Mikael Ramel & Klas Qvist - "I Huvet På Varann", 2019 Paraply Records
Det var mycket länge sedan Mikael Ramel gav ut något nytt, men efter att ha spelat mer de senaste åren kunde man ju hoppas att det snart skulle bli något nytt. Under namnet "Mikael Ramel Band Till Dej" har man spelat de gamla låtarna och bandet med Kenny Håkansson, Göran Lagerberg, Mats Öberg och Benna Sörman är ju inte fy skam.
Klas Qvist har gett ut tre skivor under namnet 'Citizen K', fyndigt skapad 70-tals-pop med ett tilltalande sound. Jag kan ibland tycka att det blivit något anonymt och att något saknats för att det skulle bli mer än bra och ambitiöst.
Den andra albumet med Qvist, en dubbel med titeln "Second Thoughts" skickades till Mikael Ramel, som lyssnade två gånger på raken, föll pladask och kände att det lät lite som hans egen musik. Han gillade det så mycket att han ville översätta/tolka och sjunga in låtarna på svenska.
Här har vi nu ett något kortat album med Mikaels sång och nya texter på svenska, samt därtill en ny mix med bland annat gitarr av Kenny Håkansson.
Det låtar verkligen som Mikael Ramel till hundra procent och det är bara att konstatera att en av årets bästa skivor på svenska redan har anlänt...
Lyssna här på Spotify:
En "baklänges"-inspelning av några röster i stiligt arrangemang på "Mygg och Spa", likaså på "Waps and Cars" på Qvists album, låter otroligt likt min favorit Scott Merritt på hans "Storybook Shoes", men jag antar att bara blivit så av en slump p.g.a. baklängesfenomenet. Den finns på Scott Merritts "Seroious Interference" (en briljant titel...!), en skiva jag tror både Ramel och Qvist skulle gilla skarpt.
Sven-Bertil Taube & Peter Nordahl - Royal, Eskilstuna 2019-01-25
Jag har alltid varit något kluven till Ewert Taube. Jag anser att en visa helst bör framföras i liten kostym, oftast med en akustisk gitarr och inte med en hel orkester bakom, det blir för mig som en käpp i hjulet...
Samtidigt är det omöjligt att inte känna respekt för Sven-Bertil Taube, som ägnat största delen av sitt liv åt att tolka sin fars sånger. För det finns många riktiga klassiker där, det är helt klart. När några vänner nu frågade om jag skulle med och lyssna på Sven-Bertil Taube, med Peter Nordahl på piano som enda musikant, ja, då var det förstås självklart att följa med.
Sven-Bertil har hunnit bli 83 år. men är fortfarande tämligen pigg och han har otroligt mycket kvar av sin röst... Han är närvarande i varenda textrad och gestikulerar hela tiden med sin vänsterarm. Mellan sångerna berättar han anekdoter från sin barndom och om sin pappa.
Det är bra och oerhört proffsigt. Peter Nordahl kompar och dekorerar sångerna både varierande och mycket passande. Sven-Bertil själv sjunger fortfarande mycket bra och det märks att dessa sånger är viktiga för honom. Allra bäst blir det med den starka dramatiken i "Briggen Bluebird av Hull" och i Shakespeare-översättningarna på slutet.
Plötsligt tror jag att jag förstår min gamla kluvenhet: Det är för många sånger där text och budskap inte kan placeras in i min värld. I detta avskalade format blir de intressanta och mycket tilltalande, men inte så berörande att jag kan känna blodsmaken i munnen.
Jag tycker klart bäst om de Taube-tolkningar som Mats Klingström gjorde tillsammans med Anders Bergman på "Så Länge Skutan Kan Gå" från 1996. Den ljudbilden passar mycket bättre för mig och det blir mer jordnära och äkta i mina öron:
Fast den allra främsta tolkningen jag hört är med Ewert Ljusberg och hans version av "Briggen Bluebird av Hull". Jag har hört den live när det var sådan spänning i luften att karaktärerna var påtagligt närvarande i rummet. Tyvärr finns ingen riktig inspelning som verkligen fångat detta. Men jag minns det...!
