Morgan Erina - Nu på egen hand med ny singel

Morgan Erina - "October" - Singel från Wildkindness.com

Sista timmarna av oktober och då kommer Morgan Erina's nya singel "October" och förgyller tillvaron.

Morgan var ena halvan av Broken Fences, vars debutalbum från 2012 var årets bästa i mina öron. Mot slutet av förra året kom vinyl-EP:n "Stormy Clouds" och titeln var passande, snart därefter separerade Guy Russo och Morgan Erina och det blev även slutet på Broken Fences. Deras fantastiska stämsång finns dock förevigad och båda fortsätter nu sina karriärer på egen hand.

Här finns den nya singeln med Morgan Erina att lyssna på:
October - Morgan Erina

"October" är bland det vackraste jag hört på länge och hennes lyrik är självutlämnande och full av insikter, både önskade och oönskade. Två akustiska gitarrer fångar min uppmärksamhet direkt från start och soundet växer sedan ytterligare bit för bit med lågmälda slagverk och stilrena klaviaturer. Ovanpå allt ligger Morgans ljusa och härliga stämma som en svalkande vindpust en varm sommardag.

Vill du höra mer:
Morgan Erina's hemsida - med länkar och mycket läsvärd blogg.

Morgan Erina på Soundcloud - med mer än 25 sånger att lyssna på.

Morgan Erina på YouTube - med fler än hundra låtar...!

Broken Fences hemsida - får vi ju inte heller glömma...

Blyghet blev ödmjuk uppenbarelse

Sophie Zelmani med band - Kulturhuset Royal, Eskilstuna, 2014-10-25

             

           

Det sägs ju att Sophie Zelmani inte trivs i strålkastarljuset och därför håller sig borta från media-cirkusen, vilket ju inte förefaller som någon dum idé vare sig man har scenskräck eller inte. Däremot tycker jag mig se en varm och fritt tänkande person med stor integritet i de få intervjuer och program som hon ändå medverkat i. Det är en fröjd att se när någon vägrar att vara som branschen vill och visar sig ärligt och lågmält utan att förställa sig. Jag har alltid blivit nyfiken på Sophie och velat höra mer om hennes reflektioner om stort och smått i livet.

Sophie Zelmani spelade i Eskilstuna på en nattklubb för länge sedan och hade kvar otrevliga minnen från den spelningen när hon klev upp på scenen med sitt band på Royal i lördags kväll. Vilken seger det blev! Sophie mötte en varm och uppskattande publik som verkligen visade hur mycket de uppskattade hennes musik och framträdande. Sophie öppnade sig och vi fick önska låtar och när hon talade om hur glad hon blev över mottagandet, så var det inget tvivel om att det var ömsesidigt...

Det går givetvis inte att komma ifrån hur viktig Lars Halapi och hans gitarrer är för Sophie Zelmanis musik. Han är både lyhörd och tar plats och att påstå att han spelar suggestivt är bara förnamnet... Runt hans gitarrslingor läggs tydliga basgångar av Thomas Axelsson och Peter Korhonen spelar läckert varierat trumspel. Ibland tar Rickard Nilssons piano över och lägger ut de karakteristiska melodislingorna. Ett suveränt samspelt kompband som därtill behärskar fler instrument. Korhonen spelar t.ex. dobro på några låtar och alla har någon gång en gitarr i sin händer. Ljudet är helt perfekt och lyfter när man kommer till de instrumentala partierna som byggs upp mer och mer innan de till slut når klimax. Då kliver Sophie åter fram med sin lågmälda sång, men intensiteten finns kvar. Det är stort och inte många som klarar av så här övertygande...

Jag hade hoppats på en bra kväll och blev minst sagt överväldigad. När någon ropade på "Leaving" och de spelade den blev lyckan fullständig. Kvällens absoluta höjdpunkt för mig...!

Vad skulle ge beständig lycka?

Härom dagen fick jag frågan:
- Finns det något som skulle göra dig bestående lycklig? Alltså inte en enstaka händelse, utan något som skulle göra skillnad i ditt liv under lång tid?

Tror jag svarade att jag är ganska lycklig, men att det jag skulle önska var att jag oftare bara skulle öppna alla sinnen och ta in det som finns omkring mig: Den friska luften en höstmorgon, se naturens skiftningar, känna en tillfredsställelse i att bara vara, här och nu...

Jo, jag är nog ganska lycklig... Jag har vänner som blir glada när dom ser mig... Jag mår bra av att bry mig om andra... Jag har naturen utanför fönstret... Jag har musiken, jag har orden... Vad skulle jag göra utan dessa två?

Så det enda jag mer kan komma på är nog att bråka mindre med mig själv, att inte fokusera fel och hoppa i galen tunna alltför ofta...

Och så förstås: Ge mig tid...! Mer och mer blir jag övertygad om att tid är det värdefullaste vi har...!!

Det måste förstås bli "Give Me Time" med Dawes som får illustrera denna gång:

Ronny Carlsson - ett hårt liv

För några veckor sedan dog Ronny Carlsson och de flesta frågar sig nog: Vem??? Säger man 'Rockamöllan' så kanske några vet. Ronny bildade därefter Onna Taas Band och deras enda skiva förföljde mig några år på 80-talet. Låtar om utslagna, ensamma och vilsna människor, men med en glöd och en smärta som berörde långt innanför skinnet. Ronnys hesa, skånska stämma var omöjligt att inte beröras av...

Han gjorde sedan även några solo-skivor: "Gryningsljus", "Reserverat" och "Nattljus" kom alla på några få år på 80-talet och finns representerade på samlings-CD:n "Minnesläckor 1980-85". Den finns på Spotify och är väl värd att bekanta sig med.


Ronny Carlsson levde ett hårt liv, sägs det, och det märktes tydligt att han sjöng om sådant han själv upplevt. Få har kommit nära den smärta som genomsyrar hans sång och hans låtar. Nu har han till slut fått lugn och ro...

Länk:
Ronny Carlsson – mellan kistorna och krogen - en mycket fin och innehållsrik artikel på musik-bloggen Obladoo.

Basse och Totte och en kanonkväll

Basse Wickman och Totte Bergström, Big Ben, Stockholm 2014-10-13

Jag har sett Basse Wickman på Big Ben några gånger nu och tänker göra det igen om tillfälle ges... I går kväll hade han hjälp av Totte Bergström och dennes utsökta gitarrspel. Det blev nästan två innehållsrika timmar av härlig sång, ihärdigt gitarrkomp med finess, fina melodier och underfundiga texter.

Redan när Basse började med att presentera sin gitarr: "Det här är Martin, han har haft ont i halsen och varit hos läkaren på operation" anade jag hur bra kvällen skulle bli. Både Basse och Totte var på ett strålande humör och det skämtades en hel del mellan låtarna. Till slut var det Basse som sjungit sig hes och hade ont i halsen...

Publiken på Big Ben fick sig en rejäl dos av ärlig och härlig svensk musik med både känsla och intensitet. Men man kan ju undra hur en miljonstad som Stockholm inte kan få fler att ge sig ut en måndagskväll... De satt väl och såg något skräp på TV eller så visste de inte vad som fanns "runt hörnet"... Det vore lätt att skriva något om "kulturförmörkelse" eller om hur få som "har vett att gapa nära de stekta sparvarna kommer flygande"... men jag antar att det mer handlar om ett ointresse att ta reda på vad som faktiskt bjuds. Själv tog jag tåget upp de 11 milen till Stockholm och hade därtill 17 kilometer med bil till tåget. När jag var hemma strax innan ett på natten var jag lycklig som "bara den" och upprymd av härlig musik och trevliga möten. Jag är sååå glad att jag inte tillhör den majoritet som inte förstår vad de missar!

50 år av musikskapande

Idag fyller Jackson Browne 66 år och har därmed skapat musik i 50 år...
Varför inte lyfta fram denna reflektion över tidens gång och livets vägar:



Time will come when we know what happened here
Change will come in time and make it clear
We learn one thing if we learn at all
In the secret wars we call our lives
Anything can happen
...
We watch the days we make our plans
We change in ways a life demands
I'll always remember this time, this place
The hope in your voice, the light on your face
Because anything can happen

In a world so full of pain
People give their lives to making war
And we call those people sane
But I love you where your dreams remain
Though you never say it anymore
One day there'll be an end to this war
And who knows
We may see what we're here for
Anything can happen

Yeah, if this love has found us here
Anything can happen
- Jackson Browne

50 år av visdom som gett så många hopp och insikt i en värld vi bara förstår mindre och mindre av...

"His music has always been a balsam for
the wound of life"
- Alberto Manzano

Nytt i korthet

Richard Thompson - "Acoustic Classics" 2014

Richard Thompson sägs vara mindre nöjd med de akustiska skivor han gjort och har därför spelat in 14 av sina mest kända alster på nytt, ensam med akustisk gitarr.
Kvaliteten på kompositionerna och hans gitarrspel går inte att ifrågasätta, det finns få som ens nuddar hans nivå. Ändå saknar jag något, kanske hans skulle klippt ihop ett live-album istället?

Counting Crows - "Somewhere Under Wonderland" 2014
Deras debutalbum "August and Everything After" är en sån där skiva som envist biter sig fast och aldrig slutar att fascinera. Sedan dess har de ibland fått fram några låtar som är i samma klass och trots att de aldrig är dåliga så känns det som de är på en evighetsresa där de envist försöker nå samma nivå igen. Den här gången har de försökt ordentligt, men får inte riktigt till det...
"Cover Up the Sun" är dock lysande.

Deborah Henriksson - "Traces" 2014

Deborah är född i New York och numera boende i Västerås. En mycket vacker skiva med fina melodier och utsökt sång. Nästan alla instrument spelas av Mats Nyman, däribland en hel del irländsk säckpipa.
Får mig att tänka på Loreena McKennitt och jag blir lugn och harmonisk av denna vackra musik. Öppningsspåret känns lite annorlunda, men därefter avlöser de stämningsfulla låtarna varandra. Även det fina omslaget förstärker stämningen.

Johnny Copppin - "Borderlands" 2014
Coppin har efter tiden i Decameron gett ut flera egna skivor och är ett mycket respekterat namn med egen radioshow. Nya albumet är det första på ett tag och lite mer folkligt. Bättre än så här kan nog inte brittisk folkmusik göras. Coppins klara röst är trivsam och det är ypperligt spel rakt igenom. Men jag föredrar när hans egna starka sånger får dominera på de traditionellas bekostnad. Riktigt fint fodral här med.

Elin Ruth med pondus och känsla

Elin Ruth (Sigvardsson) - Kulturhuset Royal, Eskilstuna 2014-10-04

Jag spelar ofta Elin Sigvardssons första skiva från 2003. "Where To Start" har en positiv charm som piggar upp och "Paper Cup Words" klassar jag som bland de bästa låtar som gjorts i Sverige. De kommande skivorna var ganska bra, men sen tappade jag intresset. En vän har uppmuntrat mig att lyssna på hennes nya skiva och drog med mig på konserten på Royal i Nyfors i Eskilstuna. Vilken tur! Det blev en riktig höjdarkväll...!

Jag kan kortfattat konstatera:
- Vilket band hon har...! Allt sitter verkligen perfekt och det finns en luftig blueskänsla över det kvalitativa kompet.
- Elin har en pondus och är så uttrycksfull att det är omöjligt att inte sugas med i 'gunget'.
- Elin sjunger verkligen bra...! Både när hon 'klösar i' och när det blir mer finstämt. Här hör man tydligt hur hon har utvecklats som sångare.
- Vilka låtar hon gjort...! Måste säga att det finns inte en enda halvintressant låt, det är hög klass trots stor variation och olika stilar.

Jag vet inte hur man ska kategorisera hennes nya låtar: Soul? Blues? Rhythm'n'blues? Gospel? Om man lägger till rock och singer/songwriter och mixar ihop det, kanske det blir vad det är? Hur som helst spelar det ingen roll när det blir så här bra!

Publiken var inte sen att visa sin uppskattning och Elin verkade nästan överväldigad av det fina mottagandet och ett leende spred sig allt oftare över hennes ansikte framåt kvällen.

Som sagt, det blev en höjdarkväll och det framstår allt tydligare hur begåvad Elin Ruth är och hur hon kanske äntligen hittat sitt rätta uttryck. Fast "Paper Cup Words" är fortfarande bäst och den fick vi inte höra...

Eskilstuna-tjejen Tove Wikström inledde och hon har verkligen en imponerande röst med djup och kraft.

Nytt och gammalt i ny tappning med nerv och styrka

Jackson Browne - "Standing In The Breach" - Inside Recordings 2014

Det kan vara svårt att vara kreativ när du har tidigare fått ur dig mästerverk av sällsynt kaliber. Jackson Browne gav på 70-talet ut
4-5 skivor som än idag känns fräscha och är fulla av insiktsfull lyrik, levande melodier och en sällsynt känsla med oöverträffad musikalisk lyster. Visst har han skrivit många låtar i samma klass och gjort suveräna skivor även senare, men det har blivit längre mellan albumen, och trots en hög lägsta nivå, så kan man ju inte begära att han ska tangera de klassiska mästerverkens nivåer från förr.


Denna gång har han haft en annorlunda infallsvinkel och samlat ihop låtar från både förr och nu, gjort några nyinspelningar av låtar från andra projekt och på något sätt fått en ny glöd som imponerar. Han må snart fylla 66, men i sinnet är han fortfarande prototypen för den engagerade betraktaren som vägrar att ge med sig.

