söndag 27 december 2015

Precious Time

Snart har ännu ett år passerat och nu är det bara några få dagar kvar innan jag fyller 60... Hur har det gått till...?

En vän till mig skrev för ett tag sen: "Vad gamla vi börjar bli...! Från och med nu tar vi vara på varje minut !!"

Darden Smith har det redan klart för sig:



How many tomorrows do we have?
How much precious time?
How much precious time?
- Darden Smith


Precis vad det handlar om... Att det ska vara så svårt att inse det och sedan låta det styra den tid vi faktiskt har...!?!


söndag 20 december 2015

Julmusik trots allt...

Julmusik fick länge mig att rynka på näsan... Ärligt talat stod ett tag hela julfirandet mig upp i halsen, men eftersom jag nu slutit fred med så mycket annat i mitt liv, så då får väl även julmusiken slinka med...

Det finns faktiskt bra julmusik, men då får man leta ordentligt, så för några år sen gjorde jag en Spotify-lista kallad "Xmas" och den håller än...

Men det har kommit väldigt mycket ny julmusik sen dess, det måste vara många artister och grupper som griper efter ett halmstrå när karriären är på väg utför...

Hur det nu än är, så finns här alltså: "Xmas 2" - Spotify-lista nummer 2 med bra julmusik.



God Jul mina vänner !!


torsdag 17 december 2015

En liten julklapp: Jackson Browne solo i London 1972

I januari 1972, för snart 44 år sedan, skivdebuterade Jackson Browne och några månader senare spelade han solo på Paris Theatre i London och BBC hade den goda smaken att spela in. Här kan du höra en ung och inspirerad Jackson i en suverän upptagning:

Jackson Browne – Live at The Paris Theatre, London – 1972 – BBC Radio 1

Lite fakta:
1972.05.27 Paris Theatre London, England. Solo radio broadcast by BBC Radio 1.
Set list: Take It Easy / Peaceful Easy Feeling / Jamaica Say You Will / Doctor My Eyes /
Song For Adam / Looking Into You /
Jesus In 3/4 Time / Redneck Friend


Två riktigt ovanliga covers:
Jack Tempchin's 'Peaceful Easy Feeling', som fanns med på Eagles första skiva, och John David Souther's 'Jesus In 3/4 Time'. Alldeles underbara...!



Det är bara jul en gång om året, så var så goda...   

lördag 12 december 2015

Magna Carta på ålderns höst

Magna Carta - "The Fields of Eden" - Talking Elephant 2015

Chris Simpson i Magna Carta är nu 73 år gammal, men fortsätter ändå med sitt Magna Carta, trots flera officiella avslut och avskedskonserter. Nu har till och med en skiva med nytt material kommit, den första på hela 14 år... Även om diverse live-skivor, återutgivningar och en uppsjö samlingar getts ut under den tiden.

"The Fields of Eden" håller hög klass utan att vara någon av gruppens allra bästa, men det kan man väl inte begära...


I den nya uppsättningen imponerar speciellt Wendy Ross med sin fiol och hennes spel sätter verkligen sin prägel på musiken. Chris Simpson har väl börjat tappa lite av sin röst, men närvaron är frapperande intensiv som vanligt...

Titellåten är lång och har en berättelse i stil med "Lord of the Ages" och "Seasons". Konstigt nog fungerar det riktigt bra, men det beror väl på Simpsons sällsynta förmåga att skriva dramatisk lyrik om det vardagliga.

Singeln "Walk Away From Heaven" är en stark och medryckande låt som med lite flyt skulle kunna bli en riktigt stor hit:



För flyt, det har väl inte Magna Carta haft sedan 70-talet... Ständiga medlemsbyten och åtskilliga konflikter har gjort att säkert 20-25 olika musiker har passerat under gruppens historia, men det är Chris Simpson som ÄR Magna Carta, så soundet har alltid varit lätt att känna igen. Akustiskt har det oftast varit, åtminstine i början, men ofta med välarrangerat komp med både snits och stil.

Skivan avslutas med "Life In The Old Dog", som tidigare funnits med på en live-utgåva. Den blir ett värdigt slut på skivan och kanske på Simpsons skiv-utgivning... men det tror jag nog ändå inte...

Läs mer:
Magna Carta: Official Website - oerhört innehållsrik sajt...

Magna Carta - The Ultimate Discography - Alla fakta om alla skivor med flera smakprov att lyssna på. "The Fields of Eden" saknas dock än så länge...

Magna Carta - The Story So Far - en biografi med alla fakta och lite till...

My back pages: Magna Carta’s Chris Simpson interviewed - en intresant intervju där Simpson bl.a. berättar om sitt dåliga självförtoende...


tisdag 8 december 2015

Kevin O'Regan på väg framåt...

Kevin O'Regan, som jag skrev om i februari 2012 (Läs här!), har nu varit i final i "UK Songwriting Contest" i kategorin "Folk and Acoustic" med 'A Tune I'd Never Heard Before'.

Verkligen välförtjänt! Det förvånar mig att han inte fått åtminstone lite mer uppmärksamhet efter de två fantastiska skivor han gjorde då på kort tid.


Han har i och för sig ägnat en hel del tid åt sidoprojektet 'Holler n Duck', en komisk duo som gett ut en live-DVD och fått mig att krokna av skratt flera gånger...

Men det tål att upprepas: De två skivorna från 2011 innehöll så många högkvalitativa låtar som du absolut inte bör missa... Här är några:
"A Tune I'd Never Heard Before" - Clare Trivett spelar helt underbart på fiol här.
"Your Aching Heart" - gripande och vackert, samt med Pete Zorns makalösa saxofon.
"Crystals of Ice" - en av de vackraste farväl-sånger jag vet... Pete Zorn igen...!
"The Fragrance of Your Perfume" - ännu sorgligare om tomheten efter någon som lämnat.
"Chase Your Dreams" - fullt ös om att våga jaga sina drömmar.
"Never Look Back" - mycket tänkvärda och kloka iakttagelser.
"Santiago" - folkrock av yppersta kvalitet.
"The Mountains by the Sea" - med Deb Sandland som extra suverän gästsångerska.
"I Give You Music" - I give you music to make you whole.... Så sant!!

Det finns mer att lyssna på här på Kevin O'Regan's hemsida och du kan även ladda ner både "A Tune I'd Never Heard Before" och "The Fragrance of Your Perfume" helt gratis!!

Mitt i allt allvar så slutar jag med ett komiskt klipp med 'Holler n Duck':



söndag 6 december 2015

26 år senare

Du kanske tycker det låter underligt, men när du ligger och slumrar tryggt i min famn, då undrar jag ibland om inte du ger mig mer trygghet än vad jag ger dig. En innerlig glädje att se en ny människa sakta börja ta form...
- ArT 27 januari 1990


För 26 år sedan väcktes jag kvart över sex på morgonen av min dåvarande sambo:
- Upp med dig, det är dags nu...!!!

Drygt två timmar senare var jag tvåbarnspappa och livet har väl aldrig varit sig riktigt likt. Om det redan var fullt upp med ett litet barn, då fanns det med två småbarn inte längre tid för minsta tvekan, det var bara att se till att allt blev gjort... Men ändå lyckades jag få ner ovanstående rader...



Jag vet att min nu 26-åriga son gillar "These Days" med Jackson Browne och det glädjer mig ofantligt mycket.

Här kan du höra ett kort klipp, från suveräna "Off Camera", när Jackson pratar om hur han skrev den låten redan som 16-åring.



Här ytterligare några textrader som fanns med i de tidigaste versionerna, t.ex med Nico, men som sedan ströks:
I stopped my ramblin'
I don't do too much gamblin'
These days
These days I seem to think about
How all the changes came about my way
And I wonder if I'll see another highway
- Jackson Browne


fredag 4 december 2015

Dawes på Mountain Stage

Dawes spelade för några månader sen på Mountain Stage för fjärde gången. Jag säger bara: En dryg halvtimme med fantastisk musik...!!

Lyssna speciellt på "Somewhere Along The Road" (börjar efter cirka 21 minuter) och hör vad nya gitarristen Duane Betts kan åstadkomma: Ett drygt 3 minuter frapperande innehållsrikt gitarrsolo och det hela slutar med att Taylor Goldsmith kommer in och de spelar stämmor i fas. (Eller vad heter det? Alla gitarrister hjälp mig...!)


Tre framträdanden till med Dawes på Mountain Stage:
November 2013 - 5 låtar, varav 4 från makalösa "Stories Don't End".
Augusti 2012 - 6 sånger från då nysläppta "Nothing Is Wrong".
November 2010 - Några låtar från debutskivan "North Hills" och lite mer.

