Jag fortsätter ihärdigt med mitt manus till min bok... Det tar tid och kraft, men är också så roligt... Det är som att se tillbaka, minnas och förundras...
Passande trillar jag då över "These Days" med The Brothers Comatose och AJ Lee. Gripande vackert. Tänk att Jackson Browne akrev denna låt då han var 16 år...!
För ett par veckor sedan så inträffade "Lilla Julafton". Då gjorde nämligen Neil Young hela sitt "Archives III" tillgängligt på Spotify. 17 CD-skivor med mer än 14 timmars musik och endast en del tidigare utgivet.
Visst, hela härligheten kom ut förra hösten, men det kändes tufft att betala drygt 3000 kr, så hitills har man fått nöja sig med en samling av det outgivna.
Det slår mig direkt vilken otrolig låtskrivare Neil Young verkligen är, eller var, det mesta och bästa har några år på nacken. Men det finns ju mängder av outgivet material...
Höjdpunkter här är solo-konserten från The Boardig House 1978, som är absolut fantastisk och skivan med Nicolette Larsson från 1977 är också mycket bra.
Totalt 198 låtar, varav 15 helt nya och 121 i annorlunda, tidigare outgivna, versioner, de flesta av dessa är live-inspelningar.
Sister Speak är artistnamnet för Sherri Anne Nyberg och hon har rötter både från Canada och Sverige. Hon har redan fyra album bakom sig.
Det var lustigt att jag råkade ladda CD-växlaren med några av Catherine MacLellans första skivor och när jag började lyssna på Sister Speak trodde jag först att det var Catherine som sjöng. Det är något med deras dialekt eller tonfall som gör att de påminner om varann. Och det här är bra, riktigt bra...!
Just nu hinner jag inte med allt jag vill lyssna mer på. Det kan man väl kalla ett "lyx-problem"...
Fia Ekberg - "Fågeln du broderade blå", Kaka Records 2025
Jag har länge gillat Fia Ekberg. Hon gör små tänkvärda sånger om vardagens betänkligheter och efter ett tag känns dessa sånger fullständigt självklara.
Fias nya skiva behandlar i stort alla tänkbara problem och det känns först lite tungt, som ett långt terapi-möte. Det är inte dåligt, tvärtom, men det blir blir lite väl tungt. -
Men så händer något i de två sista låtarna,"Sen i maj är du en sån som badar" och "Jag Finns". Två lite mer positiva låtar att älska.
Sammanfattat en tung men varm skiva med några suveräna sånger. En dag kommer hon göra en helt oförglömlig skiva.
Deep Dark Woods + Erin Rae - Kulturhuset, Stockholm, 2025-09-19
Jag missade stor del av Erin Rae's inledande halvtimme. Deep Dark Woods kompade henne förtjänstfullt. Det ar trevligt, men det vore orättvist att säga mer då jag inte hört henne förut.
Efter en kort paus var rollerna ombytta. Deep Dark Woods tog ut svängarna mer och Erin hamnade i skymundan. Efter ett tag började Ryan Boldt bli varm i kläderna. Han sjunger så himla bra och spelar gitarr känsligt och med överraskande svängningar. Mot slutet har låtarna blivit längre och det är riktigt bra, minst sagt. När "Banks of Leopold Canal" kommer drömmer jag mig bort och musiken flödar helt i nuet.
Jag har hittat en riktig pärla: När Deep Dark Woods gör Neil Young's ganska okända "Red Sky" är de sensationellt suggestiva och bättre kan det knappt bli. De spelade inte den, men den visar vilka höjder de kan nå:
Englands främsta kontrabas-spelare Danny Thompson har lämnat jordelivet, men hans spel kommer att leva kvar. Förutom spel i den legendariska gruppen Pentangle, där han tillsammans med gitarristerna Bert Jansch och John Renbourn skapade en alldeles egen variant av folkmusik kryddat med jazz och mycket annat, så är det otaliga spelningar med t.ex. Richard Thompson (inte släkt) som Danny berikade med sitt känsliga och karakteristiska spel.
