Årets Live-album:
1) Show of Hands - ”Now We Are four Live”
Steve Knightley och Phil Beer förstärkta av Miranda Sykes på bas och sång, samt slagverkaren Cormac Byrne. Knightley sjunger lika förträffligt som alltid och Phil Beer är en musikant utan like. Det börjar med den medryckande pandemi-låten ”You’ll Get By” och det fördjupas sen med varierade arrangemang och känslig muskalitet. Wow…!
2) Mikael Ramel Band Till Dej - "The Bäst Band Lajv 2019" En makalös live-skiva som det helt enkelt är omöjligt att inte ryckas med av. 23 låtar, mer än 100 minuters musik, och allt kallas för "The Bäst Band Lajv". Men det är inte att sätta sig på höga hästar, utan snarare en under-drift visar det sig när man börjar lyssna. Det låter bra, det är helt enkelt fruktansvärt bra. Man blir riktigt imponerad av tätheten och känslan. Mikael Ramels låtar är ju dessutom fortfarande angelägna och känns inte alls ålderstigna.
Årets streamare:
Eliza Gilkyson och Nina Gerber
Det är många som bjudit på mycket musik på nätet under pandemin. Eliza är en av dem och jag tror hennes framträdande med Nina Gerber måste vara årets konsert, för det får man väl ändå kalla det ett sånt här konsertlöst år...
Årets maraton:
Clive Gregson – "Year" och 7 till - en skiva varje månad...!
Clive Gregson tänkte att 2020 skulle blivit hans avskedsår och han tänkte fira med ett nytt album varje månad. Han insåg i september att pandemin gjort det omöjligt och han har skjutit upp de sista fyra skivorna till i år. Åtta fullängdsskivor under ett år måste vara rekord…! Med olika teman har han lyckats hålla en otrolig kvalitet. så långt jag hört... Det är svårt att hänga med när han sätter sådan fart…
Årets debut:
Katie Blount – ”Dark Water”
När Katie Blount 18 sekunder in på sin debutskiva börjar sjunga, då måste jag snart släppa vad jag har i händerna och sätta mig ner och lyssna. Hennes stämma kan först verka lite entonig, men där finns en angelägen envishet som griper tag om alla dina sinnen och intensivt gör klart att den här tjejen har något att berätta...
Årets harmoni:
Luka Bloom - "Bittersweet Crimson"
Säljes enbart via hans hemsida. Han förklarar att det är det enda sättet att få in några som helst pengar under kristiderna. Luka håller alltid en hög nivå och det här är imponerande bra, med positiva reflektioner från en harmonisk själ. Bättre sätt att spendera 20 Euro är det svårt att tänka sig.
Årets härliga stök:
Lucinda Williams – ”Good Souls Better Angels”
Lucinda ryter till politiskt och det blir ganska stökigt, men med en känsla så spröd och stark på samma gång. Du kommer inte undan och det vill man ju inte heller när det blir så här intensivt engagerat och närgånget.
Årets folkrock:
Fairport Convention - ”Shuffle and Go”
Att de gamla gubbarna i Fairport skulle kännas så här fräscha och göra sitt kanske bästa album på tio år, det hade jag inte förväntat mig. Inte i klass med de främsta mästerverken förstås, men ett mycket gott hantverk och trevligt som tusan.
Årets Americana:
Totte Bergström - "Still Here"
Hade Totte varit född ”over there” hade han varit hur stor som helst. Bluegrass-influenser och country-rock som när det begav sig på 70-talet.
Årets singer-songwriter:
Mary Chapin Carpenter – ”The Dirt and The Stars”
Mary CC blir bara mer och mer djup och reflekterande. Hennes mörka röst lyser verkligen upp i vintermörkret. Ett mycket starkt album från start till mål.
Årets Jul-skiva:
Andrew Bird - ”Hark!”
Denna förhatliga kategori hoppades jag ej behöva ta med. Men Andrew Bird har faktiskt gjort ett stämningsfullt album som är riktigt mysigt i juletider (då jag började skriva det här).
Årets "jag vet inte":
1) Bruce Springsteen – ”Letter To You”
Jag hoppas alltid att Springsteen åter ska hitta den där kompromisslösa frustrationen som präglade ”Darkness On The Edge of Town” och ”The River”. Denna gång är han ganska nära flera gånger, men det blir ändå bara bra och när han krånglar till det så låter han lite som en ångvält ibland…
2) Dawes - ”Good Luck with Whatever”
Taylor Goldsmith är ett geni och Dawes kanske den bästa grupp hitills detta århundrade. Alltså har jag enorma förväntningar. Visst är det bra och visst är det fyndigt. Men bara ”Me Especially” och ”St Augustine At Night” lyfter ordentligt... ”Free As We Wanna Be” kanske också. Men långt ifrån de helgjutna första fyra skivorna. Absolut ingen sågning, men inte vad jag hoppats på…
Årets upptäckt:
The Sea The Sea
Det här är ju inte riktigt sant, jag har ju lyssnat på ”The Sea The Sea” i flera år. Men det var först förra året jag upptäckte hur vansinnigt bra de verkligen är.
Då återstår bara de fem bästa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar