The Byrds LP "Byrdmaniax" har fått ordentligt mycket skäll för överproducering och det må vara så, men för mig är varje ackord, varje ton i Clarence White's spretiga gitarrspel, varje frasering i Roger McGuinn's röst, varje inandning när White nasalt halvsjunger/halvmumlar några låtar, varje duns i Skip Battin's pumpande bas som nästan hoppar upp i mitt knä, ja, kort sagt varenda ton, är odiskutabelt rätt och abslout självklar.
Det är min högstadietid och en ung Tom som osäkert sökte sig fram, men den här musiken bara fanns där, så självklar och förlösande full av frihet och expressiva känslor, som svallade fram och bara var, och fortfarande är, för evigt...
Allra tydligast märks kanske detta i Roger McGuinn's "I Trust", som direkt i det spretiga introt bara kliver rakt på, drar med sig dig i farten och när sedan de maffiga körerna svulstigt fyller på i slutet, till Skip Battin's tunga basgångar, Gene Parsons kantiga men effektiva trummande, samt Clarence White's makalöst aviga gitarr, ja, då...
Vrid upp volymen så mycket det går, och jag är i paradiset. Än idag..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar