Året var 1985. Suzanne Vega släppte sitt debutalbum. Den något osäkra blicken hon hade på skivfodralet tittade rakt in i min själ. Drömlikt, mystiskt och sensuellt. Så intellektuellt och så spännande. Jag blev förälskad på studs. Jag tyckte att "Small Blue Thing" var en av de absolut bästa låtar som gjorts. Än idag så håller jag den mycket högt.
Hon följde upp debuten med "Solitude Standing". Vilken start med "Tom's Diner" och "Luka"! Jag såg henne göra en otroligt fin spelning i Stockholm med bultande hjärta...
Hon gifte sig sedan med tråkmånsen Mitchell Froom, som är urbota trist som producent och arrangör. Han hade redan förstört några skivor med Richard Thompson och nu förvandlade han hennes låtar till tekniska syntalster med en uttråkad stämpel av något dött och trist. Jag var förkrossad. Men, hon kickade ut honom och de skilde sig 1998. Skivan som följde blev en stark uppgörelse med Froom och "Songs in Red and "Gray" kändes hoppfullt levande.
Sedan dess har hon gjort skivor som inte riktigt märkts. (Nu kanske jag är orättvis, men av någon anledning återvänder jag sällan till dem...) Fortfarande är "Luka" och Marlene on the Wall" det som glänser på konserterna. Hon har också spelat in i stort sett hela sin utgivning på nytt. Bra, men ganska föutsägbart...
Men nu kommer något som äntligen låter riktigt spännande. En låt från nya albumet: "Galway":
Det är plötsligt som om de sista 40 åren inte gått och tiden stått helt stilla. Väkommen tillbaka Suzanne..!
Personligt, då...? Hon gifte sig 2006 med poeten Paul Mills, 22 år efter det att han först friade till henne och de är tillsammansa och ser kära ut än idag. Tala om envist tålamod...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar