Dawes spelade för några månader sen på Mountain Stage för fjärde gången. Jag säger bara: En dryg halvtimme med fantastisk musik...!!
Lyssna speciellt på "Somewhere Along The Road" (börjar efter cirka 21 minuter) och hör vad nya gitarristen Duane Betts kan åstadkomma: Ett drygt 3 minuter frapperande innehållsrikt gitarrsolo och det hela slutar med att Taylor Goldsmith kommer in och de spelar stämmor i fas. (Eller vad heter det? Alla gitarrister hjälp mig...!)
Tre framträdanden till med Dawes på Mountain Stage: November 2013 - 5 låtar, varav 4 från makalösa "Stories Don't End". Augusti 2012 - 6 sånger från då nysläppta "Nothing Is Wrong". November 2010 - Några låtar från debutskivan "North Hills" och lite mer.
På Mountain Stage finns så mycket live-musik att lyssna på att du härmed är varnad: Risken att fastna är uppenbar...!!
Joel Rafael - "Baladista" - Inside Recordings 2015
Det finns få saker som jag retar mig på som reklam med leende människor. Unga, vackra typer och därtill med kritvita tänder. Så totalt innehållslöst, en polerad yta utan det minsta djup och så falskt att det inte går att dölja...
Sen finns det riktiga leenden, äkta känslosamma uttryck som liksom bara uppstår av sig själv och tar världen i sin famn och sprider värme. Joel Rafael's nya video "Thanks for the Smiles" från hans nya skiva "Baladista" är full med fina bilder på leenden som tränger ända in och gör mig varm långt inne...
Joel Rafael debuterade offentligt först vid 45 års ålder 1994 och nu ser han tillbaka och har gjort en fin skiva som man blir glad av. Egentligen inget märkvärdigt, men så äkta att man inte kan annat än älska den mannen.
Han sjunger fortfarande med ett tonfall som får mig att tänka på en ung Bob Dylan. Den här gången är det mer jordnära och familjära betraktelser och inte så mycket politik. Det har han ju bidraget med tidigare och nu kan han få ta det lite lugnt, kan man tycka. Han verkar hur som helst ha funnit ett helande lugn som omfamnar hela hans väsen och han delar med sig allt vad han kan. Gott så!
John Lennons "Imagine" är ju en av de allra största låtarna någonsin, det måste ju vara helt bortom all diskussion. Jag kan aldrig få nog av det intensiva hopp och den obevekliga tillit till människans bättre sida som den utstrålar.
När jag var ung hade jag lite problem med textraden "Imagine no possessions" och tänkte att nu gick han väl lite väl långt... Men idag förstår jag den bättre och lockas av tanken. Visst är det svårt att tänka sig, men varför inte...?
Eftersom jag förutsätter att alla redan har hört den, så tar vi en lite ovanligare version med akustiska gitarrer som ni kanske inte har hört:
Det är redan slutet på november och snart dags att sammanfatta 2015. För mig personligen ett mycket innehållsrikt år med många spännande möten och oväntande utmaningar. Men, med lite vidare synfält, ett mörkt år där mycket utvecklats (eller snarare invecklats) mot det sämre och allt mer frustrerande.
Jag är så urbota trött på:
- all egoism och ego-fixering...
- all rädsla för det okända och främmande...
- all misstänksamhet och tron att alla är ute efter att skada eller förgöra alla andra...
- all invandrarfientlighet och alla lögner som upprepas gång efter gång...
- alla dessa sabotage riktade mot dem som inget annat gjort än flytt för sina liv....
- all tro på den ständiga tillväxtens smått religiösa skepnad och totalt omöjliga logik...
- all bristande förmåga till empati och att visa ödmjukhet...
- all stress och alla prestationskrav som tynger våra liv...
Nej, nu räcker det...! "What's so funny 'bout peace, love and understanding"?
Underbara Amelia Curran gör här den gamla sången så känsligt att den blommar på nytt:
Just det...! Jag är fullständigt övertygad om att dessa tre egenskaper kan skapa ett mycket bättre samhälle än vad ovanstående punkter ens kan fantisera om...
En av mina favoritförfattare, Lage Johansson, sade det hela så enkelt:
Det är bätttre att vara naiv
än att vara resignerad
Det är bättre
att tro på förändring
än att säga att ingenting
tjänar någonting till
Det är faktiskt bättre
att hoppas lite
än att ha tappat hoppet helt
- Lage Johansson
Det är också bättre att stå upp och protestera! Det är bättre att säga sin mening och vägra tro på all dynga som sägs och skrivs! Det är också bättre att visa att det finns alternativ som motvikt till punkterna ovan och allt elände som de göder! Jag vill hellre lyfta fram att folk nu vågar säga emot och vägrar "köpa" alla lögner! Det är glädjande att se hur vanligt folk tar ställning för de utsatta och visar både givmildhet och ödmjukhet!!
Det är hög tid att fråga oss "Varför"...! Time for asking why...!!
Tommy Sands klockrena budskap och tveklösa tillit är så fräscht och uppmuntrande att det blev en hel Spotify-lista. En lista som jag känner mig väldigt nöjd med: 40 låtar som rymmer både rannsakan och övertygelse. Drygt två och en halv timmes ursinne mot våld, orättvisor, krig, rasism, egoism och allt annat som hindrar oss från att tillsammans skapa ett något bättre och mer humant samhälle:
Runrig har funnits i mitt liv sedan jag såg dem på Cambridge Folk Festival 1984. Egentligen borde de väl vara lite för pampiga, lite för överdimensionerade, för min smak... Men deras ovanligt starka melodier, härliga stämmor, bra texter och en massa känsla och musikalitet har alltid gjort dem välkomna. Att de dessutom är sympatiska och jordnära typer, trots all framgång hemma i Skottland, och därtill Tyskland och Danmark, är ju heller aldrig fel...
I januari kommer deras sista studioskiva. Inte senaste, utan sista, så säger de i alla fall... Rory Macdonald är ju trots allt 66 år fyllda och brodern Calum 62. Ynglingen i gruppen, Brian Hurren, endast 35, har tagit på sig rollen som producent och alla verkar ovanligt nöjda. Första singeln, "The Story", tillika titeln på det kommande albumet, kom ut för en knapp vecka sedan, och det låter så mycket Runrig som det går att stoppa in i en låt:
För två år sedan firande bandet 40 år som grupp och det blev en en spelning kallad "Party On The Moor", där förre sångaren Donnie Munro för första gången sedan 1997 åter sjöng med Runrig och enda gången han och nye sångaren Bruce Guthro, (ny och ny, 17 år nu...) sjungit tillsammans. Till den jättelika föreställningen skrevs till och med nya versrader till "Book of Golden Stories" och redan då började man se tillbaks och sammanfatta:
Det är bara att hoppas att Runrig fortsätter turnera och spela flera år till...
"Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem".
- Albert Einstein
Det sägs att Albert Einstein var en de mest begåvade människorna någonsin... Han var därtill modig, kreativ och humanistisk. Men även full av tveksamhet, en viktig egenskap för riktig klokhet och för att kunna behålla sin ödmjukhet.
Några fler klokheter från Albert Einstein:
- "Fred kan aldrig hållas genom våld, den kan bara hållas genom förståelse".
- "Vilken intelligent dumskalle som helst kan göra saker större, mer komplexa, och mer våldsamma. Det kräver en dos genialitet, och en hel del mod, att göra det motsatta".
- "Jag vet inte vilka vapen som 3:e världskriget kommer utkämpas med, men jag vet att 4:e världskriget kommer utkämpas med pinnar och stenar".
- "Våld må ha röjt undan hinder snabbt, men det har aldrig visat sig vara kreativt".
- "Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka".
En annan tänkare, Neil Young, gär mer rakt på sak: "Throw your Hatred Down" tillsammans med Pearl Jam:
Neil Young har allltid varit en rebell och vägrat tänka i färdiga rutnät... Även Albert Einstein var en rebell:
Om de ger dig ett linjerat papper,
så skriv på tvären...!
- Albert Einstein
Kan man vara uppskattad och respekterad i USA och ändå hemma i Sverige bara vara halvt okänd? Det borde väl inte kunna vara så, men har man som Totte Bergström valt att ofta spela bluegrass så blir det väl inte lättare precis... Men, "over there" så vet erkänt stora namn som Byron Berline och Gene Parsons vilken duktig gitarrist och musikskapare det rör sig om...!
Byron Berline bjöd tidigare i år in Totte och bandet Bluegrass Vikings till sin bluegrass-festival hemma i Guthrie, Oklahoma, och den gick av stapeln för drygt en månad sen. Det blev en riktig succé och amerikanarna stod i kö för att köpa Tottes nya skiva med låtar på svenska.
Jag hade föreslagit att de även skulle spela några låtar på svenska från den nya skivan och det blev riktigt lyckat, berättar Totte. Kanske blev det lite "exotiskt" och tillsammans med Tottes röst och egna låtar var det kanske orsaken till en del av all den uppmärksamhet Totte och bandet fick. Ett TV-inslag med Totte blev det också. Höjdpunkten och det definitiva beviset på erkännandet var nog ändå att bli uppbjuden på scenen och spela två låtar med Byron Berlines eget band.
Därefter bar det av till San Francisco och två lyckade konserter i Petaluma, CA.
Totte har nyligen på sin facebook-sida skrivit 20 inlägg kallade "Memory Lane", där han berättar om några av sina musikaliska upplevelser och höjdpunkter: (Du behöver inte "ha" egen Facebook för att läsa detta, de är tillgängliga för alla). Totte Bergström på Facebook
Där kan du läsa om hans möten och spelningar med bl.a. Clarence White, John Stewart, Gene Parsons (se ovan), Emmylou Harris, Earl Scruggs, Roger Bush och redan nämnde Byron Berline.
I Sverige har han spelat med bl.a Lalla Hansson, Derek Hudson, Björn Ulvaeus och under några år med Basse Wickman, både akustiskt och mer rockigt och elektriskt i Basses band. Han har även spelat med Ulf Lundell, bl.a på "Snön Faller", "Prärien Igen" och "Sonjas Vals" från "Nådens År", ett av Lundells allra bästa album.
Totte har varit med i, och bildat, grupper som Moonshine, New Strangers, Vagabond Ways, Kapten Whesk och nuvarande Bluegrass Vikings. Därtill har han gett ut fem soloskivor och den senaste "Modersmål" är en av årets bästa.
Har du inte hört Totte Bergström...? Gör dig själv då en tjänst och skaffa "Modersmål", lyssna och du lär undra hur du kunnat missa allt detta...
Du vet kanske hur det är att upptäcka något du inte visste fanns: Boken om den du vill veta allt om, skivan med gruppen du inte visste existerade, och så vidare... Jag hittade för några timmar sedan 14 videoklipp med Gene Parsons berättande om sin tid i Byrds och om sin nära vän, den unike gitarristen Clarence White. Han berättar även att han var på väg att bli värvad till Little Feat (!)
14 avsnitt...!!! Har lyssnat med öron stora som kastrull-lock och har fortfarnade hälften kvar att ta del av. Så himla intressant att jag måste dela med mig...!
Byrds var extremt viktiga för mig. Det allra första inlägget på denna blogg handlade om vad "Mr. Tambourine Man" startade hos mig 1965. The Byrds, ofta så underskattade, var först med så mycket: Dylan-tolkningar elektriskt, först med folkrock, med spacerock, med att bli bannlysta pga "olämplig" text, först med country-rock och därtill var de väldigt väldigt bra...!
Byrds hade inte det bästa stöd från recensenterna mot slutet av sin karriär, men jag älskade de skivorna, de finns med mig lika väl som min egen hud. Alla mina egna upplevelser på högstadie-tiden har anknytning till Byrds-musik och de står för mig över all möjlig kritik.
Gene Parsons spleade trummor och sjöng med en varm röst som kändes djupt in i hjärtat. Han spelade därtill banjo som en glädefylld energispruta. Senare gjorde han mer akustisk musik och hans solo-skiva "Kindling" var sällan långt från skivtallriken.
När du lyssnat igenom alla avsnitten med Gene Parsons lär du upptäcka att det även finns 25 avsnitt med John York, den sympatiske bassisten som var med i Byrds under ett par år.
Jag har tidigare skrivit varmt om Don Henley's extra speciella "The Heart of the Matter".
Se här: "The Heart of the Matter". En låt som fått mig att gråta öppet och en låt som har helat när jag som bäst behövt det...