Nya "Standing In The Breach" måste vara en de bästa skivor han gjort sedan 70-talet. Här finns nerv och styrka, ett äkta engagemang, levande arrangemang och lyrik som verkligen har något att säga. Jag tar låt för låt:

1 The Birds Of St. Marks – Skrev jag om för en månad sen: En gammal favorit i nya kläder. Skrevs redan 1967 till Nico och vi som hört demo-versionen har alltid älskat denna underbara låt och klassat den mycket högt. Nu rockigare i en ny Byrds-kryddad skrud, som fungerar helt förträffligt.

2 Yeah Yeah - Troligtvis också en gammal låt, åtminstone delvis. Melodin och de inledande textraderna finns med i en kort scen på "Downtown"-videon, som gjordes 1982 inför turnén i Europa, men den visades endast i ett fåtal länder på TV.
En djup betraktelse av kärlekens komplexitet och en förundran hur allt ändå attraherar.

3 The Long Way Around - En fortsättning på "These Days" 50 år senare. Skrev jag om i förra inlägget: "These Days" 50 år senare. Sökandet har nu vidgats till hela samhället och det dyker mest upp frågor och en undran över hur vi kunnat hamna 'här'. Angeläget och bra!

4 Leaving Winslow - Har spelats en del live de senaste månaderna och det är först med den nya snabbare studio-versionen jag hittar melodin. Det var länge sen Jackson gjorde något med country-rock-stuk, men här blir det en vitamininjektion...

5 If I Could Be Anywhere - Jackson överraskade i april 2011 med en ny låt, lyssna här, då han var inbjuden som talare till TED: Ideas worth spreading. Nu ett nytt arrangemang och denna protestsång har definitivt kvaliteter, men känns lite 'överarbetad' och jag tror den blir ännu bättre live...

6 You Know The Night - Jackson fick en text av Woody Guthrie att tonsätta till samlingen "Notes of Hope" hösten 2011 och resultatet blev en 15 minuters sång, den längsta den gode Jackson spelat in... Den nya versionen är nerkortad och dessutom kryddad av Greg Leisz' och Val McCallum's gitarrer. En riktigt stark sång...!

7 Walls And Doors - Skriven av Jacksons kubanske vän Carlos Varela och översatt av Jackson. En av mina favoriter på nya skivan, musikaliskt tät och attraktiv, och med mycket klok lyrik:
"It can be 'Freedom' only when nobody owns it!"...
Här är en liveversion från Clearwater Festival 2011 med Carlos där Jackson översätter texten:
Carlos Varela at Clearwater Festival 2011: Walls and doors.

8 Which Side - Framfördes på gatan tillsammans med Dawes vid "Occupy Wall Street"-rörelsen 2011 och finns med på albumet "Occupy This Record" kallad "Come On, Come On, Come On". Det halvtråkiga arrangemanget där har nu ersatts av en mycket mer spännande version, men fortfande utan det driv som fanns i den ursprungliga akustiska versionen:

Läs mer här: Occupy Wall Street - nya hoppfulla vindar och Occupy This Album.

9 Standing In The Breach - Ett mästerverk och fullt i klass med det bästa han skrivit...!
I dagens kristider med alla oundvikliga penningkrascher visar han hur en uppmuntrande och human människosyn kan få oss att ändå känna hopp och tillförsikt:
But you know the changes the world needs now is there in everyone
- Jackson Browne
Har spelats en del live i ett par år. Här en tidig version där han charmigt glömmer texten:


10 Here - Släpptes som singel sommaren 2009 och visade upp ännu en sång om saknad och förlorad kärlek, och den gick rakt in i hjärtat. Den hade samma kloka men smärtande stämning som genomsyrade "Late For The Sky", det bästa albumet genom tiderna. Den nya inspelningen är snarlik singeln, men något längre och några fler gitarr-slingor fyller ljudbilden smakfullt.

Sammanfattningsvis väldigt få helt nya låtar, men med en hisnande kvalitet och en närvaro som bränns. Samspelet mellan gitarristerna Greg Leisz och Val McCallum ger musiken en extra dimension och flyktade Mark Goldenberg saknas faktiskt inte alls. Taylor Goldsmith från Dawes gör också ett fint gästspel. Bob Glaub gör comeback som bassist efter många års frånvaro. Olika musiker har använts då inspelningarna är gjorda över en längre tidsperiod, men på den kommande turnén blir det som vanligt Jeffrey Young på keyboards och Mauricio Lewak bakom trummorna. Bob Glaub, Greg Leisz och Val McCallum följer också med...

I nästa vecka är "Standing In The Breach" ute på marknaden. En väldigt stark skiva av min gamle husprofet, en kraft och ett engagemang som sprätter liv och lust i en annan gammal gubbe...

Läs också intervjun på Mix-on-line: L.A.’s Favorite Son Talks About His New Album.