Strax efter mitten av Winnerbäcks drygt två timmar på scenen i Eskilstuna så kommer oväntat "Ingen Soldat" och plötsligt händer allt. Folk sjunger med, ljudet känns bättre balanserat, allt "sitter" och det blir fruktansvärt bra (kan man säga så när man tycker det är bra...?)
Resten av konserten har en högre puls och basen hugger till i varje takt och låtarna som följer har samma ursinniga tryck. Jag njuter så att rygggen slutar att värka.
Jag inser hur vi behöver Winnerbäck, denne vänlige man med en så stark språkkänsla, speciellt i dessa tider med sviktande tro på varandra och på de som har makten.
Plötsligt så förstår jag kraften vi får av varandra när vi delar en sån här upplevelse. Se upp...!
Nu tar vi Manhattan, vill jag hojta och glädjen inom mig gnistrar igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar