Ännu en ny låt som jag bara måste dela, nu med Christer Jonasson. Vet inte hur han gör, men han får till det även denna gång.
Han har ett sätt att uttrycka sig, både textmässigt och instrumentalt, som träffar mitt i prick. Hans lyrik är full av vardagliga iakttagelser, men ändå finns det en hel del utrymme för att tolka det efter dina egna erfarenheter. En slags konst att lämna något lite vagt och öppet, just det som Bob Dylan och Jackson Browne är så bra på...
Instrumentalt är det som alltid suggestivt och en ljudbild som känns både läcker och full av närhet och värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar