När Elektra 1965 gav ut "The Singer-Songwriter Project" med fyra okända artister så föddes i praktiken begreppet singer-songwriter. Bland de fyra var Richard Farina och David Blue, fast den förre kallade sig då Dick och den senare hette då ännu Cohen i efternamn.
Alla fyra har spelat in nya låtar, eller gamla för första gången själva, speciellt för den här samlingen. En riktigt bra skiva för alla som gillar berättare och lugn akustisk musik med klar västkustprägel.
Bob Cheevers starkaste låt är "Progress", en bitande skildring av detta vansinne och/eller grundförutsättning, och "These Are My Words" kunde nog blivit en hit om någon kändis spelat in den. Cheevers har helt klart en klar och bra röst.
Barry Ollman är en riktig storyteller och soundet och stämningen doftar lite Crosby-Nash, inte så konstigt när man ser namnen på de musiker som kompar Ollman. Tillbakalutat men inte alls oförargligt på något vis.
Greg Copeland är för mig i en klass för sig själv. Med en röst som tränger sig på och liksom sätter sig ned vid ditt bord. En riktig berättare han med, men det är mer än så, det är poesi och en spänning som vibrerar i luften. Varje ton känns välplanerad och ändå spontan. Det är angeläget och med en känsla som biter sig fast. Inledande "Wait For Me" är nog samlingens bästa låt och avslutande "Pretty Girl Rules The World" (se bloggen den 30 augusti), är en av få up-tempo-låtar, och en låt som borde vara en klassiker.
Keith Miles är nog den som jag efter Copeland uppskattar mest. "Homeland" och "Kerouac Days" är ritigt bra låtar med ett härligt sound som både smeker och river. "Playing Your Guitar" är också bra med fint spel på akustisk gitarr.
Jag tror inte någon av dessa herrar kommer få något jättestort genombrott nu heller, men de får väl stå som ett bevis på att kvalitet inte alltid medför större framgångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar