Mitt ibland allt elände:
- Några dumskallar som tror man kan slutförvara resterna äv bränslet från våra kärnkraftverk i 100 000 år... På vilket språk ska man skriva varningstexten...?
- Corona ger sig inte och sprider sig igen... Ska det bli en ny vår utan levande musik och utan fotbollspublik...?
- En del lägger all sin energi på att motarbeta vaccineringarna... Hittade de inget mer angeläget att jobba för...?
- Trots vinst i Mark- och miljööverdomstolen undrar jag vad som nu ska hända med gifterna i marken utanför byn...
Just då, när tvivlet börjar omsluta mitt sinne, når en ny låt mitt öra: Darden Smith sjunger om tiden som ebbar ut. Den träffar mig som en projektil...!
Ta vara på varje minut.. Ingenting nytt egentligen... Jag vet det ju... Men ändå...!!
Den mångsidige gitarristen Michael Chapman dog den 10 september förra året, fick jag nyligen vetskap om. Han blev 80 år. Jag såg honom på anrika The Marquee Club i London 1977. Innan honom spelade Krysia Kocjan, en ung skotsk sångerska med en fantastisk röst. Hon stod där i ett hörn, sjöng och kompade sig själv på gitarr. Hon verkade lite blyg och de flesta pratade utan att lyssna på henne. Jag återkommer i nästa inlägg med lite mer om Krysia.
När Michael Chapman med litet kompband intog scenen utstrålade han en helt annan pondus och hanterade publiken som en domptör. Det märktes tydligt att han stortrivdes där på scenen och då lyssnade man helt enkelt. Han spelade dessutom gitarr snitsigt och varierat och det blev en fin kväll där i trängseln och cigarrettröken.
Jag inskaffade senare några skivor med honom och "The Man Who Hated Mornings" hade inte bara en fyndig titel, utan det var en LP som jag ofta lyssnade på. Hans skivor var nästan alltid en blandning av allt möjligt, men i sina bästa stunder var han rysligt bra.
Här är hans kanske allra bästa låt, "Babe", en gammal sång han vred och vände på tills det blev en nästan helt ny låt. Lesley Duncan sjunger duett med Michael och det blir riktigt gripande. Videon innehåller dessutom en del riktigt fina konstverk.
Han återvände senare i karriären mer till den akustiska gitarren och sjöng allt mindre. Men lira gitarr det kunde han verkligen.
På Chapmans innehållsrika hemsida finns längst ner på "musik-fliken" två mp3-låtar som man gratis kan ladda hem. Missa inte...!
Jag avslutar med en liveinspelning från 1975. Suggestivt är bara förnamnet...!
Här kommer sista delen om de bästa utgivningarna förra året. Glöm då inte bort dessa som jag presenterade redan dagen innan nyårsaftonen: Årets bästa låtar:
1. Thea Gilmore - "Bad Moon Rising (Zombie Version)"
2. Murray McLauchlan - "A Thomson Day (for Tom Thomson)"
3. Jackson Browne - "Until Justice Is Real"
Här är några fler starka låtar från 2021:
Årets "Mitt i prick": Råttkungen - "Låt mig va!"
- Suverän låt om allt man blir påtvingad. Från albumet "Tre År Senare". Fyndiga texter med skarp iakttagelseförmåga och mycket varierade arrangemang. Man blir glad och pigg trots mycket frustration i texternas budskap.
Årets Jackson Browne-tolkning: Mick Hanly "Before The Deluge"
- Irländaren Mick Hanly gör här, med assistans av Eoghan O'Neill på bas och Dave Keary på pedal steel, en lysande version av Jackson Browne's "Before The Deluge".
Årets Återbruk: Sarah Jarosz - "I Still Haven't Found What I'm Looking For"
- En ny version av U2's gamla dunderhit...? Jo, minsann, Sarah Jarosz fixar det mesta och mer därtill. En sällsynt begåvad tjej...!
Årets Comeback: del Amitri - "All Hail Blind Love" från nya skivan "Fatal Mistakes"
- Comeback av del Amitri och skottarna låter fortfarande lika bra. Justin Currie har en stämma som sticker ut och som alltid låter angelägen.
Årets "Jag lever och kan ännu": Neil Young med Crazy Horse - "Song of the Seasons"
- Neil kan fortfarande göra musik som berör... Det är inte ofta han får till det helt och hållet nu för tiden, men ibland så...
Årets Winnerbäck: Lars Winnerbäck - "Jag Väntar Här"
- "Jag väntar här" visar att Winnerbäck fortfarande kan skriva suveräna låtar. Det behöver vi mer än någonsin...!
Jag kunde nog räkna upp fler sånger som utmärkte sig förra året, men nöjer mig här...