På Mountain Stage finns så mycket live-musik att lyssna på att du härmed är varnad: Risken att fastna är uppenbar...!!


lördag 28 november 2015

Leenden och leenden...

Joel Rafael - "Baladista" - Inside Recordings 2015

Det finns få saker som jag retar mig på som reklam med leende människor. Unga, vackra typer och därtill med kritvita tänder. Så totalt innehållslöst, en polerad yta utan det minsta djup och så falskt att det inte går att dölja...

Sen finns det riktiga leenden, äkta känslosamma uttryck som liksom bara uppstår av sig själv och tar världen i sin famn och sprider värme. Joel Rafael's nya video "Thanks for the Smiles" från hans nya skiva "Baladista" är full med fina bilder på leenden som tränger ända in och gör mig varm långt inne...



Joel Rafael debuterade offentligt först vid 45 års ålder 1994 och nu ser han tillbaka och har gjort en fin skiva som man blir glad av. Egentligen inget märkvärdigt, men så äkta att man inte kan annat än älska den mannen.

Han sjunger fortfarande med ett tonfall som får mig att tänka på en ung Bob Dylan. Den här gången är det mer jordnära och familjära betraktelser och inte så mycket politik. Det har han ju bidraget med tidigare och nu kan han få ta det lite lugnt, kan man tycka. Han verkar hur som helst ha funnit ett helande lugn som omfamnar hela hans väsen och han delar med sig allt vad han kan. Gott så!


fredag 27 november 2015

Imagine

John Lennons "Imagine" är ju en av de allra största låtarna någonsin, det måste ju vara helt bortom all diskussion. Jag kan aldrig få nog av det intensiva hopp och den obevekliga tillit till människans bättre sida som den utstrålar.

När jag var ung hade jag lite problem med textraden "Imagine no possessions" och tänkte att nu gick han väl lite väl långt... Men idag förstår jag den bättre och lockas av tanken. Visst är det svårt att tänka sig, men varför inte...?

Eftersom jag förutsätter att alla redan har hört den, så tar vi en lite ovanligare version med akustiska gitarrer som ni kanske inte har hört:



You may say I'm a dreamer... men varför inte...?


onsdag 25 november 2015

Time for asking why...



Det är redan slutet på november och snart dags att sammanfatta 2015. För mig personligen ett mycket innehållsrikt år med många spännande möten och oväntande utmaningar. Men, med lite vidare synfält, ett mörkt år där mycket utvecklats (eller snarare invecklats) mot det sämre och allt mer frustrerande.

Jag är så urbota trött på:
- all egoism och ego-fixering...
- all rädsla för det okända och främmande...
- all misstänksamhet och tron att alla är ute efter att skada eller förgöra alla andra...
- all invandrarfientlighet och alla lögner som upprepas gång efter gång...
- alla dessa sabotage riktade mot dem som inget annat gjort än flytt för sina liv....
- all tro på den ständiga tillväxtens smått religiösa skepnad och totalt omöjliga logik...
- all bristande förmåga till empati och att visa ödmjukhet...
- all stress och alla prestationskrav som tynger våra liv...

Nej, nu räcker det...! "What's so funny 'bout peace, love and understanding"?

Underbara Amelia Curran gör här den gamla sången så känsligt att den blommar på nytt:



Just det...! Jag är fullständigt övertygad om att dessa tre egenskaper kan skapa ett mycket bättre samhälle än vad ovanstående punkter ens kan fantisera om...

En av mina favoritförfattare, Lage Johansson, sade det hela så enkelt:

Det är bätttre att vara naiv
än att vara resignerad

Det är bättre
att tro på förändring
än att säga att ingenting
tjänar någonting till

Det är faktiskt bättre
att hoppas lite
än att ha tappat hoppet helt
- Lage Johansson


Det är också bättre att stå upp och protestera! Det är bättre att säga sin mening och vägra tro på all dynga som sägs och skrivs! Det är också bättre att visa att det finns alternativ som motvikt till punkterna ovan och allt elände som de göder! Jag vill hellre lyfta fram att folk nu vågar säga emot och vägrar "köpa" alla lögner! Det är glädjande att se hur vanligt folk tar ställning för de utsatta och visar både givmildhet och ödmjukhet!!

Det är hög tid att fråga oss "Varför"...! Time for asking why...!!

Tommy Sands klockrena budskap och tveklösa tillit är så fräscht och uppmuntrande att det blev en hel Spotify-lista. En lista som jag känner mig väldigt nöjd med: 40 låtar som rymmer både rannsakan och övertygelse. Drygt två och en halv timmes ursinne mot våld, orättvisor, krig, rasism, egoism och allt annat som hindrar oss från att tillsammans skapa ett något bättre och mer humant samhälle:

Time For Asking Why - Spellista på Spotify


Låt nr 6 med Phil Beer (i Albion Band) heter "Nameless Kind of Hell" och inget annat.

Sammanfattat så händer det faktiskt något om vi, som Luka Bloom sjunger, visar lite "Dignity and Backbone" ...!


torsdag 19 november 2015

Runrigs sista

Runrig har funnits i mitt liv sedan jag såg dem på Cambridge Folk Festival 1984. Egentligen borde de väl vara lite för pampiga, lite för överdimensionerade, för min smak... Men deras ovanligt starka melodier, härliga stämmor, bra texter och en massa känsla och musikalitet har alltid gjort dem välkomna. Att de dessutom är sympatiska och jordnära typer, trots all framgång hemma i Skottland, och därtill Tyskland och Danmark, är ju heller aldrig fel...

I januari kommer deras sista studioskiva. Inte senaste, utan sista, så säger de i alla fall... Rory Macdonald är ju trots allt 66 år fyllda och brodern Calum 62. Ynglingen i gruppen, Brian Hurren, endast 35, har tagit på sig rollen som producent och alla verkar ovanligt nöjda. Första singeln, "The Story", tillika titeln på det kommande albumet, kom ut för en knapp vecka sedan, och det låter så mycket Runrig som det går att stoppa in i en låt:



För två år sedan firande bandet 40 år som grupp och det blev en en spelning kallad "Party On The Moor", där förre sångaren Donnie Munro för första gången sedan 1997 åter sjöng med Runrig och enda gången han och nye sångaren Bruce Guthro, (ny och ny, 17 år nu...) sjungit tillsammans. Till den jättelika föreställningen skrevs till och med nya versrader till "Book of Golden Stories" och redan då började man se tillbaks och sammanfatta:



Det är bara att hoppas att Runrig fortsätter turnera och spela flera år till...


lördag 14 november 2015

Våld löses aldrig med våld

"Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem".
- Albert Einstein

Det sägs att Albert Einstein var en de mest begåvade människorna någonsin... Han var därtill modig, kreativ och humanistisk. Men även full av tveksamhet, en viktig egenskap för riktig klokhet och för att kunna behålla sin ödmjukhet.

Några fler klokheter från Albert Einstein:
- "Fred kan aldrig hållas genom våld, den kan bara hållas genom förståelse".
- "Vilken intelligent dumskalle som helst kan göra saker större, mer komplexa, och mer våldsamma. Det kräver en dos genialitet, och en hel del mod, att göra det motsatta".
- "Jag vet inte vilka vapen som 3:e världskriget kommer utkämpas med, men jag vet att 4:e världskriget kommer utkämpas med pinnar och stenar".
- "Våld må ha röjt undan hinder snabbt, men det har aldrig visat sig vara kreativt".
- "Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka".

En annan tänkare, Neil Young, gär mer rakt på sak: "Throw your Hatred Down" tillsammans med Pearl Jam:



Neil Young har allltid varit en rebell och vägrat tänka i färdiga rutnät... Även Albert Einstein var en rebell:

Om de ger dig ett linjerat papper,
så skriv på tvären...!
- Albert Einstein

Ett av mina absoluta favorit-citat...!!


tisdag 10 november 2015

Totte Bergström på uppskattad USA-turné


Kan man vara uppskattad och respekterad i USA och ändå hemma i Sverige bara vara halvt okänd? Det borde väl inte kunna vara så, men har man som Totte Bergström valt att ofta spela bluegrass så blir det väl inte lättare precis... Men, "over there" så vet erkänt stora namn som Byron Berline och Gene Parsons vilken duktig gitarrist och musikskapare det rör sig om...!

Byron Berline bjöd tidigare i år in Totte och bandet Bluegrass Vikings till sin bluegrass-festival hemma i Guthrie, Oklahoma, och den gick av stapeln för drygt en månad sen. Det blev en riktig succé och amerikanarna stod i kö för att köpa Tottes nya skiva med låtar på svenska.

