Jag minns att jag på 80-talet, när jag några år pluggade i Linköping och Bosse gick på folkhögskolan i Härnösand, var hemma en helg och ringde och kollade om Bosse också råkade vara hemma. Det var upptaget och eftersom jag skulle ner på stan, så tog jag i det fina vädret en extra promenad förbi familjen Lundkvists hus på Söder. Maria öppnade och någon Bosse var inte hemma... Snart kom Svante och insisterade på att jag skulle komma in och fika och se på Tipsextra. Svante höll på att gå igenom veckans brev-hög och likaså låg veckans 'Folket' redo i en annan hög. Svante lade bort dessa högar och vi började prata under fotbollens gång, först om matchen, men snart satt vi där och filosoferade om politik, om livet, om kärlek och mycket annat.
Jag har ett svagt minne av att de även övertalade mig att äta med dem, men jag är inte helt säker på att det blev så. När jag senare vandrade hemåt var det kyligare ute, men jag var mycket varm inuti...
Ett annat minne är från några år tidigare, på kvällen en nyårsafton. Svante uttryckte sin glädje över mitt och Bosses engagemang i någon fråga, men ville också ge oss lite bredare perspektiv. Han sade något i stil med: "Ni måste lära er att också ha tålamod, det tar tid att förändra saker och ting. Ni får aldrig glömma att ni alltid måste ha med er minst 50% av alla i befolkningen, vare sig de har en övertygad åsikt eller inte... Jag hoppas ni under er livstid får uppleva att vi ändrar färdväg mot det bättre, åtminstone på några sätt..."
Det är snart 25 år sen Svante gick bort, men jag minns honom väldigt klart, som en ovanligt närvarande och ödmjuk person, som aldrig gjorde någon affär av att han själv var minister. En man som envist vägrade att tänka negativt, utan alltid valde att se det positiva och lyfta fram det. Ett föredöme på alla sätt...! Vi skulle behöva fler som honom...!
Fint om en person som står mig nära
SvaraRadera