Jag satt här och försökte skapa en helt ny Spotify-lista med sånger om träd och om naturen... Tänker att jag ska bygga med associationer till "Before The Deluge". Just då dyker det upp en ny version av detta mästerverk, med låtskaparen Jackson Browne och fantastiske Val McCallum på inspirerad gitarr... Telepati??
Normalt brukar ju denna kraftfulla sång framföras på piano och fiol/fiol-liknande synt. Här är det akustisk och elektrisk gitarr, vilket gör det till en raritet.
Tänker ibland att detta kan vara den bästa låt som skrivits. Den är som en psalm som med historiskt perspektiv beskriver hur vi söker oss vidare, men också samtidigt vittnar om hur vi utmed vägen våldför oss på naturens tillgångar.
Tony Dekker i Great Lake Swimmmers satte för några år sedan musik till en urgammal portugisisk dikt:
I am the heat of your hearth on the cold winter nights
The friendly shade screening you from the summer sun
As you journey on
I am the beam that holds your house
The board of your table
The bed on which you lie
And the timber that builds your boat
Those who pass by
Listen to my prayer: ‘Harm me not’
I am the handle of your hoe
The door of your homestead
The wood of your cradle
And the shell of your coffin
I am the bread of kindness
And the flower of beauty
Those who pass by
Listen to my prayer: ‘Harm me not’
Det diskuteras nu en del om våra skogar... Äntligen...! Det är hög tid att vi nu ifrågasätter om det är viktigast att vi bevarar en levande skog för kommande generationer eller om det är viktigast att de som äger skogen har rätt att göra vad de vill för att tjäna så mycket pengar som möjligt, även om de därmed sätter naturens balans helt ur system och på sikt utrotar vår främsta naturresurs. De inser tydligen inte att de begår ett mord mot kommande generationer, även deras egna barn... Men de tjänar pengar, och de har friheten att göra "vad de vill"...
Jag blir rasande arg, men mest förtvivlad, när de försöker övertyga oss om att äganderätten är mycket viktigare än "romantiserande" om skogen. Vem är det som är romantisk egentligen...? Deras illusion om att virkesplantager är bättre för djur och männsikor försöker de pådyvla oss med tvivelaktiga och ofta lögnaktiga argument. Fast, det är ju klart. granbarkborren och alla vildsvin gillar den skyddslösa ensidiga plantageskogen. De vilda grisarna trivs med att inga människor stör dem i dessa täta ogenomträngliga "skogar".
Tror man verkligen att vi är helt korkade? En mördad skog blir inte mer levande för att man sätter upp skyltar om "Naturvård" eller ständigt påstår att svensk skog "mår väldigt bra"...
En sak som min pappa lärde mig: Om någon gång på gång ivrigt måste tala om för dig att något är bra för oss, då kan vi vara väldigt säkra på att det är bra för DEM...!
Under rådande pandemin har många i vårt land upptäckt att man inte behöver åka så långt för att uppleva natur och välbefinnande. Folk vandrar i skogen, möts via promenader, badar året om och man kan skönja att vi håller på att närma oss en mer harmonisk livssyn. Men, när man åker dit nästa gång kan skogen vara borta och ersatt av sönderkörda livlösa kalhyggen. Många gråter av förtvivlan. Ännu fler känner uppgivenhet. Långt borta sitter en rik typ och räknar sina pengar och verkar må bra av detta...
Jag vet att det finns ansvarsfulla skogsägare som driver sitt skogsbruk på ett helt annat sätt. All heder åt dem! Men när jag gång på gång ser nermejade skogar så är det knappast bara att vi
"inte är
tillräckligt insatta i ämnet" och att skogarna avverkas bäst av de "kunniga" ägarna som "kan sin skog". Om det är "kunnande" och "ansvar" så är jag ta mig fan påven...!
Ska det verkligen behövas en revolution för att de ansvariga ägarna och deras allierade på Skogsstyrelsen ska vakna upp? Jag tycker inte det. Bara en liten bit god vilja och ett ansvars-
tagande för mer än sin egen avkastning, skulle räcka till en stor förbättring.
Jag inser att det är pengar som styr. Pengar och pengar allena. Här och nu, inte sen. ”Går det inte ihop ekonomiskt och finns det inga pengar så är det bara så”, sägs det. Men, vad händer då om det går illa med miljön? Med miljön finns det inga nyemissioner. Med miljön finns det ingen som köper upp konkursbon och startar om från början. När miljön inte tål mer är det helt kört!
De stora förlorarna är våra barn och kommande generationer. De stora vinnarna på kort sikt är de profitörer som tjänar stora pengar på sin verksamhet. Den största fördelen för dem är dock att de slipper se sina barnbarnsbarn i ögonen och medge: ”Vi körde bara på i vår iver att tjäna stora pengar. Vi tänkte inte alls på er!”
Några ord av Rolf Edberg (1912-1997) får sammanfatta:
"När vi plundrar jorden ägnar vi oss helt enkelt åt en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer".
Det är inte mycket jag ser på TV nu för tiden... Lite nyheter, en del reportage och så fotboll förstås... Men "På Spåret" är ju ett trevligt program om man anstränger sig att inte reta sig på Kristian Luuks ständiga gormande och behov av att framhäva sig själv. Men Fredrik Lindström väger ju upp det hela med sin coola attityd och sympatiska humor.
Det förvånar mig hur många av de intellektuella och annars så allmänbildade gästerna verkar ha minimala kunskaper om musik. Jag menar, att inte känna till vilka grupper Neil Young varit med i, eller att aldrig ha hört "Take It Easy" med Eagles... Antar att det handlar om ointresse...
Det är tur att de övriga frågorna håller lite högre nivå. Däremot ska väl erkännas att de små instuckna melodisnuttarna ofta kan vara lite svåra att identifiera.
De flesta av musikgästerna brukar inte heller lämna några djupare spår. Men i de tre avslutande finalprogrammen har vi fått höra Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit bidra på en nivå långt över de normalt halvtråkiga artisterna och framfört fina tolkningar av bl.a. "The Rose" och "Sånt Är Livet". Synd att de inte även fick sjunga Freda's "I en annan del av världen". Inte för att Zara Larsson gjorde det dåligt, men det hade klart varit så mycket bättre med systrarnas harmonier...
Freda' med Uno Svenningsson tillhör de grupper som jag ofta känt att jag borde gilla mer än vad jag faktiskt gör, men Uno har en förmåga att krångla till arrangemangen så att hans röst inte får den framträdande roll som den förtjänar. Det hindrar ju inte att han skapat en av de främsta låtarna som gjorts i Sverige: "Erika" är verkligen en helgjuten sång på alla sätt:
Den skulle jag vilja höra med First Aid Kit...! DET hade verkligen varit något...!
Alla Hjärtans Dag... Det borde väl alla dagar egentligen vara?
Här är några låtar om hjärtats villfarelser. Ändå kan hjärtat tydligen aldrig sluta känna... Det är faktiskt väldigt underligt...!
Först ut är Ian Matthews "Hearts". En gränslöst vacker sång som därtill är så krispigt inspelad att den länge för mig var en prototyp för hur bra musik kunde låta ljudmässigt.
En favorit på svenska språket: "Mitt Nakna Hjärta" med Basse Wickman:
Nästan samma titel fast på engelska: Simon Elvnäs känsliga "Your Naked Heart":
Två ballader som bara måste vara med:
Clive Gregson och Chriostine Collister med "Home Is Where The Heart Is":
Richard och Linda Thompson framför Richards "A Heart Needs A Home" så tiden nästan står still: Ett framförande som både sliter dig i stycken och som gör dig lycklig...
Fem låtar fyllda av sprängande hjärtan för alla de som inte fick något hjärta idag. Och för er andra lyckligt lottade med...!
Tidningen "American Songwriter" har en mycket intressant intervju med Jackson Browne i sitt senaste nummer. Om hur hopp och kreativitet hänger samman, om oro för klimatet och hur fakta och forskning förnekas, om politik och filosofi. Om åldrande och den oundvikliga döden. Om låtskrivande och lite om hans kommande album.
Grace Potter har sagt så här om Jacksons sånger: “Jackson’s songwriting is like a beautifully built home. No matter what kind of twists and turns life takes, your life is always enhanced when you’re in that space.”
Så sant...! Där finns allltid nya upptäckter att göra...
Jag ser verkligen fram emot den nya skivan. En av låtarna kom på singel förra året och har ju fått nya betydelser i dessa kärva tider av isolering och avständ. Här finns både omtanke och ömhet, samt ett litet försiktigt hopp...
Ibland undrar man ju hur bra det egentligen var, de där kvällarna med konserter som sköljde över en med energi, glädje och känsla. Det är alltid med viss oro jag lyssnar igen om dessa framträdanden plötsligt dyker upp i en inspelad video- eller ljudupptagning.
För snart 24 år sen uoplevde jag en av mitt livs bästa konserter på KB i Malmö, då jag såg min husprofet Jackson Browne och min favoritmusikant David Lindley spela tillsammans för andra kvällen på raken. (Jag hade även sett dem i Stockholm dagen före). För några veckor sen dök det mycket oväntat upp en kvalitativ bootleg-inspelning att ladda ner från nätet med denna konsert.
I 24 år har jag önskat att det skulle finnas en inspelning från denna magiska kväll... Och insett att det nog inte fanns någon... Plötsligt ser jag den på listan över inspelningar och jag tror knappt det är sant... Och...? Jo, det var verkligen en fantastisk spelning och någon har lyckats bevara detta och efter 24 år får jag återuppleva en av mitt livs lyckligaste kvällar. Livet känns stort då...!
Här kan du läsa min recension över konserten i Malmö och om mitt första möte med Jackson Browne: En magisk kväll i Malmö 1997.
Idag fick jag en notis på Facebook om att Wagabond Ways releaseparty från snart 7 år sedan, på Big Ben i Stockholm, nu till stor del fanns upplagt på You Tube:
Tyvärr är det inte hela konserten, de flesta låtar är ofullständiga. Men det är väldigt bra ändå.
Dagen efter konserten skrev jag så här på bloggen: Jag önskar att alla någon gång i livet skulle få uppleva en sån här kväll med ärlig och okonstlad musik...! Där varenda kotte i publiken på något sätt gungar med i musiken. Där man vågar riskera att spela fel utan att det gör någonting. Där man spontant skämtar rått och hjärtligt mellan låtarna. Där grabbarna på scenen får uppmärksamhet och respons. Där det är en sån här uppsluppen stämning. Efteråt myllrar både artister och publik omkring, det pratas och vänslas och signeras skivor. Jag tror de flesta lever helt i nuet. Bättre än så här blir knappast
en kväll...!
För ett år sen gav vi oss ut den 1 februari och kallbadade. Eftersom bastun vi lånat blivit uthyrd så blev det egentligen sagt mest på skämt, men jag hakade på, ovetande om vad jag gav mig in på och ännu mer ovetande om att jag skulle falla för det hela och att det skulle bli beroende-framkallande...
Nu har vi gjort det ett helt år, minst en gång i veckan, ofta fler. Så nu har vi alltså badat mer än 100 gånger det senaste året...! I somras var det kanske inte "kallbad", men väl "naturbad" i alla fall. När nu isen lagt sig på sjön fick vi byta ställe, men det gick ju bra det med...
Känslan när man oavsett väder kliver ner i det kalla vattnet och sedan efteråt får belöningen:
- Det ger en oerhörd energikick...!
- Man känner insidan på huden...!
- Man får en känsla av lite trots och äventyrslust, en dos galenskap...!
- En ordentlig frihetskänsla.
- Jag är övertygad om att det stärker immunförsvaret.
- Därtill får man motion och naturupplevelser.
Vad finns det för musik att finna om det här då...? Det var lite svårt, men känslan i Alan Hull's "A Walk In The Sea" är klart närbesläktad:
För en gångs skull i mitt liv är jag allltså trendig...! Det tillhör verkligen inte det vanliga, men någon gång måste väl det vara rätt....
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
