1974 såg Gene Clarks mästerverk "No Other" dagens ljus till minsta möjliga uppmärksamhet. Ingen brydde sig då...
2003 släpptes den på nytt med 6 extra låtar från inspelningen. 2014 uppfördes den live med bland annat Iain Matthews och Fleet Foxes. Och förra året släpptes den som påkostad box med LP-skivor, dubbel CD, bonus singel och bok. Skivan remastrades och man kunde därtill följa den första skapelse-processen via 22 vilt skiftande inspelningar av de åtta låtarna och några till.
”No Other”, skivan, har kallats visionär och det är nästan en underdrift. Att det är en av de bästa skivor som kom ut under sjuttiotalet är onödigt att diskutera. Det är ju en av de bästa skivor som överhuvudtaget har gjorts.
- Peter Sjöblom
Tydligare kan det inte sägas...
Tyvärr var Gene Clark's karriär kantad av struligheter och oflyt och han fick aldrig uppleva något riktigt erkännande. Det förefaller som han var som en musikens Van Gogh...
Hans röst och hans melodisinne, samt hans lyriska sårbarhet, gjorde hans musikskapelser till ett känselspröt för de som vill lyssna...
Det är snart fem år sedan Dawes gav ut "All Your Favorite Bands" och bandet stretar fortfarande framåt genom att spela mycket live och genom att göra ovanligt bra musik.
Låten "All Your Favorite Bands" avslutar nu alla deras konserter och den framstår mer och mer som en av de riktigt riktigt stora låtarna. Här är en ganska ny akustisk version:
I hope that life without a chaperone is what you thought it'd be
I hope your brother's El Camino runs forever
I hope the world sees the same person that you've always been to me
And may all your favorite bands stay together
- Taylor Goldsmith
Jag avlutar med en elektrisk tagning på "Mountain Stage", där Duanne Betts också är med på elgitarr. Så mycket bättre kan det inte bli...!
Jag tror att Dawes förbereder ännu en ny skiva... Förväntningarna stiger...
David Olney spelade i söndags på "The 30A Songwriters Festival" i Santa Rosa Beach, Florida. Olney satt på scenen tillsammans med sångerskan Amy Rigby. I tredje låten blev han plötsligt tyst, som om han pausade, sade "I'm sorry", stängde ögonen och huvudet sjönk ned. ... Utan att falla av stolen eller tappa gitarren så dog han där. Vilket fint sätt att lämna in...!
En av David Olneys allra finaste låtar, "If My Eyes Were Blind", spelades bland annat in av Ad Vanderveen. Här i en fantastisk version tillsammans med Kersten de Ligny:
Till sist en inspelning med David Olney bara några timmar innan han gick upp på scenen och allt slutade...
Låtlista:
1. Bluebonnet Girl (Jack Murray)
2. James Robinson
3. Jerusalem Tomorrow
4. Running From Love
Det är nästan kusligt när han i "Running From Love" sjunger "This strength's gonna lead me to my grave"...
En del artister lyssnar jag på i perioder. Ibland vilar de under lång tid och sen så lyssnar jag inte på annat i en vecka eller två. Gillian Welch och Dave Rawlings är ett typiskt exempel.
Deras musik kan förefalla entonig och sävlig vid första bekantskapen, men växer sig in under skinnet och blir så självklar och påträngande att det är en underdrift att prata om magi och intensiva nyanser.
Så här skrev jag i december 2011: Gillian Welch och hennes kompanjon Dave Rawlings nuddar vid känslospröt du bara kan ana. Sorgligt och melankoliskt, långsammare än långsamt, men det griper tag om dig och invaderar hela ditt medvetande med styrka och du får känslan av att du behöver inget annat, inget mer och inget därutöver.
Den här konserten från BBC 2004 har varit med på bloggen tidigare (februari 2014), men den innehåller inte en tråkig sekund och är verkligen värd att bli repeterad:
Låtlista:
00:30 – I Want To Sing That Rock And Roll
03:47 – Make Me Down A Pallet On Your Floor
07:11 – Elvis Presley Blues
12:17 – Look At Miss Ohio
16:24 – Red Clay Halo
20:10 – My First Lover
23:58 – One Little Song
27:23 – Revelator
35:12 – By The Mark
38:51 – The Way It Will Be
45:04 – Caleb Meyer
48:40 – I’ll Fly Away
52:39 – The Weight (with Old Crow Medicine Show)
Det är så härligt när allt "sitter" och artisterna känner sig som hemma och lever med i varenda ton. Musiken tränger sig på och blir alldeles självklar och fullständigt tidlös. Varenda min på Gillian och Dave lever med bland de suggestiva gitarrslingorna och kommer i ett naturligt flöde som inte kan stoppas...
Jag har ett speciellt förhållande till mörkret. Jag ser visserligen skillnad på ljuset och mörkret rent symboliskt och använder gärna dessa skillnader för att symbolisera "det kända" gentemot "det okända", ibland rent av "det goda" mot "det onda". Det ger symboliken kraft och därtill är det något som de flesta faktiskt håller med om....
Men jag ska erkänna att jag faktiskt gillar mörkret...! Åtminstone i lämpliga doser. I mörkret kan jag finna det lugn och den fridfullhet som jag annars inte kan infånga. I mörkret ser jag ofta lösningar som jag inte finner i det stressiga dagsljuset. Att promenera i mörkret kan vara som att knyta ihop tillvaron och se positiva sammanhang... Som en rejäl dos av mindfulness. Som en oas av helande helhet och lugn.
Jackson Browne's akustiska version av "The Night Inside Me" visar också tydligt hur man kan använda symboliken för att få sagt det man vill:
Night in my eyes, the night inside me
Here where the shadows and the light divide me
Night in my eyes, night full of promise and uncertainty
Waiting for night to set me free
- Jackson Browne
But man has come to plough the tide,
The oak lies on the ground
I hear their tires in the fields,
They drive the stallion down
The roses bleed both light and dark,
The winds do seldom call
The running sands recall the time
When love was lord of all
- Richard Fariña
Richard Fariña skrev dikten "The Quiet Joys of Brotherhood" och han kombinerade den med den traditionella irländska låten "My Lagan Love". Mimi Fariña sjöng den senare på LP:n "Memories", som släpptes två år efter Richards plötsliga död i april 1966.
Sandy Denny och Fairport Convention prövade den vid inspelningen av den klassiska "Liege and Lief", men det var först på Sandys andra skiva, "Sandy", som "The Quiet Joys of Brotherhood" fann sin definitiva form. Sandy sjunger här utan ackompanjemang och därefter så spelar Dave Swarbrick avslutningen ensam på fiol. Dramatiskt! Ett mästerverk i varje detalj och i helhet!
Pete Seeger gjorde den första inspelningen 1966 och hans version är också mästerlig. Hans fina sång och spel på tin whistle är oerhört gripande.
I dessa egoistiska och anklagande tider tror jag vi behöver återvända till medmänsklighet och omtanke. Det enkla och det fridfulla i naturen kan visa oss vägen...
Den här EP:n av och med Christer Jonasson har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.
Christer är min vän och vi har under året även gjort en låt tillsammans, men det hindrar inte mig från att utse "Fyra Sånger" till årets bästa skiva, för i mina öron är det helt enkelt så...
Från min recension den 10 mars 2019 här på bloggen: Christer Jonasson är en riktigt expressiv gitarrist med en egen ton och ett anslag som alltid berör. När han därtill skriver egna sånger blir han som allra bäst. Jag lyssnar gång på gång
och hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.
Nya EP:n innehåller kort och gott fyra sånger med en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. "Komma Till Mig" slår an tonen och känns så positiv trots allt runt omkring oss som försöker få oss att misströsta.
"El Paso" har jag ju hört förut med FJK och den är en typisk Christer-sång, angelägen och medryckande.
"Vad Jag Behöver" påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal.
Avslutande "Othem" får mig att ödmjukt känna värme och en försiktig tillit. Trots allt...
"Fyra Sånger" kommer nog aldrig att blekna... Christers lite spruckna röst kommer så nära och alla sångerna känns så självklara. Enda invändningen skulle väl i så fall vara att jag vet att Christer har fler låtar som är lika bra och som kunde gjort det hela till en fantastisk fullängds-skiva. Men det hade väl nästan varit för bra, det här räcker mer än väl.
Jag blir upprymd och glad över så här bra låtar och jag önskar inget mer, behöver inget mer.
Great Lake Swimmers - "The Waves, The Wake (Acoustic)" 2019
Great Lake Swimmers gav 2018 ut "The Waves, The Wake" och hade då något överraskande övergett sitt grundläggande instrument, den akustiska gitarren, och ersatt den med diverse blås och klaviaturer. Det blev en mycket bra skiva, men väldigt annorlunda mot deras tidigare skivor.
I år har de nu spelat in skivan på nytt med nästan bara akustisk gitarr och sång. Man skulle nästan kunna kalla det en solo-skiva med sångaren Tony Dekker. Det är otroligt bra och när de nu koncentrerar sig på lugn och avskalad musik, då blir det så dramatiskt vackert att man häpnar. Helande musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av...
Från min recension av den första utgåvan av "The Waves, The Wake" den 3 december 2018: Kanadensiska Great Lake Swimmers musik handlar mycket om ljud och akustik. Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av... Toni Dekkers sång lyser av en skir sprödhet, på gränsen att brista, en lågmäld intensitet som kilar in under huden och etsar sig fast.
Gruppen har på senare år poppat upp sig något och gjort det mycket bra, men de har inte nått de höjder de gjorde på "Bodies and Minds" 2005 och på "Ongiara" 2007.
På nya skivan, "The Waves, The Wake", har de något överraskande slopat sitt grundläggande instrument, den akustiska gitarren, och ersatt den med diverse blås och klaviaturer. Samtidigt har de återgått till lite lugnare, mer sofistikerade låtar. Resultatet är imponerande vackert och som en dos lugnande harmoni.
Det finns låtar som är bättre i det akustiska formatet och några som glänser mer i de första inspelningarna. Men jag tror den nya akustiska varianten tangerar det sound som jag tycker gör Great Lake Swimmers full rättvisa.
Jag tvekade länge om jag skulle ge den första platsen och har velat fram och tillbaka, men det är ju trots allt en nyinspelning av en skiva som de gett ut tidigare, så till slut blev det andra platsen.
Den finns endast att köpa på LP direkt från gruppen, men den går även att köpa digitalt, samt finns på YouTube och Spotify.
Från min recension den 1 november här på bloggen: Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista. Hennes fem första skivor var resor bland reflektioner och ett sökande efter sina rötter för att få perspektiv på tillvaron. Fem skivor jag ofta återvänder till.
Därefter tog hon några år att kärleksfullt ta sig an sin pappas musik. Han hette Gene MacLellan och några av hans allra mest kända sånger är "Put Your Hand In the Hand", "The Call" och "Snowbird". När nu Catherine återvänder till sitt eget skapande och skriver ny musik, då kan man tydligt skönja en mer harmonisk och erfaren person, som vuxit genom de prövningar hon tagit sig igenom och erövrat ett slags spröd styrka att bygga sin grundtrygghet på.
Nya skivan "Coyote" har ett fascinerande omslag med en målning av Heather Millar, en ljus vintrig väg leder bort, svänger troligen av mot vänster, men man ser mest ett okänt mörker bredvid vägen och flera orosmoln på himlen, men ändå så finns där ett hoppfullt ljus och en tillförsikt som värmer. Ungefär så är också musiken på skivan.
Titellåten "Coyote" vandrar drömskt bland stark längtan till något som aldrig kan bli. Avslutande "Too Many Hearts" är så vacker att det nästan kryper i benen, rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren.
En skiva att älska, en röst som det är omöjligt att avvisa, musik att finna helhet och tröst hos, som en hjärtlig kram från en nära vän.
Allison gav nyligen ut en självbiografisk bok om sin uppväxt, där hon och systern Shelby fick se deras pappa ta livet av deras mamma och därefter sig själv. Samtidigt som boken släpptes även en skiva med samma namn. Äkta allvar som känns, utlämnande, men även med en dysterhet som faktiskt blir vacker.
Skivan innehåller också annan svärta. "I'm The One To Blame" är en gripande uppgörelse om krossad kärlek. Handlar den månne om skilsmässan från Steve Earle?
