Fler Dylan-tolkningar

"Nobody sings Dylan like Dylan", sägs det... Men tänk vad många covers som lyft fram de melodier man inte upptäckte förrän andra spelade in dem!
Här är några av mina favorittolkningar av kända och mindre kända Dylan-alster:

Tom Hoy i Magna Carta - "Tomorrow Is A Long Time"


Luka Bloom - "Make You Feel My Love"


Christy Moore - "The Lonesome Death of Hattie Carroll"


Neil Young med Grateful Dead (!) - "Forever Young" (!)


Jerry Garcia Band - "I Shal Be Released"


Shawn Colvin - "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go"


Sandy Denny & Fairport Convention - "Percy's Song"


Fler lär nog komma...

Bob Dylan och Gene Clark

Bob Dylan fyller 70 år idag och det kan vi läsa överallt. Denna oberäknelige, geniale låtskrivare har ett sällsynt expressivt sätt att använda ord, här mycket bra sammanfattat av Joan Baez:
"Then, give me another word for it
You who were so good with words
and keeping things vague"
- Joan Baez "Diamonds and Rust"

Jag har alltid varit mest förtjust i två perioder i Dylans skapande: Den tidiga akustiska med alla dessa fantastiska låtar och så utgivningen i mitten på 70-talet med skivorna "Blood on the Tracks", "Desire" och "Street Legal". Vilka mästerverk! Efter detta har jag bara då och då blivit begeistrad av hans utgivning, några ganska bra skivor och några riktigt suveräna låtar. Till saken hör väl att hans utrycksfulla röst har med åren blivit lite väl entonig och grumlig. Men vilken sångskatt han fått ur sig!

En av mina favoriter är "Oh Sister": Vilken dramatik med denna melodi, dessa ord, Scarlet Riveras magiska fiol och Emmylou Harris stämma som på något sätt ändå lyckas följa Dylans oberäkneliga utbrott, troligtvis inspelat i en enda tagning.

Det skrivs om Dylans födelsedag, som sagt... Men inte många ord om att det också är 20 år sen Gene Clark gick bort, han hade ovett nog att lämna oss på Dylans 50-årsdag...

Gene Clark var på många sätt väldigt lik Dylan och hans poetiska ådra och melodisinne gav oss skivor som "White Light", ett album Dylan skulle varit stolt över att ha gett ut, och nog hade klassats som ett av Dylans bästa. Men nu gavs det ut av Gene Clark och är förbipassat till att bara vara älskat av alla de som upptäckt Gene Clark, och det är alldeles för få. Minst sagt. "Rough and Rocky" har samma magik som "Oh Sister" ovan, samma frustration och samma längtan att bli förstådd:


Det har spleats in miljontals covers av Dylans låtar och "Knockin' on Heaven's Door" kanske är den som har tolkats flest gånger... Men lyssna på Gene Clark och Roger McGuinns känslo-samma version från 1978: Jag blir mållös...

Ännu en Dylan låt, "Tangled Up In Blue", där orden bara väller fram och knappt får plats och ändå lyckas Dylan både följa melodin och få det att låta spontant. Så jädra bra!



Gene Clark kom att bli "The Tambourine Man" efter Byrds hit 1965 med Dylans "Mr Tambourine Man", här ett kort klipp fån samma år:


Ett kort tag hade Gene ett "Byrds Trribute Band" och här är de med "The Tambourine Man".
Kolla in frisyrerna!!! Oj oj oj, bara Gene själv ser normal ut....

En nyare men riktigt häftig video med både Roger McGuinn, David Crosby och Dylan själv:

Grattis Bob och tack både Bob och Gene för allt!

Ett mirakulöst fynd

Sandy Denny var sångerskan med den helt unika rösten och med en så känslofylld tolknings-förmåga att varje gång hon sjöng en sång blev resultatet så personligt och oefterhärmligt att det blev helt unikt. Att hon dessutom skrev sånger som berörde riktigt djupt, att hon var en mycket expressiv lyriker och att hon dominerande vilket sällskap hon än omgav sig med, säger ju ännu mer. För mig är Sandy i en klass för sig själv, det finns ingen annan tjej som ens är i närheten. Det är bara så.

Länge fanns endast en amatörinspelning av "Solo" som enda bevarade videoclip. Senare upptäcktes de tre solosångerna från BBC och några hyfsade videos med Fotheringay. Inte för att det inte gjordes några TV-inspelningar, utan för att BBC var så fattiga att man under några år på 70-talet tvingades spela över gamla band för att kunna göra nya inspelningar.
På så sätt raderades en hel show från Yorkshire med Fairport spelandes stor del av "Rising for the Moon". Ibland kan blotta tanken på detta kulturmord få mig att vilja stortjuta.

För några dagar sen dök detta korta clip upp helt oväntat:

Tror jag redan sett detta minst tjugo gånger och häpnar varje gång... Att över huvud taget få se det! Hur Sandy sjunger så otäckt närvarande att jag ryser! Ett mirakulöst fynd som ger hopp om att det kan finnas ännu mer någonstans...

Storsatsning på skolan...?

Hela sju miljarder ska regeringen under en fyraårs-period satsa på att förbättra skolan. Det låter ju bra... Under samma tid lägger man 280 miljarder på jobbskatteavdrag.... Ibland är kommentarer helt överflödiga!

Regerigen förtjänar definitivt inte någon musik, men här är från Hyde Park under "March for the Alternative" den 26 mars 2011: Show of Hands leder allsång i "We're All In It Together":


Över 400 000 deltog. Protesterna lever!!

Alla dessa stolpskott...!!

Ännu en säsong och inga titlar. Arsenal spelar i sina bästa stunder en fotboll andra lag bara kan drömma om... men stolpar och ribbor är i vägen och urusla domare förstås... men de slarvade bort många poäng, så de har bara sig själva att skylla...?? Eller... Är de förföljda av högre makter: Stolparna ”stal” titeln från Arsenal!
Svart på vitt: Om inte stolparna varit i vägen hade Arsenal vunnit ligan för några veckor sen, 13 poäng före United och 12 före Chelsea...



Lyssna på den stackars fotbollsspelaren i Al Stewarts sång, han som blev ihågkommen för sin stolpträff!
-"He should have passed the ball"!
Men just det är väl knappast Arsenals problem...

Lyssna på Catherine's nya

Catherine MacLellans nya album "Silhouette" kommer först att släppas i början på juli... men finns redan nu att lyssna på i sin helhet på True North Records hemsida:

Catherine MacLellan - Silhouette

Mer komp och något mer uptempo än de tre föregångarna, men samma suggestiva melodier som sveper om dig som en känslosam kram... Catherines sång är lika berörande vacker och full av erfarenhet och känsla. Lågmält, men ändå påträngande, och förträffligt spel på gitarr och tätt omslutande komp.

Just nu lyssnar jag inte på något annat...

Men passa på att lyssna på dessa skivor när du ändå är på True Norths sajt:

Bruce Cockburn - Small Source of Comfort - Bruce's bästa på ett tag.

Lunch at Allen's - More Lunch at Allen's - Murray McLauchlans nya grupp.

Murray McLauchlan - Songs from the Street - en lysande samling av denne frispråkige man.

James Keelaghan - House of Cards - ännu en stor kanadensisk låtskrivare.

Lynn Miles -Black Flowers Volume 1+2 - ännu en duktig kvinnlig sångskapare och sångerska.

... samt Catherines tidigare skivor och hela Bruce Cockburns enorma utgivning!

Vad är det med Kanada som gör att det skapas sån mängd smakfull musik där?

Fattigdom och utanförskap

Det är inte ofta jag läser Expressen och jag tror faktiskt inte jag missar så mycket. Men det här inlägget av Susanna Alakoski är riktigt träffsäkert och talande:
Susanna Alakoski: "Svenskt Näringsliv vet ingenting om fattigdom"
De vet inte så mycket om sjukförsäkringar, solidaritet eller ödmjukhet heller... Kostymnissarna längst upp känner bara sin instinkt att ta för sig mer och mer och mer...

Saknar man förmåga att sätta sig in i andras situation, så är det först och främst en ovilja att göra det. De egna ekonomiska intressena måste ju gå först... Men, som Susanna Alakoski skriver: "Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror." Att diskutera med dem är ungefär som att beskriva rockmusik för en inföding som aldrig haft elektricitet....



Nitty Gritty Dirt Bands trummis och munspelare Jimmie Fadden (se hur han hanterar bägge på scen...!) skrev 1988 "Workin' Man (Nowhere To Go)" och dessa modiga rader retade många i USA och skivbolaget vägrade först att ge ut den som singel:
"Wandered aimless in the city...
Singing a song by Woody Guthrie
This land is your land,
but it ain't my land!!
I'm a workin' man
With nowhere to go"

Jag är övertygad om att ska vår högkultur inte falla ihop, som alla i historien tidigare gjort, då måste vi sätta stopp för den i längre perspektiv omöjliga "tillväxten"! Vi måste sansa oss och dela på jobb och leva mer i samklang med naturen. Kör man fortare och fortare och tror att man aldrig behöver sluta accelerera, då blir det till slut omöjligt att kontrollera framfarten... Det är bara så, även om marknadskrafterna låtsas som om det inte vore så...

Den "heliga" och "odiskutabla" tillväxten kan inte fortsätta i all evighet. Vi står förr eller senare inför en spännande politisk utmaning och ett nödvändigt nytänkande. Jag väljer att se det som en möjlighet!

Känslan att dra iväg...

Jag kan föreställa mig känslan att dra iväg med en motorcykel... Men jag är så pass rädd om livet att jag avstår, men känslan kan jag förnimma... Inte minst tack vare Gene Clarks så gripande "Gypsy Rider":


"Find another road where you've never been"
- Gene Clark

Gene Clark tillhör en av mina "husprofeter" som ännu inte varit med på bloggen så mycket. Kanske för att det finns så mycket jag skulle vilja skriva om denne förträffliga låtskrivare, sångare, textförfattare och magiker. Det sista syftar enbart på att hans sånger och hans känslosamma sång var helt magiska. Mannen från Byrds, han med tamburinen, levde ett hårt och tufft liv innan han dog på Bob Dylans 50-årsdag. Men han hann göra några av de bästa (och oförskämt okända) skivor som nånsin gjorts.

Jag får återkomma...

Now the summer is here

Våren försvann lika snabbt som den kom, men ännu är sommaren fräsch och nyhetens behag skapar energi och handlingskraft.

Dags för långa promenader igen, måtte nu bara foten tillåta det!
Långa promenader som får tankarna att hitta nya vägar och ger vinkar om sammanhang och slutsatser, ja rent ut sagt en klarsynthet som jag normalt får kämpa för att gripa tag i...
För mig brukar långa promenader lösa upp många knutar och fånga ett slags harmoni som tillför hela tillvaron ett perspektiv...


Runrig sjunger acapella om "The Summer Walkers", men hyser en oro:
"But today you took me walking
Through a land that we have lost
While our children sit at websites
With no access to the cost..."

Ut och vandra ungdomar!

Catherine MacLellan live på CBC Radio 2

Jag skrev om den kanadensiska sångerskan/låtskriverskan Catherine MacLellan här på bloggen i januari i år. Jag lyssnar fortfarande mer än gärna på hennes tre fantastiska skivor. När jag häromdagen fann en nyinspelad konsert på webben så blev det ingen sorterad tvätt, ingen deklaration, jag glömde nästan att käka....

Här finns konserten att lyssna på och bedåras av:

Studio H Sessions: Catherine MacLellan · CBC Radio 2 - Concerts On Demand

och här finns 6 av de 9 låtarna på video:

Studio H Sessions: Catherine MacLellan - Videos

Läs också hennes blogg: Catherine MacLellans hemsida

och i maj kommer nya skivan "Silhouettes"...

Nytt album med Marti Jones och Don Dixon

Ibland blir man riktigt glad... Marti Jones och Don Dixon har gjort en ny skiva, "Living Stereo", full med sina suveräna röster! Efter att de släppte "Lucky Stars: New Lullabies for Old Souls" 2008, den första på många år för Marti, så har de börjat spela småskaligt tillsammans igen. Den skivan innehöll den suveräna "Love Is An Ocean", men var i övrigt mest fylld med små instrumenta ljudkombinationer. Nu kommer en skiva med 10 låtar som verkar vara så bra som det bara kan bli...!

Marti's röst har alltid snuddat vid de finaste känselspröt, och tillsammans med Dixon's finurliga och påhittiga produktion och pressade stämsång så gjorde de några kultförklarade album innan Marti lade av och började måla istället. Du kan läsa mer här på bloggen (februari 2010). Du som lyssnar på Ulf Lundell vet att han sjöng "Vi lyssnade på Marti Jones..." på "Klockan och Korset".

Lyssna på:

"Read My Heart" - från "Any Kind of Lie". Varje ton och varje ljud sitter precis rätt!
Till min förvåning har nu min favoritlåt "Read My Heart" lagts ut på You Tube. Tyvärr visar bara videon det hemska fodralet som skivbolaget tvingade fram för att de trodde att det skulle skapa uppmärksamhet... Men bakom den glättiga ytan döljer sig ett fruktansvärd bra album med en så fantasifull produktion jag sällan hört. Läs recensionen nedan!

Några andra höjdpunkter:
"I'm So Lonesome I Could Almost Fly" - från "My Tidy Doily Dream" 2002.

"Show And Tell" - från debutskivan "Unsophisticated Time" 1985.

Några länkar:
CD Baby - här kan du köpa nya skivan och lyssna på samples.
Records To Die For - en recension av "Any Kind of Lie".
Pittsburgh Tribune - mycket intressant artikel om Don och Marti och uteblivet kändisskap.
Don Dixons blogg - en del av Dons MySpace-sida.

Sånger om hemmet - i mängder

Jag har flitigt samlat på bra låtar om hemmet, och det flödar hela tiden till fler och fler, men någon gång måste man sätta deadline. Så nu finns det här 80 sånger som räcker i 5 timmar:

Home Songs - spellista på Spotify!

Här finns flera av mina absoluta favoriter:

Phil Beer och Deb Sandland gör Jackson Brownes "Our Lady of the Well" acapella så jag ryser.

John Gorkas skildring av vardagen i "Down in the Milltown", så man känner vinden träffa huden.

Chris & Carlas rastlösa längtan i "Nights Between Stations" med stämmor som verkligen berör.

Chris Burroughs önskan om att få "Room Enough and Time", så oemotståndligt framfört.

Marti Jones och Don Dixons kärlekshyllning i "Love Is An Ocean". 2 magiska minuter utan like.

... och flera till...

Jag tycker alla dessa 80 på något sätt passar under titeln "Home Songs", ibland är det väl på gränsen, men so what?

Fler förslag välkomnas under kommentarer...

En bok att återvända till

Böcker och ord kan påverka på samma sätt som musik, beröra och provocera, förklara och framför allt kännas... Skillnaden är att din favoritmusik återvänder du till regelbundet, böckerna blir ibland omlästa någon gång...

Men det finns några böcker jag ständigt återvänder till: Lage Johanssons "Bara En Episod" och Mitch Alboms "Tisdagarna Med Morrie" är två sådana. Jag kan plocka upp dem, läsa några rader här och där, jag har skrivit små lappar med sidangivelser och citat. Hela tiden finner jag nya rader med mening och berörs av vissa formuleringar fast jag nästan kan dem utantill. På samma sätt som den musik som berör mig mest.

Jag har de senaste månaderna fått en till sån där bok som jag läser i små doser och lite här och där. Christine Hellqvists "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet" innehåller så mycket tänkvärt och så många kloka ord att den räcker länge. Trots att Christine skriver mycket om "tunga" ämnen som hur vi lever, hur vi förstör miljön, om kärlek och förståelse människor emellan, om kreativitet, och om vi verkligen behöver denna ständiga tillväxt, så ger hennes ord så mycket hopp och tillit att jag blir stärkt i min övertygelse att vi människor kan vända utvecklingen till något bättre. Vi kan och vi måste!

Ska du bara köpa en enda bok i år tycker jag att du ska köpa den här!

Länk:
Christine Hellqvists hemsida - här köper du boken direkt utan mellanhänder. Läs också hennes blogg och låttexter när du ändå är där!

Att någon gång förstå att allting är förändring
Också dessa ögonblick längst ut på klippans kant
Att se att själva bergen höjer sig och sänker sig
Att det finns en sanning bortom det du tror är sant
- Christine Hellqvist (några strofer ur "Guldstoft")

Calvin Russell 1948-2011

Det är inte så länge sen jag upptäckte Calvin Russells djupa rossliga stämma och härliga gitarrspel. Hans skivor är lika ojämna som hans liv verkar ha varit... och den 3 april dog han efter att ha fightats med cancern ett tag. Ska plocka fram "Sounds from the Fourth World" eller den akustiska live-plattan "Crossroad". Ruskigt bra skivor, vare sig han kör akustisk blues eller rökig gitarr-rock.





Än en gång: Stor kultur skapas så ofta när tillvaron inte är vad den borde...

Är det tid jag jagar i mitt liv?

Idag är det 20 år sen jag flyttade ut hit på landet... En evighet sen och ändå har det gått så fort!!! Min yngste son var 1½ år och nedersta trappsteget var så högt att han fick vika sig på mitten och kravla sig upp.... nu är han 1.90 lång och kan ta hela trappan i ett enda kliv när han kommer hem. Mycket vatten under broarna sen dess och förhoppningsvis lite kvar än.

20 år blir 7300 dagar... Många finns det kvar fragment av i minnet, några få lyser fortfarande kristallklart, men de flesta döljs i den dunkla bunten av tid som passerat och jag undrar vart alla dagar gick... "Är det tid jag jagar i mitt liv?" sjunger Christer Jonasson i sin "Alla Dagar". Det är nog så...!



Det är april trots allt och våren lurar bakom hörnet. Om det blir så fint och soligt och varmt i helgen som de sagt, ska jag ut och fixa lite, plocka kvistar, kratta ihop lite grus, kanske tvätta bilen, osv.... och den härliga vårluften ska få invadera alla sinnen...