Jag har många skivor som inte vore de favoriter de är utan Dannys basgångar: John Martyn, Magna Carta, Peter Gabriel, Christine Collister, Loreena McKennitt, Ralph McTell, Nick Drake, Loudon Wainwright III, Incredible String Band... Listan skulle bli väldigt lång.
På 80-talet hade Danny Thompsonm sitt eget band och gav ut soloskivor och "Whatever" fick mig att lyssna på ovanligt jazziga tongångar.
Jag såg Danny spela med Richard Thompson i Stockholm och de två förstod varann så väl att det blev en delikat mix av två musiker som verkligen kunde spela men också förstod värdet av att lyssna in varandra.
Jackson Browne, Steve Martin & Alison Brown - "Dear Time"
Okej, det är inte hans komposition (men låter som om det kunde vara det), men det är nytt och det är bra. Riktigt bra.
"Safe, Sensible and Sane" heter en ny skiva med Alison Brown och Steve Martin. Som gäst sjunger Jackson Browne, med visst stöd av gamle kompisen Jeff Hanna från Nitty Gritty Dirt Band, "Dear Time" och det passar perfekt. En riktig klasslåt...!
Hey time
Accepting of each other
Hold off on that buzzer
For just a little while
- Alison Brown, Steve Martin
Fou Parle - "Grå Själars Stad" - Paraply Records 2025
Fou Parles debutskiva från 2022 var huvudsakligen ett solo-projekt av f.d. punkaren Mikael R. Karlsson. Det var rejält "klös" i musiken och stämde bra med den mörka stämningen i texterna. En riktigt bra och angelägen skiva.
Sedan dss har Fou Parle utvecklats till ett band med 5 medlemmar. Förutom Mikael R. Karlsson, med sin engagerade sång och fyndiga låtar, har Thomas Edelgård (keyboards), Tonni Jändel (congas), Henrik Virta (trumpet, med mera) samt Magdalena Jändel (flöjt och sång) tillkommit. Magdalena sjunger oftast tillsammans med Mikael och hon gör det helt suveränt och det lyfter sångerna flera nivåer.
Det är egentligen dumt att lyfta fram några speciella låtar när alla är så här bra och angelägna. Men jsg vill ändå nämna de finstämda "Nattfjäril" och "Underbar": "Kyrkogårdsblues" (Ett slags titellåt?) är tyngre och mer bluesig och "Staffan Strul" har en talande slutsats. "Spring Johnny" har ett härligt drag.
Det dolda extraspåret "Susanna" griper tag om mig och är nog min favorit, just nu i alla fall.
På Hemifråns hemsida beskrivs gruppens musik så här: "Ta en sked av gammal svensk progg. Blanda in lite americana-twang. Tillsätt en nypa punk-poesi och toppa med några kryddiga droppar av kubansk salsa, och voilà, du har Fou Parle!"
Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm 2013 och skrev efteråt så här: De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, men när de sedan drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."
Fem år senare såg jag dem ånyo i Stockholm och de var fortfaraande mycket bra och ganska suggestiva, men lite av magin var inte riktigt där, delvis kanske på grund av att den suveräne gitarristen Clayton Linthicum nu fick hantera basen. Inget fel med det, men som han spelade första gången har jag inte hört många gånger.
På senare tid har gruppen mer utvecklats till Ryan Boldts kompgrupp och det har blivit mer avskalat och folkligt och det var inte riktigt vad jag hoppats på.
Därför är den nya singeln så glädjande. Här sjunger Ryan Boldt så hjärtskärande, gripande dramatiskt att det blir lite magi igen. Fortsätt så, då kan det bli magiskt när de snart kommer till Stockholm igen.
Underligt…! Just nu upplever bloggen mängder av besökare (oftast mellan 75 - 150 st varje dag, ibland ännu fler, med toppnoteringar 1223 besök 24/5 och 953 den 1/7). Detta trots att jag faktiskt skrivit färre och kortare inlägg. Antalet läsare har jag ingen riktig förklaring till, men det andra har två orsaker som jag nu tänkte utveckla lite.
