Det står ett nästan dött gammalt äppelträd bakom huset. Det var bara några små ynkliga löv på det i somras. Jag har länge tänkt ta ner det, äpplena smakar inget speciellt, men de brukar vara vackra att se på och sitter ibland kvar även efter att snön kommit. I år samlade det sin kanske sista kraft för att skapa två små röda äpplen, sittande ganska tätt intill varandra... Som ett sista överlednadsryck... Inte ens vindarna i helgen kunde rubba dem, de sitter kvar...
Jag tänker på naturens orubbliga kamp för att överleva till varje pris. Ibland känns det som om det bara är vi människor som inte besitter den kraften, inte ägnar den insikten ens en tanke. Vi konsumerar, vi tror på den ständíga tillväxten... Givetvis helt omöjlig i längden, det inser varje individ som tänker det minsta. Ändå kör vi på i blindo, antingen begriper vi inget alls eller så orkar vi inte bekymra oss och ta konsekvenserna.
De två små röda äpplena i mitt nästan döda fruktträd förefaller plötsligt mer intelligenta...
