Om man börjar diskutera Fleetwood Mac med någon, så blir det ofta att de prioriterar den tidiga bluesupplagan under ledning av Peter Green. Ett ungt bluesgäng från England som utvecklades enormt och Peter Green fick den stjärnstatus som den känsliga bluesgitarrist han var.
Eller så syftar folk på den upplaga av Fleetwood Mac som tog sin början 1975 när återstoden av gruppen, dvs rytmsektionen Mick Fleetwood och John McVie, tillsammans med den senares fru Christine McVie, beslutade sig för att pröva lyckan i USA. Mick Fleetwood besökte en studio och fick höra Buckingham-Nicks skiva som smakprov på studions kapacitet och han blev framför allt imponerad av dessa två och de gick med i gruppen. Alla talar om deras andra skiva, "Rumours", men jag vill lyfta fram den första, bara betitlad "Fleetwood Mac", som är denna sättnings klart bästa och starkt kan rekommenderas.
Men nu skulle det ju handla om perioden mellan 1970-74, då Peter Green lämnat gruppen och Danny Kirwan blev något slags ledare. Ingen talar om denna tid, som i mina öron var den klart mest intressanta sättningen av Fleetwood Mac. Kirwan var den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.
Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av Mick Fleetwood och snart ville Peter Green att han skulle bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde tillsammans var "Albatross"...! Peter Green har hävdat att han aldrig kunnat färdigställa "Albatross" utan Kirwans hjälp. Därefter gjorde de "Oh Well"...
Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan med tiden mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess mest levde som hemlös alkoholist... Kirwan avled i juni 2018.
Nyligen sammanställdes 23 av Danny Kirwans låtar på en samlingsskiva som dock endast gavs ut digitalt. Att den inte fick en fysisk utgivning är inget annat än en ren förolämpning. 23 riktiga pärlor som är bland det finaste som spelades in på slutet av 60-talet eller det tidiga 70-talet. Lyssna på den intensiva blueskänslan i "Like Crying" och "Coming Your Way", på den spröda olyckan i "Although The Sun Is Shining", de vackra gitarrslingorna i "Sunny Side of Heaven" och "My Dream", harmonin i den tänkvärda "Dust", eller det suggestiva gunget i "Sands of Time" och "Sometimes".
Upptäck dynamiken i "Woman of 1000 Years", en av mina absoluta favoritlåtar, med svävande gitarrtoner och Mick Fleetwoods ödesmättade spel på congas.
För mig är Danny Kirwan riktigt stor och skamligt bortglömd. All heder åt de som tagit initiativ till denna fina samling med Danny Kirwans låtar i Fleetwood Mac. Bättre skiva kunde inte göras i gruppens namn...
Vill du läsa mer om Kirwan, om hans engagemang, hans talang, men även om hur han blev däckad av "för mycket för snabbt", så är Wikipedias artikel mycket läsvärd.
Drygt två år efter det att Danny KIrwan fick sin första gitarr spelade han som blyg 18-åring på sammma festivaler som BB King, Muddy Waters och Jerry Garcia. Peter Green kallade honom för "emotionally fragile" och berättade att det i början av tiden i Fleetwood Mac så var Danny "so into it that he cried as he played". Det är nog inte alls så underligt att Danny Kirwan inte hanterade alltihop.
Jag har lyssnat på Danny Kirwan i mer än 50 år och slås fortfarande av hans gitarrspel, hans känsliga röst och sensuella kompositioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar