Fullt med folk på Big Ben, 125 gäster trängs och trivs. Fullt ös på scenen, tre gentlemän i sin bästa ålder och två något yngre killar på bas och trummor backar upp. Men ålder är irrelevant när man spelar utan säkerhetsbälte, musiken blir tidlös när alla är närvarande och lever med, när det finns utrymme för att ta för sig och inte riktigt vet var man hamnar. Basse, Totte och Christer spelar sina gitarrer, lägger till och ger, friskt och spontant. Patricio och Niklas tycks ha lika roligt de och ger låtarna en extra skjuts...
Det blir en kväll med musik som lever i varenda tum, full med värmande inlevelse och det blir ett sällsynt drag. Intensiteten behålls även i de lugnare låtarna... Det om något är tecknet på när musik blir levande konst, av musiker som inte tycks ha några gränser för att våga antasta sina egna låtar...
Jag önskar att alla någon gång i livet skulle få uppleva en sån här kväll med ärlig och okonstlad musik...! Där varenda kotte i publiken på något sätt gungar med i musiken. Där man vågar riskera att spela fel utan att det gör någonting. Där man spontant skämtar rått och hjärtligt mellan låtarna. Där grabbarna på scenen får uppmärksamhet och respons. Där det är en sån här uppsluppen stämning. Efteråt myllrar både artister och publik omkring, det pratas och vänslas och signeras skivor. Jag tror de flesta lever helt i nuet.
Bättre än så här blir knappast en kväll...! Ni som inte var där borde åtminstone köpa skivan. Den blir bara bättre och bättre...
Bra beskrivet! Precis så bra var det!
SvaraRaderaHade varit fint att vara där. Hoppas det blir fler tillfällen, kanske Enköping i sommar.
SvaraRaderaLyssnar på plattan, det är faktiskt t.o.m bättre än jag hade väntat mig. På ett väldigt positivt sätt låter detta exakt (och ibland bättre) som den musik från 70-talet jag allra helst lyssnar på.
Fantastiskt bra.