Richard Thompson var på 70- och 80-talet en av mina absoluta favoriter. Han spelade gitarr som en gud, skrev låtar som förklarade livet för mig, och han sjöng på sitt begränsade sätt sig rakt in i mitt hjärta. Jag hade fördelen att 1982 få se honom på en studentpub i Linköping och det är fortfarande en av mina största konsertupplevelser.
Han var då utan skivkontrakt och försörjde sig så gott det gick genom att åka runt och spela.
I Linköping fick han och den svenske promotorn dela på intäkterna från entréavgifterna. Tror att det kostade 20 kr att komma in och att det var 99 betalande. alltså endast en knapp tusenlapp i Richards ficka... Han hade med sig "Strict Tempo"-LP:n som getts ut privat via hans manager.
Något år senare hade vindarna vänt och intresset för hans musik ökat betydligt. Jag såg honom då med band, bestående av Simon Nicol, Dave Pegg och Dave Mattacks, alla tre från Fairport Convention, på Kolingsborg i Stockholm, också det en helt magnifik spelning.
Jag vet inte hur Thompson föll något i rang hos mig, men någonstans blev hans musik bara mycket bra, inte enastående fantastisk som tidigare. Missförstå mig rätt, RT är fortfarande en av världens mest briljanta gitarrister och låtskrivare, och han gör än idag riktigt bra skivor. Men ändå spelar jag mest "Shoot Out The Lights", "Poor Down like Silver" och "Daring Adventures"...
Här är en hel konsert från Shrewsbury-festivalen 2018. Han visar verkligen att han fortfarande är en av de allra vassaste gitarristerna och det är helt enkelt förbaskat bra.
Gamla Fairport-nummer som "Meet On the Ledge", gamla sånger som "Wall of Death" från tiden med dåvarande hustrun Linda Thompson, akustiska klassiker som "Vincent Black Lightning" och "Beeswing", nya pärlor som "Take Care The Road You Choose" och "Dry My Tears and Move On", allt är så gnistrande bra....
En av kommentarerna på Youtube säger så här:
"I have watched a lot of Jeff Beck lately too, on youtube. I've been a fan of Eric Clapton since his fire breathing days with Cream, and dug into his Bluesbreakers catalogue too. And then there's Led Zeppelin's Celebration Day - a totally fantastic, remarkable one time performance - massive proof they were a truly great band. It doesn't get any better than Beck/Clapton/Page. But I'm thinking ... those guys cannot touch Richard Thompson". Amen!
Alla barn läser nog under sin uppväxt Kalle Anka och jag tror att alla tycker att Joakim von Anka är en snål och osympatisk egoist. Samtidigt kan de uppleva hur olycklig och ensam han faktiskt ofta är...
Någon gång under vår uppväxt så får vi lära oss att ändra uppfattning och Joakim von Anka blir vårt ideal, vår förebild och den vi alla ska sträva att bli... Ett litet barn skulle nog aldrig tro om vi berättade att de senare kommer att uppmuntras och indoktrineras att försöka bli just som Joakim von Anka.
Men så blir det för många: Ta för dig allt du kan! Mer än du behöver! Även om det går ut över andra! (De har också haft chansen att lyckas, men inte varit tillräckligt duktiga och ambitiösa, så det är ”lagom åt dem”...) Intala dig själv att du behöver detta överflöd! Stärk ditt eget självförtroende genom att framhäva dig själv! Tro att du är lycklig...!
Någonting måste ha gått helt fel…!!
If you ever have a sleepless night
Just count out your money, and it will be alright…
- Alan Hull
Jag är uppvuxen på 60-talet. Det finns i mina gener en inbyggd förhoppning, kanske rentav
en övertygelse, att vi kan bygga ett bättre samhälle. Där vi har tid att mötas, där kärlek och solidaritet är starkare krafter än girighet och avståndstagande.
Jag har försökt att skriva ned vad jag tror på, vilka tankar som känns äkta och som lett mig fram till mina politiska övertygelser:
Jag tror att vi människor kan ha mer utbyte av vårt arbete än att enbart tjäna pengar…
Jag är ganska säker på att de flesta inte är lata, utan gör sitt bästa, och mår bra av bidra med sin insats…
Jag vill tro att många människor med kapital kan ha stor tillfredställelse och motivation att utveckla sin verksamhet utan att det enda motivet måste vara att få så ihop en så stor profit som möjligt…
Jag är säker på att samarbete är mer utvecklande och inkluderande än detta ständiga konkurrerande…
Jag inser att vi behöver en planet att leva på och är beredd att avstå från en hel del för att mina barn och eventuella barnbarn också ska kunna få leva och vara lyckliga…
Jag är övertygad om att elever i skolan har stor vilja att utvecklas och känna nyfikenhet utan att det krävs att allt de gör ska bedömas och till slut premieras av bra betyg. I en obligatorisk verksamhet ska man inte, trots att man gör sitt bästa, behöva misslyckas och få bristande självkänsla…
Jag vet att kraften av kärlek, förståelse och ödmjukhet alltid i längden är ofantligt mycket starkare än att hata, ta avstånd och förlöjliga andra…
Jag är absolut säker på aktivt ta del av kulturella utryck av olika slag får mig utveckla en större empati och förståelse för människor och världen omkring mig…
Jag upplever ofta hur jag i trafiken mår bättre av att ta det lugnt och släppa fram någon annan, än att tränga mig fram och skapa irritation. Jag tror att samma sak gäller även i livet i övrigt…
Jag har också tvingats lära mig att följa kroppens signaler, jag kan inte bara köra på fortare och fortare… Jag kan sakta in och se mig omkring och vara nöjd med det…
En orealistisk drömmare…? En obotlig romantiker…?
Må så vara, i så fall… Jag tycker det är mycket bättre och mer realistiskt, samt visar en betydligt större framtidstro, än de näst intill religiöst pengastinta hetspådrivarna, som utan minsta tvivel tror på en evig tillväxt och en större konsumtion, ett effektivare presterande, ett intensivare tempo, fortare, fortare, fortare i alla tiders oändlighet…
Så... Jag föredrar att tro på en förändring än att säga att det är omöjligt...! Jag föredrar även att eventuellt bli besviken än att säga att det inte går... Det måste alltid vara bättre...!!
Så har jag då skapat min första serie. Eventuella likheter med vissa politiker är helt avsiktliga.
Den fick heta "Den Pedagogiske Bjärklund":
Är man så pedagogiskt korkad att man går ut och kallar någons ideologi för avskyvärd dagen innan man är i behov av just den personens röst, ja, då får man skylla sig själv...
Så kanske vi får en S+MP-regering trots allt, fast i så fall under en kraftig C+L-piska.
Ok, vi slipper SD…! Vi slipper Kristersson...! Tack...! DET är odiskutabelt två stora plus…
Men, när man ser vad vi får i stället så känns politik som en enda lång suck…
Vi är i en situation där vi måste agera mycket kraftigare för att:
... rädda miljön globalt och stoppa temperaturhöjningar och andra utsläpp som kommer att avsevärt förändra inte bara ’hur’, utan även ’om’ våra kommande generationer har en framtid.
... rädda miljön regionalt och få slut på detta mördande av våra skogar. Bara vildsvinen trivs i dessa ogenomträngliga granplanteringar som ersätter levande skogar. Borta är stigar och gläntor, bär och svamp. Skogar, där vi kunde finna lugn och ro. Där vi kunde hämta ny kraft.
... få skillnaderna mellan fattiga och rika att minska, inre fortsätta öka. Den rikaste procenten har tillsammans mer tillgångar än resten av världen, enligt biståndsorganisationen Oxfam. Vi har fått allt större skillnader även i Sverige. Ett klassamhälle är inte bara orättvist, utan kan också bli en tidsinställd bomb…
... stoppa det oreflekterade våldet på gator och i hemmen. Det ökande och allt kraftigare våldet är på sikt ett hot mot både oss själva och hela grunden i vårt samhällsbygge.
... rädslan för allt okänt ska göra oss ännu mer rädda, och därmed avtrubbade och nedlåtande… Ingen människa som mår bra har behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa!
... minska klyftorna mellan män och kvinnor, på arbetsplatser och i maktens korridorer. Jag tror att ju fler kvinnor med inflytande vi får, ju mjukare samhälle får vi som en direkt följd.
... eleverna ska uppleva skolan som meningsfull och utbildning det privilegium den faktiskt är. Det är sjukt att vi inte inser att en satsning på skolan återbetalar sig själv på sikt. Det behövs mer tid för möten och tålmodig ledsagan. Mer prov och tidigare betyg kan helt omöjligt vara lösningen!
... kulturell mångfald ska ses som en nödvändig förutsättning för vidgade vyer, större förståelse för det okända och för demokratins bestående. Kulturen har en otrolig förmåga att påverka oss eftersom den via känslor och innerlighet når oss där vi är som mest mottagliga.
... erkänna det uppenbara att ”tillväxt” måste definieras med andra faktorer än enbart pengar. Vi kan inte bara köra fortare och fortare…
Listan skulle kunna göras mycket längre…
Del 2: Detta skulle vi få
Men om vi snart har en ny regering är det kanske inte så illa... Eller kan det bli ännu värre?
Vad kommer vi då att få…? En del positivt och en del nödvändigt… Men även detta:
Ett ännu mer borgerligt ”S”. Jag som tycker de redan drivit en alltför högerinriktad politik…
Sänkta skatter för de som inte behöver det…
Mer pengar i de fickor som redan är välfyllda...
Betyg från årskurs 4 för de skolor som ”vill”… Hjälp…!
En kraftig markering att markägarna kan göra vad de vill med våra skogar… Hjälp...!
Turordningsreglerna urholkas och fackföreningarnas inflytande avtar ytterligare. Antar att en del vill ha bort dem över huvud taget….
Fri hyressättning, vilket medför större segregation och större orättvisa. Och på sikt ”små öar” av skyddade platser där ”obehöriga” ej får vistas. Klasskillnader… När blev det gamla Sydafrika en förebild?
Våra skattepengar fortsätter gå till privata vinster inom skola och vård…
Vapenexporten fortsätter och vi låtsas som ingenting…
Bruce Springsteen - "Springsteen on Broadway" 2018
Detta är något annorlunda: The Boss gör inte bara akustiska versioner av sina mest kända låtar, utan han berättar historien bakom dem, hur de kom till, och hur de känns idag. Han gjorde det som ett vanligt jobb, på en teater i New York City, 5 dagar i veckan. Det blev totalt hela 236 framträdanden.
Jag älskar Bruce i de stunder han bjuder på sig själv och låter sina känslor tydligt märkas i sitt musikskapande. Hans akustiska skivor har ibland låtit lite tunt, som om något saknas... Ibland när han ska rocka tungt, kan jag tycka att han blir lite träig. Förlåt! Bara ibland, och bara lite. Samtidigt kan jag tycka att han behöver sitt band för att få kraften och känslan... Aningen motsägelsefullt, eller hur?
Men här funkar det! Han gör suveräna versioner av sina låtar, fast ljudbilden kan störas lite av att han vandrade omkring på scenen och det hörs. Det gör inte att helhetsintrycket sjunker, nej, det nästan ger dubbelalbumet känslan av att man satt på en av föreställningarna och lyssnade.
Man kan ju undra om det här är musik, teater eller cabaret... Det spelar ingen roll, det här är bra, det är utlämnande och här finns ett säreget engagemang som kokar.
Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och har i sina bästa stunder skapat en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns förut två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt: "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams, och Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...
Att gruppen skulle kunna skapa något i klass med ovan nämnda album är en omöjlighet, men gruppen har med Gary Louris i spetsen under 20 års tid fått till många riktigt bra låtar och ett album som "Rainy Day Music" från 2003 är väldigt starkt.
Förra skivan "Paging Mr Proust" från 2016 var hyfsat bra, men led av en burkig produktion som tog bort all lyster i soundet. Men sen kom ju Ray Davies och lånade Jayhawks som kompband och i somras kom så "Back Roads And Abandoned Motels", mestadels med låtar som Louris knåpat ihop tillsammans med andra personer som t.ex. Jakob Dylan.
Och det är riktigt, riktigt bra och det bästa studio-album bandet gjort sedan "Rainy Day Music".
Louris/Dylans "Gonna Be A Darkness" är en helt underbar låt om döden. På nya Jayhawks-skivan sjungs den helt suveränt av Tim O'Reagan. Tim gör även "Long Time Gone", en ballad som passar honom så bra....
Även pianisten Karen Grotberg får för första gången på skiva sjunga två sånger. "El Dorado"
och inledande "Come Crying To Me" passar båda hennes röst perfekt. Hon är helt suverän som stäm-sångare och detta och hennes piano-spel förblir hennes starkaste sidor.
I övrigt är det Gary Louris bekanta stämma som ligger främst och den är viktig för Jayhawks speciella sound. "Everybody Knows" och "Backwards Women" är typiska Jayhawks-låtar med två- eller tre-stämmig sång och suggestiva melodier.
"Carry You to Safety" och "Need You Tonight" är två lugna alster som blir så känsligt berörande som Gary Louris kan bli ibland...
Länge tänkte jag "Back Roads And Abandoned Motels" som årets bästa skiva, men till slut kom en utgåva som petade ner den från utmärkelsen. Hur som helst är det en ruskigt stark skiva av Jayhawks...
PS: Du som ännu inte hört "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" har något enormt bra kvar att upptäcka...!
Iain (tidigare Ian) Matthews har haft en lång karriär och gjort ofantligt mycket härlig musik under 50 års tid. Den nu 72-årige Matthews fick tidigt en dunderhit med sin version av Joni Mitchell's "Woodstock", men har mestadels sedan dess, trots stor produktivitet och mycket hög klass på sin utgivning, varit ett namn i skymundan... För mig tillhör han definitivt de största och han har en röst som är helt unik, både i klang och känsla.
Hans första solo-skiva 1970 fick namnet "Matthews Southern Comfort" och därefter bildade han bandet med detta namn och gjorde två skivor till. 2010 återuppstod en ny upplaga av gruppen och förra året släpptes "Like A Radio", ett mycket ambitiöst och genomarbetat projekt. Det tog lite tid för mig att inse hur bra detta album är, men det har vuxit hela tiden.
"The Age of Isolation" sätter fingret på nutidens livsmönster:
I mean we hardly talk or read a book
Just obsessed about the way we look
I cannot find an easy way to turn the pages
False trail blues...
As far as I can gather
Nothing seems to matter
but that telephone vibration
Welcome to the age of isolation
- Iain Matthews
Idag består gruppen förutom Iain Matthews av holländarna BJ Baartmans, Eric Devries och Bart de Win. Förutom alla nya låtar har man därtill tagit med nyinspelningar av de gamla favoriterna "Darcy Farrow", "To Love" och "Something in the Way She Moves". Helt suveräna versioner...!
Vi spenderade de sista timmarna 2018 med att se den utmärkta dokumentären "Pacing the Cage" om Bruce Cockburn (uttalas "Coe-burn"). En sällsynt klok man, nu 73 år gammal, men fortfarande mycket aktiv. En absolut enorm gitarrist, sångare och låtskrivare, med en sällsynt poetisk ådra som ger hans lyrik en extra dimension.
Det sägs att någon reporter på 80-talet frågade Eddie Van Halen hur det kändes att vara världens bästa gitarrist och fick svaret: “I don't know, ask Bruce Cockburn”.
Få artister har visat upp fler och större politiska ställningstaganden. Därtill är han uttalat troende och det märks på hans humanistiska övertygelse, men det hindrade inte honom att 1984 gråtande skriva "If I Had A Rocket Launcher".
Han är ofta på resande fot och har besökt många konflikthärdar under åren. Många låtar har kommit till mitt i det hans beskrivit, som när han skrev hyllningen till Nicaragua när han satt bland invånarna i en liten by mitt under en flygattack.
Sedan han blev pappa för andra gången 2011 har han tagit det lite lugnare.
Efteråt plockade jag fram några av hans bästa skivor (och det finns fler än 30 album att välja bland) och denna pärla från 1980 kändes som ett bra sätt att börja det nya året:
I don't mean to cling to you my friends
It's just I hate the day to have to end
Never enough time to spend
I haven't done enough for this to be the end
There must be more... more...
More songs, more warmth
More love, more life
Not more fear, not more fame
Not more money, not more games
There -- you -- coming through the crowd
Blue light silhouettes your head
I want to shout your name out loud
But I shout inside instead
There must be more... more...
More current, more spark
More touch deep in the heart
Not more thoughtless cruelty
Not more being this lonely...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
There must be more... more...
More growth, more truth
More chains, more loose
Not more pain, not more walls
Not more living human voodoo dolls
- Bruce Cockburn
Inga små krav precis.... Stora förhoppningar...
Men, varför inte....?
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
