Dougie MacLean är väl för Skottland vad Ralph McTell är för England och en svensk variant kanske skulle vara en korsning av Lars Winnerbäck och Björn Afzelius. En trevlig man med ett stort patos för mänskliga känslor och rättvisa för varje individ. Utan att vara orättvis på något sätt så blir hans musik alltid vacker och gemytlig även när han tar ställning. Men vad gör det när man omöjligt kan annat än älska det han skapar och framför?
MacLean bor i den lilla byn Butterstone i Skottland och därifrån har han nu på några månader bjudit oss på 34 gratis-konserter på dryga halvtimmen. Ingen måttlighet här inte, bara en man, en gitarr och några fina sånger, om och om igen.
Lyssna på den första konserten ovan med inledande "Ready for The Storm" och du kan inte känna annat än en försiktig tillit att även denna kris kommer att ordna sig. Vilket säkert är precis vad Dougie vill förmedla. Och han kunde knappast göra det bättre.
Hans sånger innehåller alltid en övertygelse, med tydlig kvalitet rakt igenom och därtill fina melodier och hans trevliga röst. Jag bockar för en givmild och sympatisk musikskapare.
Mary Chapin Carpenter har under ett par månader spelat för oss hemma i sitt kök. Den gamla favoriten "Quittin' Time" har fått en ny dress och blivit långsammare. Denna så rörande sång har blivit ännu mer angelägen. En del sånger har sitt eget liv, verkar det...
Hey baby, I'm running out of things to say
Please don't hate me; this feeling just won't go away
Now we're spending all our time caught in a fantasy
Just trying to keep in mind the way it used to be
But you pretend and I pretend
That everything is fine
And though we should be at an end
It's so hard admittin'
When it's quittin' time
- Rob Royer / Roger Linn
"Jubilee" är en sång från hennes formidabla album "Stones In The Road" från 1994. Ett rent nöje att höra den så levande efter alla år...
Jag har lyft fram "All Your Favorite Bands" flera gånger här på bloggen...
Taylor Goldsmith och hans grupp Dawes har ju varit omtalade på bloggen lite då och då...
Han har även varit med tillsammans med frun Mandy Moore nyligen...
... och de fortsätter att överösa oss med heminspelade streaming-låtar i ett ständigt flöde...
"All Your Favorite Bands" framstår mer och mer som en av de riktigt riktigt stora låtarna.
Det är egentligen en väldigt enkel sång, men smått genialisk och så definitiv.
Att skriva sådana låtar är få förunnat.
Att framföra den så här avskalat och få fram sådan enorm känsla är stor konst.
Det översvämmas just nu av bra musik att lyssna på om man har tid... Jag ska under en tid försöka förmedla lite av den bästa streamade musiken jag hört den senaste tiden.
Whitehorse har nu kört en streamad konsert från sitt hem varje fredagskväll 10 veckor i rad.
I fredags började de med "Out Like A Lion". Så mycket bättre kan det inte bli... (Videon ovan är dock från 2012, Melissa hade då ännu inte blivit blond...)
Mer kommer...!
PS: Grattis till Bob Dylan som fyller 79 år idag. Så vi lyssnar på när Whitehorse tolkar "It Ain't Me Babe", en av de absolut bästa låtar som någonsin skrivits:
Kramar är väl om inte förbjudna så åtminstone inte att rekommendera just nu .. . Detta är ju tveklöst väldigt jobbigt och om det är så det ska bli i framtiden, då kommer det inte att bli någon ljus framtid att se fram emot.
Jo. jag vet varför.... Jag vet...! Men det är så naturligt och så energigivande, så obeskrivligt viktigt. Jag menar att vi människor behöver komma närmare varandra och jag tror att positiv beröring är ett absolut måste om vi ska lyckas nå den målsättningen...
Så OK då... Människor i periferin får jag väl undvika att krama ett tag till, men de som är nära mig... Jo, det är nog så att jag blivit ännu mer kramig de senaste månaderna.
Thea Gilmore beskriver så talande de hårfina skillnaderna mellan att vara påfrestande och att vara underbart nära. Jag vet att hon i sin nya livssituation behöver många ordentliga kramar. Hon skulle definitivt få en av mig...!
Här är en gullvive-kram till er alla och speciellt till min mamma, som skulle blivit 97 igår, och till min äldsta son som blir 32 år idag. Lika gammal som jag var då han föddes...
