Hmmm.. Egoism Rädsla Kalhyggen
Ytlighet Konsumtion Korruption Ännu mer rädsla Lägg dig inte i... Fortsatt krigande Israel Putin Trump återvald Hamas SD i maktens korridorer Ebba von Busch Kristersson lägger ner allt vettigt Kultur utan stöd Höjda avgifter för de som går på knäna Säsongsinfluensa Kalhyggen Nerdragningar inom vården Större och större klyftor Lägre skatter för de rikaste Sämre högkostnadsskydd för alla mediciner Skogsskövlingar Kärnkraft (Hur i hela friden tänker de då?) Skyddad skog skövlas Skogsstyrelsen gör inget som de borde Miljökontoret skyller ifrån sig Sprängningar Hot och tystnad Våld Kalhyggen Tatueringar på varenda människa Vildsvin Misstänksamhet Individen framför allt Fler kalhyggen Plastikoperationer Rör mig inte! Skjutningar Värmerekord Ännu fler kalhyggen
Allt tycks bara bli sämre...
Tack högre makter för musiken. Tack för de vänner som faktiskt finns där och tycker om mig.
Och tack för Jackson Browne...
Dags att utse årets bästa skiva och årets bästa låt. Jag är helt enkelt inte klar, så ni får hålla er tlll tåls några dagar...
En av årets låtar får ni så länge: "Mona-Lisa" av och med Marketa Irglova.
Denna fascinerande kvinna skriver låtar på sitt eget sätt med oväntade svängningar och med en sjusärdeles känsla.
Njut och följ med i Marketas reflektioner kring kvinnnors situation i dagens samhälle.
Det har snart gått 6 år sedan Magnus Lindberg lämnade oss. Vi är många som saknar honom.
Han var en särling inom svenskt musikliv och han levde oberäkneligt och tog nog ut svängarna. Men mitt i detta fanns en uppriktig ärlighet, en äkthet och en förmåga att skriva både personligt och ändå kände man lätt igen sig i hans musik och hans texter.
Han växte upp på landet i Näshulta, utanför Eskilstuna, på andra sidan sjön där jag bor sedan snart 34 år. Jag tror dock att storstadslivet i Stockholm påverkade hans skrivande mer.
Jag hade lite svårt att välja låt med Magnus. Hade bestämt mig för något från hans sista skiva, den fantastiska "Magnus Lindbergs Skörd", men jag valde till slut jullåten "Snön den faller vit". Det är ju trots allt jul...
Det finns "små" låtar som det kan gå lång tid innan man upptäcker dem, ofta instoppade mellan några andra låtar som kräver mer uppmärksamhet. Men efter det att du funnit dem, lyser de som en extra stjärna och de blir älskade för vad de är.
En sån låt är "Northern Winds" från Basse Wickmans första LP. en helt suverän låt på alla sätt och vis. Ta dig tid och njut...!
Doug Morter har en speciell ton i sin gitarr och en vänlig klang i sin sång, en röst som kan kännas så trevlig och varm, men i nästa stund blir övertygande kraftfull då han tar i lite...
Han har med sin röst och sin gitarr berikat grupper som Magna Carta, Albion Band, Richard Digance Band, Hunter Muskett, The Backroom Boys, samt åtskilliga fler. Han har också haft en duo med gitarristen Jerry
Donahue, mest känd som flyhänt gitarrist i Fairport Convention och Fotheringay.
Jag fullkomligt älskar den här låten, fast jag egentligen tycker att uttrycket ”Ha en bra dag” känns så ytligt och påklistrat. Men värmen i Doug Morters röst har fått mig att omvärdera det.
Tänk vilken kraft det finns i musik som uppstår för att någon känner något så starkt att han vill förmedla det till alla han möter.
För tre år sedan så blev jag farfar. Att bli förälder är väl den största förändringen i livet, att bli farfar är inte så långt ifrån. En slags bekräftelse på att man lever vidare...
Thea Gilmore gav för 22 år sen ut en skiva med enbart covers, "Loft Music". Hon gjorde även en TV-show för "Under The Apple tree" 2014 och Guns´n´Roses gamla "Sweet Child of Mine" här ovanför är därifrån.
Snart släpper hon ännu en samling covers, med den fyndiga titeln "These Quiet Friends". En första singel kom nu i dagarna och det är just "Sweet Child of Mine", i en ny suverän version.
I dessa tider med ständiga konflikter och onödiga krig så finns det ändå en del betraktelser som skänker lite hopp. Så fort vi delar upp oss i "vi och "dom" så skapar vi problem och vi försvårar varje form av möjligt samförstånd.
Kan det möjligtvis vara så att det finns starka krafter som vinner på att hålla oss separerade från varandra...?
Turn off the TV, listen to the wind
Over and over and over again
Clear your head, measure your words
It ain't Us & Them, it's just one world
All one world, all one world
- Doug Ingoldsby & Eugene Ruffalo
Morgan Storm är en ny bekantskap för mig, men hans musik får mig att tänka på Perssons Pack och Traste Lindén. Det är rejält drag och det är refränger som man vill sjunga med i.
Som det står på Hemifråns hemsida: "Sånger om längtan, drömmar, kärlek och om att (inte) passa in i ett vardagligt nio-till-fem-liv." Texterna förmedlar ett utanförskap och det är lätt att attraheras av det hela.
Skivan avslutas med en cover på Magnus Lindbergs "I Väntan På Vadå?", och det känns som om Magnus själv stod i farstun...
Gruppen Ozark Mountain Daredevils gjorde på 70-talet oftast lågmäld och välstämd country-rock och det fanns även inslag av rock, bluegrass och pop. I sina bästa stunder gjorde de härligt mysig musik och här är en favorit från deras andra skiva:
Seems like everyone is out lookin' for the sun
Singin' rain and pain on he who hesitates
But it'll shine when it shines
You might think I'm wastin' time
But I'm just a good ol' boy that's learned to wait
- John Dillon / Steve Cash
Anders F Rönnblom Band - Intiman, Västerås 2024-12-15
Redan vid starten av inledande "Skratta tills tåget går" så förstår jag hur bra det skulle bli...! Suggestivt bygger sedan bandet upp låten, som blir längre och längre. Det är sällan jag upplevt att första låten på en konsert uppnår sådan magisk täthet. Helt fantastiskt bra...!
Det fortsätter även mycket bra och när de till slut avslutar med "Komedia" så sluter man liksom cirkeln med samma nästan gränslösa känsla. Däremellan så levererar Anders och hans skickliga band sympatiskt även i de rockigare låtarna och det finns utrymme för alla att skina.
Det nämns sällan vilken suverän gitarrist Anders själv är, så jag vill framhålla det. Hans musik och hans ord vibrerar av liv. Trummisen Björn Rothstein är som en kraftfull spindel som starkt och smakfullt förser musiken med en skarpladdad dynamik. Nya bassisten Staffan Lindfors kompletterar utomordentligt och står där på scenen och ser lycklig ut. Fabian Månsson vräker ur sig några explosiva solon och Jesper Lindbergs pedal steel känns som den grund som håller musiken samman.
Efter 26, ofta ganska långa, låtar så lämnar vi lokalen lyckliga och med den julklapp vi alla fick då vi kom: en CD-skiva snyggt inslagen. Den givmildheten fanns både i julpresenten och i den musik vi fick uppleva under kvällen.
Det finns magiska kvällar då stämningen blir så självklart givmild och när vi blir upplyfta och växer av upplevelsen. Det här var en sådan kväll...!
The Bushwackers bildades i Australien 1970 och måste således nu vara en av världens längst existerande grupper. Visst har medlemmar kommit och gått. Listan på medlemmar har nu nog passserat 30 personer, men Dobe Newton och Roger Corbett har varit med sen 1973 respektive 1980.
De hette först "The Original Bushwhackers and Bullockies Bush Band" och spelade folkmusik, innan de ganska tidigt blev mer rockiga och de har sedan dess varit Australiens ledande folk-rock band. 1981 gjordes "Beneath The Southern Cross" och något år efter live-skivan "Lively". Jag lyckades få två recensionsexemplar av dessa via brev, trots avsaknad av riktig adress. Två ruskigt bra folk-rock skivor...!
Titellåten "Beneath The Southern Cross" är numera nästan något slags inofficiell nationalsång och en stor favorit här hemma. Nationalism när den är som bäst. Det har senare spelats in flera olika versioner och den ovan är en i raden av dessa.
Sedan Runrig slutade, och Bruce Guthro därtill dog, så har det blivit ett stort tomrum i skotsk folk-rock. Grupper som Wolfstone och JSD Band verkar också ha somnat in. Men Skipinnish försöker fylla det tomrummet:
Skipinnish består av 7 man och de gör riktigt fräsch folk-rock med både melodiösa sånger och instrumentala nummer med mycket säckpipa. Dessutom lånar de ibland in Malcolm Jones från Runrig och då blir det minnesvärda gitarrsolon...
Folk och Rackare har under året genomfört en turné som egentligen planerades för några år sen, men blev inställd pga pandemin. Det blev framgångsrikt, har jag hört...
Carin Kjellman och Ulf Gruvberg har betytt mycket för svensk folkmusik. En hel del inspiration fick de från engelska Pentangle, som skrev ny musik till gamla texter och lade till en del andra influenser från jazz och blues. Sångerskan Jacqui McShee har liksom Carin Kjellman en stark klar röst, men Folk och Rackare var mer folkmusiken trogna i sitt sound.
Folk och Rackare utökades snart med de norska medlemmarna Jørn Jensen och Trond Villa. Tre skivor gjordes mellan 1978 och 1981. På "Rackbag" från 1985 fanns även mer rockiga inslag och självaste Richard Thompson solade på en låt.
Vad passar bättre på Lucia än en sång från "Stjärnhästen", inspelad 1981.
Sierra Hull - "Black Muddy River" i bluegrass-skrud
Grateful Deads "Black Muddy River" tillhör de absolut vackraste, mest rörande sånger jag vet. En sång om döden som lika mycket blir en sång om livet.
Robert Hunters lyrik är så talande, allt så ogripbart vackert skildrat... Jerry Garcias gitarr solar återhållsamt men lika ofattbart vackert. Det finns en bubblande frustration blandad med en mystisk tillit som gör denna sång så gripande.
Det har gjorts flera fina covers, men de når inte alls upp till originalet.
Sierra Hull gör dock det bra, en annorlunda version med bluegrass-stuk. Spännande!
En av förra årets bästa skivor, "Snett Ljus" med GRÅ, har följt med mig hela 2024 och det är nu dags att påminna om denna härliga skiva. Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson känns fortfarande så sympatiskt ärliga och utlämnande.
Den 31 juli förra året skrev jag: Vad ska man då kalla det? Vispop? Tonsatt poesi? Men så kommer jag på det: Livsmusik...! Musik du behöver när tillvaron skaver, musik som ger perspektiv när du inte riktigt vet var du är och varför...
Härlig americana med både luftigt flyt och ganska skränig rock, men det är klass rakt igenom. Snygga arrangemang och något som gör att man vill fortsätta lyssna.
Det visar sig att Byrnes gjort flertalet skivor, men det sägs också att det här är hans bästa och mest personliga utgåva.
Mark Knopfler har ju gjort en mängd suveräna låtar och Dire Straits skivor håller ju än idag en imoponerande klass. Knopflers karakteristiska gitarr känns fortfarande så fräsch och så levande. Även hans tidiga solo-skivor höll mycket hög klass. Men någonstans på vägen så har det hänt något...
Hans nya skiva är extremt långsam, ganska tråkig och faktiskt tämligen profillös. Hur mycket jag än försöker och vill hitta "det" så lyckas jag inte. Jag tycker inte om att skriva ner någon jag egentligen gillar, men vad ska man göra åt sin besvikelse...?
Tack och lov finns det ett par låtar (titellåten och "Janine") som innehåller lite dynamik och där man kan ana Knopflers känsla och styrka.
Jag lyssnade mycket på det kanadensiska paret Whitehorse för några år sen, men någonstans tappade jag lite av min nyfikenhet när de började utforska country-musiken lite närmare. Inte dåligt, men inte lika fascinerande som de fyra skivor de gjorde innan.
Många av deras låtar från 2011 till 2018 är helt fantastiska och allra bäst är "Die Alone". Luke Doucet väsnas på elgitarren och Melissa McClelland sjunger mot slutet så känsligt att jag gråter varje gång jag hör hennes sätt att avsluta de sista fraserna. Tala om känsla...!
Igår släppte Christine Hellqvist den andra singeln från sin nya skiva "År", som kommer i januari. Den 10 januari har hon release-fest på Aftonstjärnan i Göteborg.
Christine har ett sätt att handskas med ord och melodier som gör att de går rakt in i hjärtat.
Det här är en av de skivor jag spelat mest det senaste året. Om man bortser från ett par lite för stökiga nummer så är hela plattan ett riktigt fynd. Bra låtar, fina och varierade arrangemang, snitsigt gitarrspel, sympatiska texter och en röst som känns uppriktig och angelägen.
Jag kunde ha valt nästan vilken låt som helst från Slowmans album "En Romantisk Idiot", men det fick bli "På andra sidan stan", som byggs upp så tjusigt mot slutet.
Slowman kommer i januari med en ny singel, "Best Years Yet To Come". Det ser jag fram emot!
Har det hänt dig att du hört en sång någonstans, att den inspirerade dig så mycket att du bara M-Å-S-T-E ta reda på vem det är som sjunger. I detta fall tog det flera dagars detektivarbete för att få reda på att det var Liz Simcock, inspelad för 20 år sen.
Hon gjorde en riktigt bra platta med Clive Gregson 2017. Den var bra, men inte i närheten av "Fish Out of Water". En superhärlig sång på alla sätt och vis.
Nog minns även jag när man satt med texthäftet i knät och lyssnade uppmärksammat på en ny skiva... "Fish Out of Water" väcker så många känslor till liv...
Det tog 20 år för den här låten att korsa min väg. Nu kommer den nog finnas kvar i evigheter.
En gammal favorit från 2001 som jag fullständigt älskar. Kasey sjunger med sådan frustration att själen skrynklas ihop...
Hennes pappa Bill Chambers solar på akustisk gitarr och lägger tlll några glidande toner på elektrisk. Lyssna mellan 2.16 och 2.18. Enastående vackert och så himla läckert.
Basse Wickman med Entourage - Närke Kulturbryggeri, Örebro 30 november 2024
Basse Wickman har inte spelat live på 10 år, men efter ihärdigt tjatande från bl.a. bassisten och arrangören Håkan Tollesson så har en mindre turné startat nu i höst. Basse har trots 15 album och många lovord aldrig nått den status han egentligen förtjänar. De flesta svenska artister skulle vara mycket stolta om de hade gett ut album så starka som de tre skivor på svenska Basse gjorde mellan 1988 och 2000.
Innan dess hade han gjort flera engelskspråkiga skivor av vilka speciellt "Sailing Down The Years" är en klassiker, eller åtminstone borde vara det.
Få artister, om ens någon, har varit en lika stor pionjär för "americana" eller "country-rock" här i Sverige. Själv kallar Basse det helst för folk-rock. Hans inspelningar av låtar av Eric Andersen, Gene Clark och Iain Matthews är briljanta.
Närke Kulturbryggeri visar sig vara ett mysigt och välkomnande ställe, med egen öl och en trevlig stämning.
Efter lite ljudkrångel i de första två låtarna så blir det riktigt bra och en väl avvägd ljudbild. På några låtar var det synd att Basse inte hade med sig sin tolvsträngade gura, det hade gett en extra dimension till en del sånger.
Vi får höra låtar både på svenska och engelska, de flesta hans egna, men även en del covers. Bland överraskningarna fanns den fina "Under Träden" och Mikael Wiehes "Sakta lägger båten ut från land".
Bandet spelar som om de kände varenda låt väl och hade spelat dem under lång tid. Gitarristen "Jake" Svensson får ur sig flera härliga solon, samtidigt som han mixar alltihopa. Håkan Tollesson på bas, Örjan Hill på keyboards och Mattias Engström bakom trummorna kompletterar alla utmärkt. Tyvärr saknades den sjuka Lena Rif på slagverk och sång. Förhoppningsvis hinner hon tillfriskna innan det är dags för nästa spelning på turnén i Malmö i mars nästa år.
Visst fanns det flera favoritsånger jag gärna hade hört, som Gene Clarks "Shooting Star" eller Basses egna "Narrarnas Skepp" och "Segla med månen", men allt kan inte få plats...
Mellan låtarna bjuder Basse på både skämt och anekdoter och de känns lika gemytliga som Basse själv. Speciellt rörande blir det när han hyllar den bortgångne vännen/grannen/kollegan Magnus Lindberg. "Mitt Testamente" från deras gemensamma skivprojekt "Vita Lögner + Svarta Ballader" var en av kvällens verkliga höjdpunkter.
Jag håller Dawes som en av de bästa grupperna på 2000-talet och då är det lätt att få för stora förväntningar. När gruppen nu tappat både bassist och keyboardist så fortsätter bröderna Taylor och Griffin Goldsmith som en duo och de har säkert lekt fram en hel del arrangemang i studion. Det finns här många små läckra gitarr-instick, kluriga intron och Griffins trummande visar nya dimensioner. Stämsången är som vanligt exceptionellt tilltalande.
Låtarna är vid första genomlyssningen lite svåra att ta till sig, men de växer så småningom. Textmässigt så imponerar Taylor som vanligt med fyndiga, djupa och inspirerande rader om både väsentligt och oväsentligt.
Ge den här skivan lite tid...! Den kommer inte bli gruppens bästa, men med tanke på faktiska förutsättningar är det en modig och utvecklande skapelse.
Det har nu gått mer än en vecka sedan det obegripliga inträffade: Donald Trump blev åter vald till president. Jag har medvetet valt att vara tyst, att inte omyndigförklara halva amerikanska folket. Jo, det vore lätt att idiotförklara hela alltet, men nu får vi leva med det faktum att det sitter två galningar vid makten på just de ställen där de är livsfarliga...
Nu har jag inte följt med så noga i massmedia, men min känsla är att det varit tyst, alltför tyst...!
Så upptäcker jag den här låten..:
Den är ett år gammal, så den lär ju syfta på något annat, men den är ju så perfekt att sätta fingret rakt i trynet på Herr Trump.
Eric Andersen, denne mästare att skriva de mest ömsinta och ödmjuka kärleksskildringarna, håller här inte tillbaka sin ilska och upprördhet.
Tiden har ingen nåd. Den artist som jag under lång tid såg som prototypen för upppror, känsla och ovilja att foga sig, dvs. Neil Young, fyller idag 79 år.
Det var ett tag sen den gode Neil var riktigt het, men han har hållit upp intresset med alla gamla inspelningar som till slut givits ut ordentligt.
De flesta pratar om fantastska låtar som "Heart of Gold", "Harvest" och rockare som "Keep on Rockin In The Free World". Men varför pratar ingen om "Will To Love"...?
I november 2011 skrev jag: Neil Young får ibland till det på sitt alldeles speciella sätt. Hans låt "Will To Love", inspelad hemma framför en öppen brasa med sprakande ved, är ett lågmält rop efter kärlek, en känslig längtan efter det som kan förnimmas, men kanske inte mer. Musikalsikt finns det inget som låter ens lite likt. För mig är denna låt en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt du antingen älskar eller inte lägger märke till. Denna låt med alla spänningar, mystiska ljud och inlevelserika nyanser tröstar mig i kväll...
Det är svårt att skriva om Christy Moore... Den mannen är så stor och så respekterad att det känns som om hela hans uppenbarelse är som en högspänning av intensiv lågmäldhet.
Han är så stor att han säljer ut 12 kvällar på raken på Vicar Street i Dublin. Men han håller sig ändå på jorden. Den nya skivan är en uppvisning i hur bra det räcker med en röst, en gitarr och några bra låtar, bara du lägger in tillräckligt med känsla.
Skivan börjar med "Boy In The Wild", en gripande sång om en grabb och hans pappa. En klar kandidat till årets bästa sång! Och videon är filmad med riktiga skådespelare. Det är faktiskt bara den andra videon han gjort under en karriär med 50 aktiva år.
Han fyller 80 år om några månader, men det hörs inte alls. Rösten finns kvar och så även modet att använda den, även då han sjunger om problemen i världen. Låten om Palestina var med här på bloggen redan i somras.
Lyssna gärna på intervjun för några dagar sedan på "The Late Late Show":
The whole world is upside down at the moment
But we have to make the best of it
- Christy Moore
Om fler kunde ha den inställningen vore vi på väg mot bättre tider...
Dessa fyra rader har tröstat, förklarat, värmt och ingett nytt hopp åtskilliga gånger i mitt liv. Från låten "The Times You've Come" på Jackson Browne's andra skiva "For Everyman".
Det är bara ett problem: På nätet, i notböcker, och till och med på Jacksons egen hemsida har ordet "pain" många gånger bytts ut mot "thing". Det kan bara inte vara så att det är "thing", tänkte jag under flera år. Dessa rader som betytt så mycket, nej....!
Så, när jag senast träffade Jackson i Stockholm sommaren 2015, så frågade jag helt enkelt honom och han kunde lugna mig:
- It is "pain"...!!
Det kan tyckas oväsentligt, men dessa rader förvanskas så grovt med ett enda ord utbytt. Styrkan känns plötsligt frånvarande och allt blir platt.
Jag har fortsatt att se efter om denna felskrivning skulle rättas till och när nu hela albumet "For Everyman" remastrades och gavs ut i en ny utgåva på
Jackson's eget skivbolag, så kanske...
Och BINGO! Det är rättat på det nya fodralet...!
Om det var min fråga som gjorde honom uppmärksam på felet, vilket han inte verkade vara medveten om, eller om någon i hans stab helt enkelt råkat upptäcka felet får vi nog aldrig veta. Men felet är äntligen rättat och det glädjer mig ofantligt mycket.
West of Eden - Biografbarens källare, Eskilstuna 2024-10-31
Det är torsdag, sista dagen i mörkaste delen av oktober och West of Eden är mitt i turnén, förkylda och...
Det blir mycket prat av och med Martin Schaub, om misslyckade respektive lyckade spelningar, bl.a. en gång i Kalmar som enligt deras egen utsago gick "helt åt pipan". Men de påpekar att de är professionella och jodå, det blir en trevlig och medryckande kväll.
Framför allt så lyfte det efter paus. Låtar som "Read All About It", "Mudlarking" och den avslutande "We Will Never Be Afraid Again", alla från senaste skivan "Whitechapel", samt "The Bee That Stung", där Jenny Schaub fick sjunga både sin och Kate Rusbys delar från "Songs From Twisting River", allt satt precis där det skulle och publiken levde med.
Pär Öjerot, som var medlem i gruppen 2013-16, fick ikväll vikariera på gitarr och gjorde det klanderfritt. Lars Broman på fiol var som vanligt både på spelhumör och expressiv på scenen.
Som sagt, en trevlig kväll med ett band som tydligen, bortsett från den gången i Kalmar, håller en imponerande lägsta nivå och som trivs med att spela även när förutsättningarna kanske inte är optimala. Det blir bra ändå.
Det kommer man långt med...!
Phil Lesh var bassist. I Grateful Dead. Det kan ju inte alltid ha varit lätt att hänga med i Jerry Garcias påhitt eller när trummisarna Bill Kreutzman och Mickey Hart svävade ut i något oväntat. Men Phil var alltid så cool och det driv som Grateful Dead behövde för att rulla och få flyt.
Nu är han borta och en av musikvärldens trevligaste och mest originella entusiaster kommer att saknas.
"Box of Rain" från "American Beauty" var en av få låtar Phil Lesh sjöng huvudstämman på, och sång var väl inte hans starkaste sida. Men vilken bassist...!
Vilken ambassadör för att släppa fram andra musiker...! Phil Lesh's sidospår, ja, ett av dem, var gruppen "Phil Lesh & Friends. Deras "There and Back Again" från 2002 är en imponerande samling sånger där Warren Haynes med sång, gitarr och låtar sitter i förarsätet och imponerar stort och känsligt. Just en sån grej som Lesh gärna hjälpte till att lyfta fram. Lyssna på "Nor More Do I" eller på "Patchwork Quilt" och du förstår vad jag menar:
Phil Lesh's bas kunde smyga fram och den kunde få musiken att gunga.
Det är nästan exakt 10 år sedan Basse Wickman stod på en scen och sjöng. Då bortser jag från att han blev uppkallad på scenen av Elliott Murphy ett par gånger. Vad vi har längtat...!
Innan dess hade han spelat en hel del akustiskt på Big Ben och därtill elektriskt som en del av Vagabond Ways, en svensk "supergrupp" som förutom Basse även innehöll Totte Bergström och Christer Jonasson. Gruppen liksom bara ebbade ut, trots riktigt fina konserter och en jättebra skiva.
Men nu är det dags igen och spel-schemat ser ut så här:
24/10 Kristianstad, Kulturkvarteret
25/10 Borås, Sagateatern
28/11 Gävle, Musikhuset
30/11 Örebro, Kulturbryggeriet
Kanske det är dags för Basse att nå ut ordentligt nu, i dessa tider då modern country-influerad musik tycks vara mer och mer uppskattad. Basse var på många sätt först i Sverige, men han doldes ofta i det stora utbudet av musik. Av hans engelskspråkiga skivor är "Sailing Down The Years" i en klass för sig. Hans breda musiksmak gjorde också¨att han kunde spela in låtar av Ian Matthews och Gene Clark, som blev minst lika starka som originalen.
De två sånger han fick av Eric Andersen, "Irish Lace" och "Come Running Like A Friend", är två verkliga favoriter här hemma.
1987 kom hans första skiva med sång på svenska, "Gränsland". Ytterligare en dimension tillfördes hans skapande, det var som om han kom närmare mig som lyssnar... De tre skivor han släppte på svenska är tre skivor jag ständigt återvänder till och aldrig blir jag besviken...!
En duo-skiva med vännen Magnus Lindberg, den redan nämnda med Vagabond Ways och ett par samlingsskivor har också sett dagens ljus.
När han nu återvänder till scenen blir det dessutom med fullt band: Lena Rif, sång och slagverk, "Jake" Jan-Åke Svensson, gitarr, Örjan Hill, keyboards, Håkan Tollesson, bas, och Mattias Engström, trummor.
Anders F Rönnblom - "Underground Vol.4 - När Floders Flöden Vänder"
Anders F Rönnblom tillhör våra mest produktiva musikskapare och det tycks finnas en aldrig sinande källa att ösa ur. Därtill har han ett stort behov att kommentera det han ser och blir frustrerad över.
Det kan ta tid att lyssna in sig på hans senaste projekt och den 4:e utgåvan i Underground-serien tog ovanligt mycket tid... Men när det väl föll på plats dyker guldkornen uop och saker och ting förefaller självklara.
Här finns en frustration som han tydlgen bara måste ha ur sig... Som en god vän som trycker dörrsingnalen upprepade gånger tills jag kommer ner och öppnar och han kan få berätta allt i ett puttrande flöde.
Att AFR omger sig med lyhörda musiker som kompletterar hans ljudmatta så förträffligt gör ju inte saken sämre.
Visst kan jag längta efter hans gamla melodier med svängiga riff och oväntade rytmer... Det kanske kommer på hans nästa skivprojekt, "En Saga för människorna i Det 21:a Århundradet". Ett projekt han själv känner stot entusiasm inför.
Så har jag då upptäckt att bloggen passerat 1/4 miljon besökare...! Det är svindlande siffror.
Obegripligt, men fantastiskt kul...!
PS: Jackson Browne fyller 76 idag. Stort GRATTIS...!
Jackson Browne på Waterfront i Stockholm 2015. Det är hög tid för ännu en Europa-turné...!
Det vore väl också kul för Greg och Mai Leisz att återbesöka den stad där de träffades för allra första gången, i regnet på Stockholms gator, dagen innan konserten.
Det är rätt många år sedan Christine Hellqvist gav ut sin förra skiva "Underverk", men i januari så kommer hennes nya "År", med en låt om varje månad.
Även denna gång har hon samarbetat med Simon Ljungman, som spelar gitarr, körar och har producerat. Ola Winkler på trummor och Göran Berg på mandolin finns också med.
En sång, "September", är redan släppt som singel och den är lika härlig som jag hade förväntat mig. Snyggt och fridfullt arrangerat, kloka funderingar framförda med Christines varma röst.
Förutom musik så skriver Christine även böcker och andra texter och även denna gång är det utlovat att skivsläppet ska innehålla en "skivbok". Spännande! Christine lyckas alltid locka fram det där "hoppfulla", det som viskar i mitt öra att "Det är ännu inte försent"...
Det är ännu inte helller för sent att upptäcka Christines musik.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