Don Henley spelade nyligen på Austin City Limits och "The Heart of the Matter" fanns med bland alla nya låtar från nya plattan och alla gamla Eagles-hits. Fortfarande en låt av absolut yppersta kvalitet och så fylld av känslor och ändå så klok, så klok...
Plainsong – "Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña" - Omnivore 2015
Plainsong upplöstes för ett par år sen och man gjorde en avskedsturné och gav även ut en liveskiva från turnén som det definitiva slutet...
Nu finns en ny utgåva plötsligt där ute...!! Iain Matthews och Andy Roberts kände för att frossa i att tolka Richard Fariña och det vet vi ju från Iains första skiva "If You Saw Thro'
My Eyes" att de kan göra alldeles förträffligt:
Tillsammans med Mark Griffiths så blåste de alltså då liv i Plainsong igen. Nya skivan består av tolkningar av Richard Fariñas låtar, mest från hans korta karriär tillsammans med sin unga hustru Mimi, Joan Baez lillasyster.
Richard Fariña dog 1966 i en motorcykelolycka vid 29 års ålder, dagen efter hans bok "Been Down So Long It Looks Like Up to Me" gavs ut. Tillsammans med unga Mimi gjorde han ett par skivor som har en alldeles speciell lyskraft, med deras stämsång änglalikt över en akustisk gitarr och en dulcimer. Som en korsning av Nick Drake och Woody Guthrie, men ändå alldeles eget.
Mimi Fariña var bara 21 år när Richard dog, men fortsatte sin karriär bl.a med Tom Jans (som dog 1984 i sviterna efter en motorcykelolycka, han också). Hon skrev den fina "In A Quiet Morning" till Janis Joplin och startade organisationen "Bread & Roses" som såg till att personer på sjukhus och fängelser fick uppleva livemusik. Själv dog hon i cancer 2001.
Iain, Andy och Mark i Plainsong tolkar nu, nästan 50 år senare, Fariña med en innerlighet och en värme full av respekt. Kanske hade Fariña låtit så här om han levt och skapat här och nu.
Resultatet har blivit en av årets bästa skivor. Mer finns egentligen inte att tillägga...
Greg Copeland, Bob Cheevers, Keith Miles & Barry Ollman - "Hidden Treasures" - "Singer-Songwriters from Home" - Hemifrån 2015
När Elektra 1965 gav ut "The Singer-Songwriter Project" med fyra okända artister så föddes i praktiken begreppet singer-songwriter. Bland de fyra var Richard Farina och David Blue, fast den förre kallade sig då Dick och den senare hette då ännu Cohen i efternamn.
Peter Holmstedt på svenska "Hemifrån" har nu, 50 år senare, producerat en hyllnings-skiva och en slags uppföljare till "The Singer-Songwriter Project". Fyra singer-songwriters som inte nått den status och framgång som de förtjänat: Greg Copeland, Bob Cheevers, Keith Miles och Barry Ollman.
Alla fyra har spelat in nya låtar, eller gamla för första gången själva, speciellt för den här samlingen. En riktigt bra skiva för alla som gillar berättare och lugn akustisk musik med klar västkustprägel.
Bob Cheevers starkaste låt är "Progress", en bitande skildring av detta vansinne och/eller grundförutsättning, och "These Are My Words" kunde nog blivit en hit om någon kändis spelat in den. Cheevers har helt klart en klar och bra röst.
Barry Ollman är en riktig storyteller och soundet och stämningen doftar lite Crosby-Nash, inte så konstigt när man ser namnen på de musiker som kompar Ollman. Tillbakalutat men inte alls oförargligt på något vis.
Greg Copeland är för mig i en klass för sig själv. Med en röst som tränger sig på och liksom sätter sig ned vid ditt bord. En riktig berättare han med, men det är mer än så, det är poesi och en spänning som vibrerar i luften. Varje ton känns välplanerad och ändå spontan. Det är angeläget och med en känsla som biter sig fast. Inledande "Wait For Me" är nog samlingens bästa låt och avslutande "Pretty Girl Rules The World" (se bloggen den 30 augusti), är en av få up-tempo-låtar, och en låt som borde vara en klassiker.