Jag hade föreslagit att de även skulle spela några låtar på svenska från den nya skivan och det blev riktigt lyckat, berättar Totte. Kanske blev det lite "exotiskt" och tillsammans med Tottes röst och egna låtar var det kanske orsaken till en del av all den uppmärksamhet Totte och bandet fick. Ett TV-inslag med Totte blev det också. Höjdpunkten och det definitiva beviset på erkännandet var nog ändå att bli uppbjuden på scenen och spela två låtar med Byron Berlines eget band.

Därefter bar det av till San Francisco och två lyckade konserter i Petaluma, CA.


Totte har nyligen på sin facebook-sida skrivit 20 inlägg kallade "Memory Lane", där han berättar om några av sina musikaliska upplevelser och höjdpunkter: (Du behöver inte "ha" egen Facebook för att läsa detta, de är tillgängliga för alla).
Totte Bergström på Facebook

Där kan du läsa om hans möten och spelningar med bl.a. Clarence White, John Stewart, Gene Parsons (se ovan), Emmylou Harris, Earl Scruggs, Roger Bush och redan nämnde Byron Berline.

I Sverige har han spelat med bl.a Lalla Hansson, Derek Hudson, Björn Ulvaeus och under några år med Basse Wickman, både akustiskt och mer rockigt och elektriskt i Basses band. Han har även spelat med Ulf Lundell, bl.a på "Snön Faller", "Prärien Igen" och "Sonjas Vals" från "Nådens År", ett av Lundells allra bästa album.

Totte har varit med i, och bildat, grupper som Moonshine, New Strangers, Vagabond Ways, Kapten Whesk och nuvarande Bluegrass Vikings. Därtill har han gett ut fem soloskivor och den senaste "Modersmål" är en av årets bästa.


Har du inte hört Totte Bergström...? Gör dig själv då en tjänst och skaffa "Modersmål", lyssna och du lär undra hur du kunnat missa allt detta...


lördag 7 november 2015

Byrds historia via Gene Parsons

Du vet kanske hur det är att upptäcka något du inte visste fanns: Boken om den du vill veta allt om, skivan med gruppen du inte visste existerade, och så vidare... Jag hittade för några timmar sedan 14 videoklipp med Gene Parsons berättande om sin tid i Byrds och om sin nära vän, den unike gitarristen Clarence White. Han berättar även att han var på väg att bli värvad till Little Feat (!)



14 avsnitt...!!! Har lyssnat med öron stora som kastrull-lock och har fortfarnade hälften kvar att ta del av. Så himla intressant att jag måste dela med mig...!

Byrds var extremt viktiga för mig. Det allra första inlägget på denna blogg handlade om vad "Mr. Tambourine Man" startade hos mig 1965. The Byrds, ofta så underskattade, var först med så mycket: Dylan-tolkningar elektriskt, först med folkrock, med spacerock, med att bli bannlysta pga "olämplig" text, först med country-rock och därtill var de väldigt väldigt bra...!

Byrds hade inte det bästa stöd från recensenterna mot slutet av sin karriär, men jag älskade de skivorna, de finns med mig lika väl som min egen hud. Alla mina egna upplevelser på högstadie-tiden har anknytning till Byrds-musik och de står för mig över all möjlig kritik.

Gene Parsons spleade trummor och sjöng med en varm röst som kändes djupt in i hjärtat. Han spelade därtill banjo som en glädefylld energispruta. Senare gjorde han mer akustisk musik och hans solo-skiva "Kindling" var sällan långt från skivtallriken.



När du lyssnat igenom alla avsnitten med Gene Parsons lär du upptäcka att det även finns
25 avsnitt med John York, den sympatiske bassisten som var med i Byrds under ett par år.


torsdag 5 november 2015

Fortfarande en av de bästa någonsin

Jag har tidigare skrivit varmt om Don Henley's extra speciella "The Heart of the Matter".
Se här: "The Heart of the Matter". En låt som fått mig att gråta öppet och en låt som har helat när jag som bäst behövt det...



Don Henley spelade nyligen på Austin City Limits och "The Heart of the Matter" fanns med bland alla nya låtar från nya plattan och alla gamla Eagles-hits. Fortfarande en låt av absolut yppersta kvalitet och så fylld av känslor och ändå så klok, så klok...