Någon gång mitt i konserten släcktes ljuset och jag hann undra om det var något med 'Earth Hour', men sen tändes ljuset något och Anna och de övriga fyra i bandet stod och började sjunga "Summer Rain" halvt oförstärkt, endast till Annas gitarr. Bakom dem visades en gatubild på ett hus och det var nästan som vi satt där mitt i regnet och man ville plocka fram ett paraply...
Det fanns flera sådana talande kontraster denna kväll, som när Anna ensam på piano gjorde sin alltid gripande version av "Shoreline", och när hela konserten avslutades med "Show Me The Meaning Of Being Lonely" så att tiden nästan stannade.
Jag tycker att Anna Ternheim alltid blir som mest angelägen när musiken blir mer avskalad och hennes röst och spänningen i hennes frasering griper tag om lyssnaren. Denna kväll fanns också emellanåt en helt annan ljudbild och stundtals är det omvälvande och nästan inferniskt. Gitarristen Charlotte Centervall sveper fram de mest otroliga ljud på sin elektriska gitarr, trummisen Jonna Löfgren spelar varierat och distinkt, basisten Patric Thorman växlar effektfullt mellan kontrabas och elbas, och Tomas Hallonstens klaviatur fyller ut soundet, antingen finstämt eller svulstigt. Han spelar ett par gånger även trumpet med den äran.
Kvällen inleds med "Hours" och det är kaotiskt och nästan malande och först när tredje låten "Walk Right In" drar igång släpper det plötsligt som när det efter en lång väg uppför blir utförsbacke och medvind. Kontrasten blir ytterst effektfull och så fortsätter kvällen...
Det tog några låtar innan Anna började prata mellan låtarna, men då blev det desto mer sagt och det kändes som om hon verkligen bjöd på sig själv och det syntes att hon uppskattade gensvaret hon fick.
Konserten på Lokomotivet förgylldes även av riktigt fina bilder och av ett imponerande ljus-spel. Även här med starka kontraster.
Jag håller Anna Ternheim som en av de mest intressanta artisterna i Sverige och hennes förra skiva "The Night Visitor" har spelats många gånger här hemma. Den nya "For The Young" är lite mer komplex, men bygger ändå till stor del på ett slags dramatik där tystnad och toner som får klinga ut vävs samman med en ödslig intensitet. Det har tagit lite tid, men jag älskar den skivan mer och mer... Synd att vi i kväll inte fick höra "Just As Friends", en väldigt stark och gripande skildring av ett förhållandes slut.
En riktigt fin kväll där Anna efteråt signerade skivor och pratade med alla som ville. Sympatiskt och jordnära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar