Bob Dylan och Gene Clark

Bob Dylan fyller 70 år idag och det kan vi läsa överallt. Denna oberäknelige, geniale låtskrivare har ett sällsynt expressivt sätt att använda ord, här mycket bra sammanfattat av Joan Baez:
"Then, give me another word for it
You who were so good with words
and keeping things vague"
- Joan Baez "Diamonds and Rust"

Jag har alltid varit mest förtjust i två perioder i Dylans skapande: Den tidiga akustiska med alla dessa fantastiska låtar och så utgivningen i mitten på 70-talet med skivorna "Blood on the Tracks", "Desire" och "Street Legal". Vilka mästerverk! Efter detta har jag bara då och då blivit begeistrad av hans utgivning, några ganska bra skivor och några riktigt suveräna låtar. Till saken hör väl att hans utrycksfulla röst har med åren blivit lite väl entonig och grumlig. Men vilken sångskatt han fått ur sig!

En av mina favoriter är "Oh Sister": Vilken dramatik med denna melodi, dessa ord, Scarlet Riveras magiska fiol och Emmylou Harris stämma som på något sätt ändå lyckas följa Dylans oberäkneliga utbrott, troligtvis inspelat i en enda tagning.

Det skrivs om Dylans födelsedag, som sagt... Men inte många ord om att det också är 20 år sen Gene Clark gick bort, han hade ovett nog att lämna oss på Dylans 50-årsdag...

Gene Clark var på många sätt väldigt lik Dylan och hans poetiska ådra och melodisinne gav oss skivor som "White Light", ett album Dylan skulle varit stolt över att ha gett ut, och nog hade klassats som ett av Dylans bästa. Men nu gavs det ut av Gene Clark och är förbipassat till att bara vara älskat av alla de som upptäckt Gene Clark, och det är alldeles för få. Minst sagt. "Rough and Rocky" har samma magik som "Oh Sister" ovan, samma frustration och samma längtan att bli förstådd:


Det har spleats in miljontals covers av Dylans låtar och "Knockin' on Heaven's Door" kanske är den som har tolkats flest gånger... Men lyssna på Gene Clark och Roger McGuinns känslo-samma version från 1978: Jag blir mållös...

Ännu en Dylan låt, "Tangled Up In Blue", där orden bara väller fram och knappt får plats och ändå lyckas Dylan både följa melodin och få det att låta spontant. Så jädra bra!



Gene Clark kom att bli "The Tambourine Man" efter Byrds hit 1965 med Dylans "Mr Tambourine Man", här ett kort klipp fån samma år:


Ett kort tag hade Gene ett "Byrds Trribute Band" och här är de med "The Tambourine Man".
Kolla in frisyrerna!!! Oj oj oj, bara Gene själv ser normal ut....

En nyare men riktigt häftig video med både Roger McGuinn, David Crosby och Dylan själv:

Grattis Bob och tack både Bob och Gene för allt!