Joan Baez är nu 77 år och har bestämt sig för att ta farväl med en lång turné, som startade igår på ett utsålt Waterfront i Stockholm och som slutar hemmavid först i november.
Visst har hennes röst blivit lite mörkare och följer inte längre lika följdsamt med upp och ner i skalorna. Men det är sekundärt, hon har fortfarande väldigt mycket röst kvar, samma positiva engagemang och en godhjärtad ärlighet som smittar av sig på publiken. Några vrålar flera gånger ut "We love you, Joan".
Det blir en lågmäld konsert på Waterfront. Joan startar själv på akustisk gitarr och snart ansluter Dirk Powell på gitarr, mandolin, banjo och piano, samt hennes son Gabe Harris på försiktiga slagverk. En tjej, "Gracie", kommer in och sjunger stämmor och någon vers helt själv. Denna "Gracie" gör det bra och kunde för min del gärna fått sjunga lite mer än de fåtal låtar hon är med på.
Ibland undrar jag om inte Baez underskattar sina egna sånger. "Diamonds & Rust" var med, förstås, och blev kanske kvällens höjdpunkt. Dagen till ära hade Joan ändrat slutraderna till
"If you're offering me diamonds and rust, I'll choose the diamonds". En fantastisk låt, den enda egna kompositionen på hela kvällen. Det finns fler hon gott kunde tagit med...
Det blev givetvis mängder av kända covers: "There But For Fortune", "Farewell Angelina", "It’s All Over Now Baby blue", "Swing Low Sweet Chariot", alltid lika aktuella "Deportees", "Joe Hill", "House of the Rising Sun", "Gracias a la Vida", samt extranumren "Imagine" och "Don’t Think Twice, It’s Alright". För att nämna några...
Vi fick också höra flera alster från det nya albumet "Whistle Down the Wind". Titellåten, av Tom Waits, är riktigt bra. Mary Chapin Carpenter's "The Things That We Are Made Of" blev också en riktig höjdpunkt. "Another World" och "The President Sang Amazing Grace" var två andra av de nya som verkligen berörde.
Hade jag fått bestämma spellistan hade jag nog ändrat en hel del, kanske blev det igår lite väl många "superkända" låtar, eller, slår det mig, kanske är det därför Joan Baez har så lätt för att vinna respekt och bli omtyckt...? Det kan mycket väl kan vara så...
Jag hade också önskat att Gabe trummat lite högre. Men det är ju bra som det är. Definitivt! Det övergripande intrycket är imponerande och kvällen var fylld av värme och ett aldrig sinande engagemang.
Slutet på Joan Baez tacktal, när hon blev invald i Rock'n Roll Hall of Fame förra året, får också avsluta mina reflektioner om kvällen:
"When all of these things are accompanied by music, of every genre, the fight for a better world, one brave step at a time, becomes not just bearable, but possible and beautiful."
- Joan Baez
Visst är det så...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar