Det är egentligen skamligt att jag tidigare aldrig besökt Skottvångs Grufva, ett riktigt guldkorn mitt i den sörmländka skogen söder om Läggesta. När jag nu till slut äntligen kom dit så var det födelsedagskalas med gratis tårta, då innehavaren Maria fyllde år. Stort GRATTIS och hoppas du fortsätter länge till... Det kommer garanterat bli fler besök!
Nästa gång hoppas jag att vinterns kyla ersatts av värme och grönska. Då kommmer det att vara ännu mer inbjudande även utomhus är jag alldeles säker på....
Kvällen inleddes av "Easy October", som Kristoffer Hedberg kallar sig för vare sig han spelar solo eller med band. En kille från Göteborg som snart släpper sitt femte album. Jag slås direkt av vilken röst han har, oj...!! Stark och klangfull, men ändå både tänjbar och sårbar. Därtill sjunger han oerhört bra på engelska utan något som helst svenskt tonfall. Befriande äkta och oavsett om han kör lite snabbare nummer, som nya singeln "Keep Calling You My Friend", eller lite mer lågmält och långsamt som i "Seinfeld", så imponerar han stort och hans americana-inspirerade låtar kändes fräscha och överraskande starka.
Med den rösten och det framförandet var det nog många som undrade var han gömt sig och hur man kunnat undgå att höra honom tidigare.
Efter en kort paus var det så dags för kvällens huvudattraktion, Mark Olson, med kultstatus efter sin tid i Jayhawks, tillsammans med sin norska fru Ingunn Ringvold. Mark spelar gitarr,
Mark sjunger oftast förträffligt med sin ljusa, något kantiga stämma och Ingunn lägger på utsökta stämmor och de har utvecklat en samklang som imponerar.
Det har hänt mycket sen jag såg dem i Örebro i oktober 2010.
Det finns experimentella stunder där man undrar hur de ska få ihop det, men de har roligt och jag har aldrig sett Mark så lyckigt glad på scenen. Pratet mellan låtarna är avslappnat och Mark skojar om sitt rufsiga hår. Ibland får man känslan av att sitta hemma hos dem i öknen. Det blir sånger från olika egna skivor och några från den senaste ”Spokeswoman of the Bright Sun”, samt flera Jayhawks-klassiker: "Blue" spelades tidigt, "Two Angels" efter ett tag och på slutet kom "Black-Eyed Susan" (från återföreningsskivan 2011), som jag inte riktigt upptäckt tidigare, men den blev en av höjdpunkterna denna kväll. Men allra bäst var tveklöst den avslutande "Over My Shoulder", en fullständigt förträfflig sång.
Här en inspelning från SeaRock Festival sommaren 2017:
Visst finns det stunder när jag önskar att de haft ett band med sig, lite bas och trummor skulle sätta fart på och ge lite kraft åt en del av de underfundiga låtarna. Samtidigt är det ju riktigt fascinerande att se hur de tar sig fram och knyter ihop den ibland lösa och sökande känslan i låtarna. Jag tänker på att det ibland påminner lite om när David Lindley virrar runt på sin gitarr för att ändå få ihop det till slut.
har rusat iväg...
Några länkar:
Mark Olson - Hemsida med ovanligt mycket innehåll...
Easy October - Med allt du vill veta om Easy Octobers musik.
Skottvångs Grufva - Här hittar du fler intressanta musikbesök.
Tusen tack för support och fina ord! /K
SvaraRadera