Samma väg 25 år senare

För 25-30 år sedan åkte jag ofta tåg mellan Linköping och Eskilstuna. Träd, ängar och hus blev bekanta vänner som fanns utmed vägen. När jag nu tog tåget samma sträcka, för att fortsätta ända ner till Kalmar och äldsta sonen, korsades mina tankar av hur mycket som skulle vara bekant och hur mycket som skulle ha förändrats...

Givetvis så har sträckan som passerar genom byn där jag bosatte mig för snart 24 år sedan blivit mer än välbekant, men annars slår det mig att mycket är sig likt, men jag ser delvis andra saker nu som jag inte såg då... Tyvärr har kalhyggen uppstått på alldeles för många ställen och i dess efterdyningar tätt-planterade granskogsområden, ogenomträngliga för en vandrare men paradiset för den ökande vildsvinsstammen.

Jag ser också fler förfallna hus och byggnader som ingen orkar, eller har råd med, att sköta om, som nästan lämnats att vittra bort av sig själva. Det finns också mer skräp på de mest olämpliga ställen, allt från vanliga sop-påsar till bilvrak, nerklottrade industriområden som övergetts åt tidens tand. Tänker att det är som om vi inte längre orkar bry oss...

Men jag ser också människor som rör sig ute i naturen och det finns ännu skogar som välkomnande vill bli besökta. Jag blir varm när jag ser småbarnsmamman som hjälper den synskadade mannen på tåget och när den lilla flickan i raden framför ler och säger 'hej', sökande kontakt mellan sätena. Jag tänker att fler borde öppna ögonen och se lika nyfiket
omkring sig som lilla Liv, att vi borde lyfta blicken och ta in alla intryck som finns där om vi bara släpper in dem...



Jag har lyssnat mycket på Lowen & Navarro i år. Deras "A Place Where I Belong" och de fina bilderna i videon stämmer precis med min sinnesstämning på tåget.

Väl hemma finns tryggheten och värmen, här har jag funnit en plats på jorden att respektfullt bruka och vårda ett tag.