Om man bortser från ett par halv-stökiga låtar så är det avskalat och eftertänksamt. Men det är inte bara sorg och elände... Här finns också en sökande själ som vill framåt i den lite bluesiga "Set My Soul Free" och den avslutande "Heal" blir som ett avstamp mot att ta sig vidare, trots allt...
Jag måste också nämna en vacker och övertygande kärleksförklaring i "Nightlight". Handlar den månne om nya kärleken Hayes Carll?
En mycket stark skiva av Allison Moorer. Jag trodde nog aldrig att hon skulle kunna göra en så här fantastisk, omtumlande och gripande skiva. Den har stigit i rankningen under skrivandet om årets skivor, från en oplacerad, till nr 4. Och den fortsätter att växa...
Från min recension den 13 maj här på bloggen: Dan Navarro var ena halvan av Lowen & Navarro mellan 1987 och 2009. Trots en hel del uppskattning så uteblev det riktigt stora genombrottet, vilket förefaller obegripligt när man lyssnar på deras skivor nu i efterhand. Så oerhört bra låtar framförda med känsla och två-stämmig sång i absolut världsklass.
Eric Lowen diagnosticerades med ALS 2004 och han avled 2012. Dan Navarro har fortsatt spela och sjunga, men det är först nu den riktiga solodebuten kommit ut. Ett par av låtarna fanns med på den begränsade live-skivan från 2014, "Live at McCabe's", men det mesta är nytt.
Det är ingen lättlyssnad eller alldaglig musik Navarro gör, utan det är mest långsamma ballader
med mycket eftertanke. Det är oerhört snyggt gjort och kvaliteten lyser verkligen genom hela produktionen. Det är sällan man hör en så gedigen solo-debut. Även om det inte precis är någon debutant, men ändå...
Det tar några lyssningar innan jag förstår hur stark och berörande Dan Navarros skiva är.
Det är så känslosamt och Navarros röst är lika suverän än idag och det finns gott om små läckra solon och instick här och där. En stark kandidat till årets skiva, utan minsta tvekan...
Har du tålamod att ge den här skivan några lyssningar kommer du inte att ångra dig...!
Ett halvår har gått sedan jag skrev ovanstående text, men jag skulle fortfarande kunna skriva under på varenda ord jag skrev då. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan kommer att benämnas "en klassiker" om 15-20 år...
Många bra skivor gavs ut 2019, så många att jag nästan förutsätter att jag glömt bort några... Här är en sammanställning av de som gjorde störst intryck på mig.
De som jag just nu tycker är de fem bästa kommer en och en de närmaste dagarna...
Här är platserna 6-15 i slumpvis ordning:
The Rails - ”Cancel The Sun” – Ännu en mycket bra skiva från duon Kami Thompson (Richard och Linda Thompsons dotter) and James Walbourne (f.d. gitarrist i Pogues och Pretenders).
Joel Rafael – ”Rose Avenue” – Jag är svag för Joel Rafaels trevliga stämma och när hans intonation ibland påminner lite om tidiga Bob Dylan, då blir det så ruskigt bra. Det är visserligen ganska enkla melodier, men de känns så äkta att de blir intensiva ändå. Mest handlar texterna om kärlek, men ibland brinner det till politiskt och då då blir han så övertygande att man älskar honom ännu mer. Denne sympatiske 71-årige man känns helt enkelt som en nära vän...
Mats Klingström - ”Budbäraren” EP - Lite blues och jazz färgsätter Mats egna sånger och översättningar på ett lite annorlunda, men fräscht och inspirerat sätt.
Bruce Cockburn "Crowing Ignites" – Första nyinspelade helt instrumentala utgåvan med ”världens bästa gitarrist”. Men det är stor konst med fantasi och känsla, inte uppvisning.
Skipinnish – ”Steer By The Stars” - Skotsk folkrock med både drag och snits. Tror de lyssnat en hel del på tidiga Runrig...
Steve Mednick - ”Enough” - Politiskt engagerad och ganska upprörd, ibland rent förbannad. Resultatet är kanske den produktive Mednicks bästa utgåva.
Lars Winnerbäck - "Eldtuppen" – Personligt brev från en av landets stora iakttagare.
Vilma Flood - ”Moodswinger” – En annorlunda röst och sympatiska låtar av klass.