Keith Miles är nog den som jag efter Copeland uppskattar mest. "Homeland" och "Kerouac Days" är ritigt bra låtar med ett härligt sound som både smeker och river. "Playing Your Guitar" är också bra med fint spel på akustisk gitarr.
Jag tror inte någon av dessa herrar kommer få något jättestort genombrott nu heller, men de får väl stå som ett bevis på att kvalitet inte alltid medför större framgångar.
Jag råkade idag i bilen hem säga: "Jag liksom ströar tid omkring mig..." Det lät ju fint, men vad menade jag egentligen...? Efter lite reflekterande hit och dit så kom vi fram till att jag menade ungefär att "fylla tiden med något utan betungande prestationskrav..."
Jag insåg lite senare att det jag försökte formulera redan hade sagts så mycket bättre: När jag slutar slåss mot livet
och låter det hända mig
- Christine Hellqvist
Dessa två rader av Christine Hellqvist säger egentligen allt om vad livet handlar om och det har för mig blivit ett slags ideal att försöka nå upp till...
Livet är som bäst när vi släpper taget lite grann och bara låter allt ske, när vi nöjer oss med att iaktta och inte nödvändigtvis behöver förstå allt vad som händer...
Det är kväll och minusgrader ute och vintern är på väg att kyla ned oss igen. Men vintern har ju sin charm den med... Det kan vara så härligt friskt och därtill väldigt vackert. Om vi öppnar upp, släpper loss och bara låter det hända...
Raderna ovan kommer från Christines fina vinterlåt "När sångerna skriver sig själva" och bilderna i videon tog jag mitt i kylan med stela händer och blåfrusna fingrar. Lite senare sammanställde jag alltihop till en liten film:
My Quiet Companion från Göteborg är Sofia Ekberg, Patrick Rydman och Henrik Cederblom, som alla sjunger och spelar gitarrer. De skapar en stämning som sitter i vare sig de spelar lugnare eller snabbare låtar. Tankarna går till det lågmälda soundet som gruppen America hade på sin första skiva, den med "A Horse With No Name", ofta tre gitarrer som spelar någorlunda lika med en lågmäld intensitet och inspiration som liksom bubblar under ytan. Ibland kommer lite mer finspelta slingor och förgyller, som i den instrumentala "Drömmen", men det är oftast liksom lite i bakgrunden. Det fungerar hur som helst alldeles utmärkt.
My Quiet Companion bildades 2012 då Sofia Ekberg spelade in sin första EP "All The Small Details", där flera av låtarna här dök upp första gången. Det är hög klass rakt igenom men några sånger berör mig starkast och jag vill höra dem om och om igen.
Sofias "Så Nära" är en rysande skildring av ett förhållandes upp och nergång. Så sprött och känsligt, och dessutom så vackert, att det är omöjligt att inte känna med i känslosvallet. Rydmans "Shouldn't It Be" är också fasanfullt vacker och stämningsfull. Sofia Ekberg bidrar också med "Let It Slip Away", en flickas bekännelse inför sin mammas uppbrott från pappan. Starkt och utlämnande!
--- "Jordgubbar och Smultron", första sången denna höstkväll ---
Ännu en tur med FJK på Blidösund i onsdags kväll. Jag har sedan länge tappat räkningen på antalet gånger det hänt, men skulle glädjeligen göra resan om och om igen. En gång varje månad vore ett bra sätt att återfå den glädje och inspiration som tillvaron kräver!
I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!
"Ett Litet Steg", "Man Borde", "Allt Jag Ville Ha", "Stora Midnattståget" och "Ormen" är bara några av de alldeles förträffliga låtar som framfördes med närvaro, känsla och briljans. Och det känns närmast oförskämt att inte nämna "Jordgubbar och Smultron", "Enkelt Ursprung", "Någonstans Längs Vägen Finns Du", "En Gång I Livet", "Vinden I Min Själ" eller "Sanningens Minut". Sen finns det minst ett dussin till, lika förträffliga, som inte spelades.
--- "Man Borde" från förra sommarens Blidösund-resa ---
Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: FJK måste vara Sveriges mest underskattade band...!! I en rättvisare värld hade de spelat på ett utsålt Globen eller ännu större ställe.... Men Blidösund är fantastiskt, som en hemmaplan för FJK. Vi som var där känner oss väldigt lyckligt lottade...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