Ralph McTell's "Streets of London" är ju odiskutabelt en av de allra största låtarna. Bra melodi och ett mycket tänkvärt budskap, ja rent av humanismen personifierad.
I dessa corona-tider, och med den stora isoleringen för så många människor, så har nu Ralph skrivit en ny vers, något han aldrig trodde skulle kunna hända...
In shop doorways, under bridges, in all our towns and cities
You can glimpse the makeshift bedding from the corner of your eye
Remember what you're seeing barely hides a human being
We're all in this together, brother, sister, you and I
- Ralph McTell
Fairport Convention-festivalen, Cropredy, England 1984-08-10+11
Sommaren 1984 cyklade jag med två vänner runt i England och lyckades pricka in både den gamla stora Cambridge Folk Festival och den då ganska nya och kraftigt växande Fairport Convention Cropredy Festival.
I Cambridge såg och upplevde jag
bl.a. Christy Moore, Ralph McTell,
Paul Butterfield Band, John Sebastian, Dave Swarbricks Whippersnapper,
Roy Harper med gästartist Jimmy Page, John Renbourn och Stefan Grossman, Eavesdropper, David Grisman Quintet, samt för första gången de blivande favoriterna Runrig.
Ett par veckor senare var det dags för Cropredy-festivalen i den lilla byn Cropredy, som sedan dess varje år gästas av 20 000 personer. Där såg jag Fairport (med gästerna Trevor Lucas, Richard Thompson, Jerry Donahue och Ralph McTell), Steeleye Span, Dave Swarbricks Whippersnapper (igen), Pyewackett, Allan Taylor, Adrian Legg, Richard Digance, samt en tidig upplaga av Oyster Band.
Den vänliga stämningen var inbjudande, nästan familjär. De enda poliserna jag såg var de två som drack öl i baren tillsammans med alla oss andra.
Du kan läsa mer om byn Cropredy här: Cropredy - en liten by.
Missa inte den underbara trafikskylten vid den gamla vackra bron:
Här är en av de nya låtar Fairport Convention spelade då:
Det var en riktig festival-sommar det...!
Därmed avslutar jag serien om T-shirts för den här gången...
Neil Young & Trans Band - Johanneshov, Stockholm 1982-10-09
Det här var första gången jag såg Neil Young och det fanns förväntningar, minst sagt. Den nya skivan "Trans", mest bestående av vocoder-försök och syntiga melodier (eller snarare brist på melodier om man ska vara uppriktig) var inte släppt, men några singlar hade man hört och jag förstod att det här inte var den vanlige Neil Young.
Sämre biljetter på ena sidan fick katastrofala följder för musikupplevelsen. Ljudet studsade konstigt inne i ishallen och bastonerna kom liksom lite för sent... Det kändes som basen kom några sekunder efter övrig musik och man kan bli schizofren för mindre...! Så besvikelsen var tung att bära...
Visst fanns det höjdpunkter, främst de akustiska låtarna, då ljudet lät bättre, och så Danny Whitten's "I don't want to talk about it", snyggt framförd av Nils Lofgren vid mikrofonen.
Utanför inköptes en ovanligt snygg inofficiell T-shirt med härligt mjukt tyg. Jag gillar verkligen bilden på Neil, med den levande blicken och den lite busiga uppsynen. Den officiella tröjan var inte alls lika häftig.
Drygt tio år senare fick jag se en helt annan Neil Young på Sjöhistoriska Museets Trädgård tre gånger på fyra år. Då blev det verkligen en helt annan upplevelse...!
Jackson Browne - Konserthuset, Stockholm 1982-06-28
Detta blev min andra Jackson Browne-konsert och jag tror inte de sålde några T-shirts. Däremot minns jag att det var en sagolik kväll med en fantastisk stämning. Jackson kom, när han nästa gång spelade på Konserthuset 1997, själv ihåg att de hade en riktigt speciell kväll där 1982. Han berättade då också, femton år efter det hände, hur han lovat att fixa en biljett till en tjej han träffat strax innan konserten och så glömde han det...! Han bad ödmjukt om ursäkt och menade att det plågat honom hur han kunde svika sitt löfte så...
Men en riktigt otrolig kväll blev det! En av höjdpunkterna var den nya "Knock On Any Door", som han aldrig spelat in i denna tidiga rockiga version. När han senare på kvällen blev inropad för fjärde gången så fyllde en varm magisk känsla hela lokalen. Frågan är om det hänt någon gång mer i historien att han kommit in fyra gånger för extra-nummer? Jag har frågat på olika forum och ingen har haft någon mer gång i åtanke.
Men, det här skulle ju handla om T-shirts, så när det gäller denna fantastiska konsert hänvisar jag till den fina recension som Håkan Pettersson skrev dagen efter i Nerikes Allehanda. Du kan läsa den här på hans sajt 'Håkans Pop': Då kokade Konserthuset!
T-shirt, ja ... Dagen till ära hade jag på mig en sådan med det klassiska motivet från Jacksons första skiva. Den hade jag, tillsammans med en bunt andra, skickat efter från ett ställe som kallades "Pacific Alliance". De sålde flera olika Jackson-T-shirtar, samt även andra med bl.a. David Lindley, Dan Fogelberg och Grateful Dead. Hela överskottet gick till MUSE-organisationen och kampen mot kärnkraftsindustrin. Så jag slog flera flugor i samma smäll: Fina T-shirts, stöttande av "No Nukes", och ganska billigt var det dessutom.
Alla gånger som jag burit denna T-shirt på olika Jackson Browne-konserter så har det kommit fram någon och undrat var jag fått tag på den... Idag är tyget på ryggen ganska så slitet. Tur att jag köpte flera stycken!
Nu finns det ju inga konserter att gå på... Allt är inställt. Musiker och artister, samt även alla arrangörer, blir strandsatta utan inkomster och sitt levebröd.
Ändå finns det väldigt mycket att titta och lyssna på just nu. På nätet. Det är ju inte samma sak, men klart mycket bättre än ingenting...!
Mängder av favoriter gör konserter på löpande band: Catherine MacLellan, Dougie MacLean, Whitehorse, Taylor Goldsmith/Mandy Moore, Great Lake Swimmers, Neil Young, Norah Jones, samt Mary Chapin Carpenter är bara några utav alla som spelar hemma och streamar ut det till de som vill lyssna. En konsert en gång i veckan, eller en låt då och då... Jag har inte en chans att hänga med bland alla spelningar...
I fredags spelade AFT på Vibble Sessions på P4 Gotland och det var en härlig timme som förde mig tillbaka till förra årets fina konsertupplevelser. De har en ny skiva på gång och vi fick höra flera låtar därifrån, men de bjöd även på ett par favoriter från första plattan. Annika Fehling står för sången och låtarna, samt spelar gitarr. Christer Jonasson får ut alla möjliga delikata ljud ur sina gitarrer och Robert Wahlström lever med i sitt "slagverkande" som både dekorerar och ger spänning åt musiken. Han visar också fin känsla bakom pianot i några låtar. Annika står även för de intressanta reflektionerna mellan sångerna. Själv försöker jag sitta still, men det är helt omöjligt...
"AFT måste vara ett de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...!", står det på bandets hemsida och jag vet att det är så, det är ju jag som skrivit så. "Här finns en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs in i mönster och suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet." Jag skulle kunna försöka skriva om det på något annat sätt, men det är just så deras musik tar tag i mig...
Lova mig att du lyssnar på hela konserten! Själv tänker jag göra det många gånger...
Länk: Annika Fehling Trio - Hemsida där du också kan se vad Annika gör på egen hand.
Det var fullt med folk på Gröna Lund denna vårkväll. Jag minns att många åhörare satt uppe i träden och jag tror det var 16 000 personer inne på Grönan för att se och höra The Eagles, som några månader innan gett ut sitt mest framgångsrika album, "Hotel California".
Även om jag hade lyssnat på gruppen ända sedan den första skivan gavs ut 1972, så var det här stort och det blev riktigt bra... Man startade med "Hotel California" och man slutade med "Take It Easy". Där emellan fanns både lugna ballader och riktiga rökare. Randy Meisner var fortfarande med i gruppen och hans "Take It To The Limit" satt exakt där den skulle. Joe Walsh's "Turn To Stone" var det ett riktigt drag i och även hans "Rocky Mountain Way" var stentuff.
Men trots allt detta var det helt uppenbart att det nu var Glenn Frey och Don Henley som dominerade och styrde och ställde i bandet. Men det är inget som jag bekymrade mig över eftersom resultatet var så bra...
När jag efteråt skulle köpa en T-shirt fanns bara storlek "small" kvar, och det blev en sådan. Men så liten som den är idag måste den därtill ha krympt...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