Slowman - "En Romantisk Idiot" – Första skivan på svenska. Det verkar som han blivit mer angelägen när han nu sjunger på sitt eget modersmål.
Bruce Springsteen – ”Western Stars” – Den gamle bossen är denna gång ganska lågmäld, men verkar angelägen att berätta något med innehåll.
Årets live-skiva: Runrig - "The Last Dance - Farewell Concert (Live At Stirling)" - Skotska Runrig tog ett mäktigt farväl sommaren 2018 efter 45 år som band. Den sista konserten inför 52 000 fans finns nu på 3 CD (och även en dubbel DVD) och det är en fantastisk upplevelse att höra, nästan som att vara där... Allra bäst: "Going Home" med en ny vers på gaeliska.
Tillagt för 2018:
AFT - "In The Universe"
En del skivor tar det lite tid innan man upptäcker hur bra de är... AFT:s skiva tyckte jag direkt om, men det var först när jag såg dem live som jag helt förstod hur otroligt bra de verkligen är. AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu. En ny skiva är på gång och ska bli mycket spännande att höra...
Återutgivningar/Boxar: Gene Clark – ”No Other” - En av tidernas bästa skivor har fått ännu en återutgivning med flera olika alternativa tagningar som skapar lite inblick i hur detta mästerverk skapades. En dubbel CD eller en påkostad LP-box, eller digitala filer, det är bara att välja… Synd att Gene aldrig själv fick uppleva hur denna unika skapelse fick den status den verkligen förtjänar...
Ronnie Lane – "Just For A Moment" – Ronnie Lane hade en vision om att musik verkligen skulle beröra och sprida glädje. Musik skapades och idéer förverkligades, men pengarna uteblev och Ronnie tynade till sist bort fattig och sjuk. Den här boxen är en riktig guldgruva för de som är det minsta intresserade av levande musik fylld av inlevelse och spelglädje.
Årets låt...! En stor ballad som får känslorna att svämma över... Leslie Mendelson och Jackson Browne framför den med en mänsklig värme som träffar rakt i hjärtat...
Lyssna också på gitarren efter tre minuter, spelad av Greg Leisz, och hur cellon nästan samtidigt bryter fram med sin dramatiska klang. Mäktigt...!!
"A Human Touch" är skriven av Leslie Mendelson, Steve McEwan och Jackson Browne för "5B", den uppmärksammade dokumentärfilmen om AIDS-vården i San Francisco på 80-talet:
Christer Jonassons starka EP "Fyra sånger" har jag spelat otaliga gånger utan att tröttna. Jag skulle faktiskt kunnat ha valt vilken som helst av EP:ns låtar, men fastnar till slut för "Vad Jag Behöver".
Här finns en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. Orden beskriver träffsäkert som en liten novell och jag hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.
Det påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal.
Dan Navarro släppte i år sin första riktiga skiva, nästan tio år efter det att Lowen & Navarro tvingades sluta då Eric Lowen blev allvarligt sjuk i ALS och senare avled 2012.
"Straight to the Heart of Me" är en av de finaste kärlekssångerna på ett bra tag. Det är mycket känslosamt och Navarros röst är lika suverän än idag. Det finns också gott om små läckra solon och instick här och där. Smakfullt och lågmält, men så innerligt äkta och berörande.
Riktigt bra musik kan ta några lyssningar innan man förstår hur bra det verkligen är...
Jaha, då var det nytt år igen...
2019 var ett riktigt rekord-år för bloggen, som ni kan se här bredvid, och intresset är nästan obegripligt, fast väldigt kul och stimulerande...
2019 var annars ett dåligt år på många sätt, men trots allt så har ju saker, som miljö-frågorna och skogsbruket, fått allt större uppmärksamhet och det är ju alltid första steget mot en förändring.
Hatet mot allt okänt har fått ofattbara proportioner, och det skrämmer mig vart vi kan vara på väg...
Men, för mig personligen har däremot 2019 varit ett riktigt fint år, med fortsätt välmående efter det att yogan tagit allt större del av min vardag. Det har verkligen gjort skillnad...!
Och, efter 14 års väntan, så vann ju Djurgården Allsvenskan på ett mycket imponerande sätt.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