1) Jag håller på med mitt största skriv-projekt någonsin: Jag tänker ge ut min egen bok, med dikter och foto i samspel. Om det verkligen ska kallas dikter är jag osäker på, så därför kommer jag att ha underrubriken ”Iakttagelser i text och bild”. Jag tycker, som ni säkert märkt, att det är inspirerande att kombinera texter och bilder. Flera vänner (som brukar ha gott omdöme) har övertygat mig att publicera dem. Detta har visat sig vara ett mer omfattande jobb än jag först trodde, men förhoppningen är att boken ska komma ut under senhösten och senast innan nyår, men det kan bli senare... Vi får se…
PS: Bokens framsida kommer inte att se ut som på bilden.
2) Efter 20 år med diagnostiserad Parkinson har jag tyvärr upplevt att jag blivit betydligt sämre när det gäller en del situationer: Fötterna är svåra att få igång på morgonen och när jag suttit still ett tag, balansen är lite tveksam och jag har svimmat pga plötsligt blodtrycksfall. Därtill ser jag dubbelt när jag blir trött och när jag sitter vid en upplyst skärm i ett annars mörkt rum. Allt detta har ju kommit olägligt och är jobbigt som f-n, men det finns hopp om bättre tider...
Så jag kämpar på och ska försöka lägga ut minst ett inlägg varje vecka på bloggen med någon musik jag inte tidigare skrivit så mycket om. I övrigt avsätter jag tid till bokskapandet.
Ännu en gång: Tack för att ni läser och hoppas ni fortsätter ett tag till…!
Ibland dyker det upp låtar från ingenstans och de bara träffar dig mitt i prick, utan förvarning. Du stannar upp och spetsar öronen. David Massey skrev "Just Another Day" efter någon av alla dessa skolskjutningar i USA. Ännu en, efter alldeles för många.
Den här låten intog mig härom dagen och det är riktigt bra. Så angeläget och så snyggt ihopsatt ändå.
David Massey har en ganska ny skiva ute och han har gjort flera innan... Således ännu en jag måste kolla upp...!
Jag såg Paul Butterfield i Cambridge 1984 med en ny upplaga av sitt bluesband. Han sjöng så man befarade att inälvorna skulle flyga ut och han blåste munspel med lika intensiv känsla. Tre år senare var han död efter en överdos, endast 44 år gammal.
Jag lyssnade mycket på hans tidiga skivor med Michael Bloomfield på gitarr.
!978 satt jag uppe och såg Rockpallast på TV och hörde hans nya band med gitarristerna Buzzy Feiten och Peter Atanasoff. En spelning som påverkade mig djupt. När han sjöng "Just when I needed you most" så var känslan så stark och så äkta att jag kände tårar komma . Butterfield sjöng så som om han var helt förtvivlad.
Många år senare fick jag tag på en inspelning och när den gavs ut 2008, så märkte jag att det var minst så bra som jag mindes.
De som har pengar att tjäna på kärnkraft vill gärna påskina att alla problem är lösta och att det är en helt säker energikälla. Inget kunde vara mer lögnaktigt. Slutförvaringen är inte löst och kan inte lösas...! Och nuvarande läge på planeten borde väl få vissa på andra tankar, men icke, man bara kör på och hoppas att det löser sig...!
Ad Vanderveen har en ovanligt tät utgivning av nya skivor, och oftast lika ovanligt hög kvalitet rakt igenom. Men det är sällan han ger sig in på politiska stridsfrågor. Därför blev jag extra glad när jag upptäckte den här singeln från 2022.
Jag håller med om vartenda ord och det skapar förtroende.
Så har det gått ett år igen... Ett bloggår och jag fatttar inte hur allt gått till, men de flesta dagar har jag mer än 100 läsare. Ofta betydligt fler, som i förrgår: 599 beskare.
Ett nytt rekord slogs också nyligen: 1223 besökare den 24 maj i år.
Ännu en gammal briljant låt från Richard Thompson: Att skriva om våld på detta vis kräver stort mod och blir på något underligt sätt en nästan ömsint sång.
Ödsligt, ödesmättat, förtvivlat, men med en känslig nerv som griper tag om hjärtat och ger dig en stöt. Mycket stor musik av en mästare...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