Några fler starka skivor från 2021 som bör nämnas och som inte får glömmas bort:
Årets debut: Hanna Enlöf – "Bare Bones"
- Ena halvan av "Good Harvest" har gjort en fullfjädrad solo-debut. Angeläget, vackert och utan svackor. Inte lika stämningsfullt som "Good Harvest", men inte långt ifrån.
Årets suggestiva: AFT (Annika Fehling Trio) - "Still"
- En spontan upptäcksresa bland ljud, stämningar och reflektioner. Det är bara att upprepa: AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu... Läs min recension här: På resa med AFT.
Årets melankoli: Deep Dark Woods – "Changing Faces"
- Jag var på väg att skriva ner Deep Dark Woods nya skiva som tråkig och utan det där magiska som de förut var så suveräna på att framkalla... Men för att vara säker gav jag den ytterligare en chans och då... Plötsligt fick jag kontakt med det jag saknade. Så jag får nog lyssna mer och återkomma...
Årets säkraste kort: Christy Moore - "Flying Into Mystery"
- En ny skiva med Christy Moore är precis vad man förväntar sig: Ett knippe sånger framförda med en intensitet som sticker ut hur nertonad musiken än är, hur långsamt det än går, och hur avskalade arrangemangen än är gjorda. Det kallar jag karaktär...! Läs mer här: Nytt med Christy Moore.
- Ashley Hutchings (grundare av Fairport Convention, Steeleye Span och Albion Band) och Judy Dunlop's son har en mycket sympatisk röst och imponerar med sin live-show.
Årets svenska visa: Anders Forsslund – "Slavisk Dans" - Anders Forsslunds andra solo-CD med snitsiga låtar, ofta med en finurlig tanke som oväntat dyker upp på slutet. Sympatiskt och tilltalande.
Lite mer att läsa: "Tunnel Av Doft".
Årets Taube: West of Eden - "Taube"
- Med både tydlig respekt, men även en hel del respektlöshet, så skapar West of Eden en riktigt spännande Taube-skiva som kanske kan få nya kategorier lyssnare att börja utforska Taube. Längre recension finns här: West of Eden bryter ny mark.
Årets progg: Borta På Vinden - "CD EP"
- 6 låtar från 1981 som nu har blivit utgivna. Det låter progg till 100% och det gör mig helt enkelt på bra humör.
- En grupp som bestod av Peter R Ericson, Jonas Sjöblom och FJK:s båda gitarrister Christer Jonasson Tolv och Mats Klingström. Inspelat för mer än 20 år sen. Inget annat än suveränt...
Läs min recension här: Bättre sent än aldrig.
- 6 CD, samtliga 5 utgåvor med gruppen Spriguns samt två solo-projekt med sångerskan Mandy Morton, plus lite bonus-material och en DVD med en kortare konsert. Engelsk folk-rock av klass. Visst märks en del 80-tals-brister med synt-massor och så, men det hindrar inte att det oftast är riktigt bra och verkligen förtjänar att återutges.
Årets box 2: Neil Young - "Archives II"
- Masssor av outgivna Neil Young-pärlor från 1972-76, en period då han verkligen var produktiv och spottade ut låtar av sälllsynt kvalitet. Det är nu bara att gotta sig i att dessa ca 25 outgivna sånger och minst lika många alternativa live-versioner äntligen finns tillgängliga.
Årets återutgivning:
Michael Dinner - "The Great Pretender" och "Tom Thumb the Dreamer"
- Michael Dinner gjorde två starka country-rock-skivor innan han gav upp sin musikaliska karriär och började regissera filmer och gjorde sig ett stort namn med bl.a åtskilliga TV-serier. Dessa två skivor håller än idag och det är obegripligt att de aldrig slog igenom ordentligt. Här finns bra sånger, stark röst och imponerande spel av gedigna gästmusiker.
Årets julskiva: Allison Moorer - "Five Holiday Favorites"
- Halvruffiga elgitarrer och Allisons alldeles förträffliga röst. Den här tjejen har verkligen både röst och attityd, samt en sjusärdeles känsla...
Lite mer att läsa: Allison Moorer också.
Årets upptäckt: David Ramirez - "Fables" 2015
- Ruskigt bra americana, med lite släpigt komp och suggestivt sound... Allra starkast är nog kraften i sångrösten. Ramirez gav även ut en ny skiva, "Backslider", förra året. Där märker man mer av hans religiösa övertygelse i texterna, men det är ganska bra ändå... Men lyssna först på "Fables" om du är det minsta intresserad av amerikansk rotmusik.
Nu återstår bara att redovisa några fler låtar som utmärkte sig musikåret 2021.
Visst kom det en hel del fantastisk musik förra året, trots allt. Här är de fem skivor som lämnat störst intryck på mig:
1. Afterlight (Thea Gilmore) - "Afterlight"
Thea Gilmore har brutit upp efter ett nästan 25-årigt förhållande, både privat och musikaliskt, och har därför beslutat att börja om genom att spela in sin första skiva som "Afterlight".
Detta är en djuplodad uppgörelse med både kärleken och en hel del annat. Ett modigt och utlämnande album, ibland både introvert och smärtsamt anklagande, men ändå fyllt med en glödande vilja att ta sig igenom det svåra och komma framåt. Det är verkligen inte lättsamt, men oerhört starkt... Ljudbilden är ofta ödesmättat enslig och dramatisk, nästan som om den vore laddad med sprängmedel. Thea sjunger med inlevelse och hennes röst är lika stark som alltid. På ett par låtar läser hon texten och det blir näst intill olidligt dramatiskt.
Jag tror att den här skivan kommer att bli hyllad av många som en av de starkaste separations-skildringarna någonsin. Men lättillgänglig är den verkligen inte... Men väldigt bra...!
2. Luka Bloom - "Out of The Blue"
En helt instrumental skiva från Luka Bloom. Innehåller elva helt instrumentala låtar med snitsigt spel med en "rund" klang på Lukas akustiska gitarr. Resultatet är en sällsynt harmonisk och oerhört vacker skiva. Den här musiken kommer att skänka stor glädje och genuin harmoni till väldigt många för lång tid framöver...
Läs min recension här: Sällsynt harmonisk skiva - tack vare pandemin.
3. Jackson Browne - "Downhill From Everywhere"
Jacksons nya skiva har fått mycket fina recensioner och är tveklöst ett levande dokument från min "husprofet". Starka låtar, reflekterande texter och enastående musiker som bidrar med både starkt spel och lyhördhet.
Läs mer här: Jackson Brownes nya album.
4. The Matthews Baartmans Conspiracy – "Distant Chatter"
Iain Matthews (tidigare stavat Ian) har gett ut så många skivor genom åren, antingen i eget namn eller i olika grupper och konstellationer, att det är omöjligt att hålla räkningen. Att de därtill oftast håller en så hög kvalitet, utan att få den uppmärksamhet de verkligen förtjänar, gör det hela än mer anmärkningsvärt.
Nya skivan med BJ Baartmans, som Matthews tidigare jobbat med i återuppståndna Matthews Southern Comfort, är en mycket fin samling sånger med skarpa iakttagelser om tiden vi lever i. "Are You A Racist?" sitter som ett smack rakt i plytet på de irrpannor som försöker att dela in oss i olika raser. "Here's Looking At You" och "Is This It" är två av de finaste sånger som Iain gjort på mycket länge. Därtill är hans röst fortfarande helt unik, både i klang och känsla.
5. Murray McLauchlan - "Hourglass"
Min gamla följeslagare Murray McLauchlan har gjort sin första skiva med nytt material på tio år. Det är lågmälda och eftertänksamma låtar som han bjuder på, men det är verkligen angelägna tankar och erfarenheter rakt igenom. Den en gång så provokative Murray McLauchlan har blivit en klok gammal man med tiden. Och jag lyssnar gärna på vad han kommit fram till...
Snart kommer kortfattat lite fler bra skivor från 2021, men som hamnade utanför min lilla lista.
Idag skulle Sandy Denny fyllt 75 år... Vart har alla de 44 åren som snart har gått sedan hon lämnade oss tagit vägen...?
Idag lyssnar jag på en av de finaste kärlekslåtar som gjorts: "At The End of The Day":
Sandy sjunger lågmält om kärleken som vuxit sig lugn och stark. Den fina melodin liksom omfamnar hennes röst och till och med stråkarna känns ödmjukt närvarande. Jerry Donahue spelar makalöst vacker gitarr.
Vad Jerry gjort för att bevara Sandy Dennys musik går knappast att mäta... Själv så lider han fortfarande av de skador han fick efter en kraftig stroke sommaren 2016 och han kommer aldrig mer kunna spela gitarr.
Ljuset på mitt bord brinner för både Jerry och Sandy. Det de skapade en gång för länge sedan bleknar aldrig...
Nyårsdagen...! Mary Chapin Carpenter sjunger om det nya året, ser tillbaks och får mig att komma i stämning: Lite eftertanke. Kanske någon förhoppning. Något att rätta till. Ett nytt försök. Ingen tid att förlora. Så jag börjar med lite fler reflektioner om tiden:
Well I spend my time at the bottom of a wishing well
And I can hear my dreams singing clear as a bell
I used to know where they ended and the world began
But now it's getting hard to tell
I could be just around the corner from Heaven or a mile from Hell
- Jackson Browne
Time is panic
Hushed and rankled
You feel it, then it's gone
- Chris Eckman
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
