Iain Matthews, Green Note, Camden, London 2023-08-16
För ett halvår sen fick jag se att Iain Matthews skulle spela på "Green Note", ett litet prisbelönt ställe i Camden. De tar bara in 65 personer och mer än hälften av dem är ståplats. Jag fixade direkt två biljetter och hoppades att resan skulle bli av. Det blev den, och därmed fick jag efter 53 års lyssnande på Iain Matthews musik, solo eller i alla möjliga konstellationer, äntligen se, höra och möta honom.
Iain har tveklöst en av de bästa rösterna i musikvärlden och han är odiskutabelt en av de allra främsta låtskrivarna. Han har gett ut minst 40 egna skivor, och därtill flertalet i grupper som Fairport Convention, Matthews Southern Comfort, Plainsong, Hamilton Pool samt More Than A Song. Han har även gjort flera duo-utgåvor med bl.a. Ad Vanderveen, Julian Dawson, Elliott Murphy, Andy Roberts och Jim Fogarty. Jag kan inte påstå att allt är kanonbra, men väldigt mycket är lysande...!
Trots lite strul med anläggningen innan konserten kom igång, så märks det direkt när allt startar vilket mångsidigt proffs han är. Han sjunger givetvis förträffligt, han spelar gitarr riktigt bra numera och han berättar och får oss att trivas. Jag tror han trivs riktigt bra själv med.
Gamla favoriter blandas med några nya sånger och en hel del covers. Peter Gabriels "Mercy Street" är fantastisk och till slut fick vi även höra hans stora hit "Woodstock" i ett ganska nytt arrangemang. Jackson Brownes "These Days" är lika bra den. Hans egna sånger, som "Alone Again Blues", "Ballad of Gruene Hall" med flera, håller lika hög klass de med.
På några låtar får Iain fin hjälp av Joe Harvey-Whyte på steel-gitarr, fast det låter ibland mer som en lap-steel. Joe är en ung kille som för ett tag sen köpte en gitarr av Iain och därför träffades de för första och enda gången innan konserten. Det är mycket starkt att spela så bra tillsammans under de förutsättningarna.
Iain har blivit 77 år och säger att han börjat tänka på att gå i pension. Jag påtalade efteråt att han inte alls skulle tänka i de banorna och han skrattade hjärtligt.
Visst har iain haft en jättefin karriär, men det har varit tufft emellanåt och jag kan för mitt liv inte begripa att han inte är en man på allas läppar. Så bra är han...! Eller ännu bättre...!
Givetvis finns det mängder av sånger jag skulle velat höra, men jag får nöja mig med alla de skivor som finns med mer eller mindre live-inspelade versioner. Ofta i det lilla formatet och det passar honom utomordentligt bra.
Efteråt känner jag mig ovanligt upprymd, men ändå med fötterna på jorden. Bra musik med sympatiska artister kan i sina bästa stunder framkalla sådana känslor...
Vic Allen är en ung tjej från Norwich och hon gav i januari ut sitt första fullängds-album, efter att tidigare gett ut några EP och singlar från 2016 och framåt. Hon berättade för mig, i pausen på framträdandet på Half Moon, att hon är mycket stolt över skivan. Det är lätt att förstå. Den är inspelad i Nashville och det märks på hur den är snyggt producerad med mycket varierande och tätt sound.
Det är sällan man hör en debutskiva med så varierande arrangemang och så hög kvalitet på låtmaterialet. Hennes egna favoriter, John Mayor och James Taylor, har inspirerat henne att jobba med sina egna texter.
Antar att hennes sånger kan kallas folkmusik eller singer-songwriter när hon framför dem själv, här blir det mer pop och country. Jag kanske tycker att en del låtar hade vunnit på att vara lite mer lågmälda, men det spelar ingen större roll när resultatet blir så här lyckat.
Vic beskriver sig själv som en rastlös själ och det märks tydligt i hennes texter. De handlar mycket om kärlek och relationer som inte fungerade så bra, men det finns också några sånger om förhållanden som faktiskt fungerar och det känns uppflytande.
"Healing" är en av skivans höjdpunkter:
Vic Allen har faktiskt lite anknytning till Sverige, då hennes bror bor i Falun. Han har fotat bilderna på omslaget och andra bilder på Vic.
Många kända artister har spelat på legendariska Half Moon i Putney. Ända sen 1963 har det spelats live-musik där och ibland är det Unplugged-kväll, där nya förmågor får anmäla sig i förväg och så kör man några låtar var under kvällen.
Det har blivit mer och mer vanligt med låtskrivar-cirklar, så kallade "Songwriter's Circle", där man berättar och spelar några låtar var och ibland blir det nya oväntade konstellationer. I mitt förra inlägg såg vi ett sådant då Jackson Browne och Billy Strings spelade tillsammans.
På tisdags-kvällen kvällen var det dags igen på Half Moon och Beth Keeping och Vic Allen bjöd in två vänner och så spelade och berättade man. Trevligt och avspänt, men med en tilltalande enkelhet och närhet.
Beth Keeping sjunger bra och skriver om det som är viktigt för henne. Hon spelar akustisk gitarr och musiken är lugn. På skiva blir det mer klaviaturer och lite mer kommersiellt, lite syntigt och faktiskt med ett stänk Robyn.
Emily Faye är riktigt charmig och sjunger bl.a. rörande om sin lillebror. Lite mer country-rock-stuk. På skiva betydligt mer tillrättalagt och ibland ganska rockigt.
Vic Allen är det riktiga fyndet av dessa fyra. Mycket ambitiösa sånger. Hon sjunger och spelar gitarr bra. Även Vic är mer välarrangerad på skiva. Jag återkommer om hennes skiva som jag köpte på plats. Ett smakprov på hur Vic låter i denna cover av Goo Goo Dolls "Iris":
Bertie är lite annorlunda med fyndiga och roliga sånger med lite knorr. Även i det avslappnade snacket är han riktig rolig, som när han kom hem till sina föräldrar och berättade att han sagt upp sig från sitt jobb och tänkte satsa på musiken istället...
En trevlig kväll med avskalad och äkta musik. Det känns att det finns kulturhistoria i väggarna. Här har många världsartister tragit sina första stapplande steg och det är väl bara att önska kvällens unga artister lycka till.
Det är en tuff värld och det gläder mig att det fortfarande finns de som försöker utan att slukas upp av alla hinder och begränsningar.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Billy Strings med band - Grosse Freiheit, Hamburg 2023-08-09
En ung musiker som lirar bluesgrass med både fart och finess, med ett band som ser ut som övervintrade hippies från 70-talet... Gitarr, mandolin, banjo, fiol och bas. Vad kallar man deras musik....? Jo, kanske höghastighets-bluegrass med hårdrocks-approach...?
Det är inget snack om saken att publiken, med både unga och äldre (från ca 17 år till drygt 70), både kvinnor och män, tjejer och killar, nästan "går bananas" och agerar som om de var på en hårdrocks-konsert.
Visst blir det lite "lika-låtande" ibland under den nästan tre timmar långa konserten. Det är fullt av toner som obehindrat jagar varann, kors och tvärs. Det är imponerande och jag begriper inte hur de kan komma ihåg alla tonföljder och ackord. Ibland blir det lite lugnare och man kan höra att Billy också har ett fint klös i rösten.
Mot slutet av första set händer det något i "The Leaders": Nu blir Billys gitarr distad och sakta växer det fram vackra känslor av gemenskap och värme. Låten vill aldrig ta slut och det blir både suggestivt och nästan lite introvert. När Billy och bandet tar paus efter ännu ett par låtar tror jag först att konserten är slut, men det är bara paus och andra andelnigen blir minst lika innehållsrik och även där blir det annorlunda mot slutet.
Jag hade hoppats på Jackson Browne's "Running On Empty" som extranummer, vilket ofta har varit fallet. Men det blev inte så. Så här kunde det ha låtit då:
Billy Strings och Jackson Browne har faktiskt gjort den tillsammans på en välgörenhets-konsert i San Francisco förra året:
"En av de bästa låtar som skrivits" har Billy sagt om "Running On Empty".
Hemma igen efter en härlig resa med äldsta sonen: Via Kalmar, Hamburg och Bryssel till London med tåg. Efter en knapp vecka där: Hem via Liverpool och Manchester med flyg.
Tyvärr blev det en missräkning på slutet, då jag halkade och slog i knäet illa på flygplatsen. Tack och lov inget brutet, men helvetes ont och svullet....
Vi hann med fyra konserter, som jag, när jag orkar, kommer att recensera lite utförligare:
1. Billy Strings med band i Hamburg: Höghastighets-bluegrass med hårdrocks-approach...
2. Låtskrivarcirkel på Half Moon i Putney med fyra unga låtskrivare. Vic Allen imponerade.
3. Iain Matthews på lilla Green Note: Efter att i mer än 50 år ha lyssnat på Iain fick jag äntligen se, höra och möta honom. Han spelade bland annat den här:
4. Sarah Jarosz Band i Manchester: Kan vara den bästa konsert jag upplevt...!
Idag släpps delar av ett nytt projekt om Sandy Denny. Sandys dotter, Georgia Rose Lucas, har funnit dikter och texter som Sandy Denny skrev och som aldrig blivit tonsatta. Men... Jo, visst gjorde Thea Gilmore 2011 ett utmärkt album med Sandys lyrik som Thea själv tonsatte. Men, bortsett från låten 'Georgia', är det här andra texter och dikter som Carla Fuchs nu har skapat musik till, under överinseende av Georgia.
Carla Fuchs har också skrivit titellåten "Songbird" som en hyllning till Sandy Denny.
Carla och Georgia har under ett par års tid jobbat med dessa fragment av texter och det ska bli mycket intreesant att ta del av resultatet.
Mer nytt:
- En utställning med diverse prylar och annat kommer att vara öppen i samband med Fairports årliga Cropredy-festival.
- Sally Barker och PJ Wright har tillsammans med fyra andra musiker skapat en helt ny grupp, "The Sandy Denny Project", och kommer att spela Sandys låtar. Sally vet ju vad hon gör, hon och PJ var ju med när Fotheringay återuppstod ett tag.
- Skivan "Songbird" ges ut av Talking Elephant i september.
Jag trodde ju det mesta av Sandy redan hade använts och att inget mer nytt skulle påträffas... Spännande...!
Det är snart 8 år sedan Tina Stenberg gav ut sitt oerhört fina album "Mitt I Livet", en skiva jag regelbundet återvänder till. Tinas röst har en ärlig innerlighet och den träffar mig alltid rakt i hjärtat.
Skivan innehöll därtill flera riktigt suveräna låtar: "Vila I Min Famn" och "Ofrivilligt Fri" borde vara mycket mer kända och det är svårt att tro att de inte skulle påverka varenda lyssnare... Jag skulle nog kunna nämna varenda spår på den utgåvan...
Nu har Tina spelat in en ny singel, "I Loved Her First (Mother's Version)". Det är väl i och för sig ganska kommersiellt, men när det känns så här äkta, kunde jag inte bry mig mindre om det... Det är helt enkelt så bra att det är omöjligt att ha några invändningar...
Samtidigt har Tina också gett ut "Sing With Me", en duett med sin man, Anders Vidhav. Skulle kunna återupprepa det jag nyss skrev. Riktigt bra det med.
Ta sen och gör dig själv en tjänst: Lyssna på hela "Mitt I Livet": Du kommer inte att ångra dig!
Det är faktiskt oförskämt att en så fantastisk sång bara kan ha ett enda gillande... Dags att åtgärda...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
