Jag ger dig min hand

Vi människor får våra blesyrer utmed vägen i vardagen, de flesta små och obetydliga, men för stunden ack så retsamma... Snart minns vi dem inte ens...

När stora katastrofer kommer närmare våra liv kan vi inte längre ignorera det som hänt, det är för nära.... Värst tynger tankarna varför det är möjligt att någon kan ge sig på så många oskyldiga som i Norge nyligen. När spärrarna inte fungerar och när förmågan att känna empati för våra medresenärer här på planeten uteblir, då blir jag rädd att mänskligheten ska fördärva sin egen framtid.

När tragedier sker i din närhet kan det vara minst lika svårt att jaga bort tankarna. Varför? Fanns det ingen annan utväg? Vem hade trott att det kunde hända i vår lilla by?

Någonstans skymtar jag ändå nya perspektiv... Kanske jag lärt mig att se något lite klarare?

Idag kom en alldeles ny låt med Christine Hellqvist väldigt lägligt:

Var skulle vi vara utan musiken? Utan orden? Utan vår medkänsla?