Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2023-12-29
Det är många som drömt om att få se sina favoriter spela i hemma-miljö och fenomenet har vuxit sig större i takt med att fler och fler spelställen försvunnit. I staterna har det i många år varit vanligt att en del personer med ett stort rum eller en bra sluttande tomt anordnat sina egna konserter. Det har även börjat sprida sig lite mer till Sverige.
Karin Kardia har i sitt vardagsrum byggt en stor scen och även på tomten har en scen byggts upp. Det är hennes förhoppning att kunna ordna fler konserter både ute och inne i framtiden. Förutsättningarna finns definitivt och igår var det premiär. Man får väl säga att det blev en liten succé. Trots dåligt väder och förkylningstider så kom de flesta av de som hade fått tag i några av de sjutton biljetter som såldes.
Karin såg ut att trivas som fisken i vattnet och bjöd på en dryg timmes musik. Hon kompade sig själv på akustisk gitarr och ibland förstärktes det med bastrumma och en tamburin, som hon båda hanterade med fötterna.
Hon plockade även upp sin elgitarr för en blues och jag blev riktigt imponerad över hur snitsigt hon spelade på den. Hon har ju tidigare spelat elektrisk rock med elgitarr och hon började en gång i tiden med att spela trummor. Det förvånar inte med tanke på att hon har en hel del rytm i sina låtar.
Mellan låtarna bjöd hon spontant på flera berättelser och det blev en naturlig konversation med publiken. Kanske var hon lite nervös i början, men det kändes mest som om hon bubblade av glädje och skratt. Tänk så befriande med artister som skrattar så naturligt och ändå sen kan putta in så mycket känsla i nästa allvarliga låt.
Hon höll sig mest till egna sånger, men lättade upp det hela med en del covers, som Stings "Fields of Gold" (kanske mest känd med Eva Cassidy), Cher's ”Just like Jesse James” och Mary Chapin Carpenters "I Take My Chances". Hon gjorde dem alla riktigt fint och den första gled snyggt in i hennes egen "Best I Can Be", en låt som jag fullkomligt älskar.
Det här gav mersmak...! Jag hoppas det blir en fortsättning både inne och ute...! Innan dess så ta varje chans att se och höra Karin, det är hon verkligen värd.
Så var det dags för årets bästa låtar: De sånger som har gett mig djup och glädje, de låtar som fått mig att förtstå livet lite bättre.
1 Eliza Gilkyson - "World Keeps on Singing"
Vad vore världen utan musik...? En positiv sång med framtidstro.. Just vad vi behöver i dessa tider...!
2 Christer Jonasson Tolv - "Nu viskar vinden"
Det finns låtar som du vet direkt att det här blir en vän för livet... Det är enkelt, men likväl fundamentalt. Det är känsligt, men ändå självklart. Det är skört. samtidigt som det visar en jordnära styrka. Det är så himla bra...!
3 Sarah Jarosz - "Columbus & 89th"
Drömskt, vackert, utforskande... Så suggestivt och så helande...! Sarah gav mig årets bästa konsert i Manchester i somras. Nya albumet som kommer i januari kan bli hur bra som helst...
4 Natalie Merchant - "Eye of the Storm"
Jag glömde Natalies fina skiva igår när jag skrev om årets skivor. Jag kompenserar med en av de bästa låtarna idag. Natalie berör som alltid...
5 Bruce Cockburn - "Colin Went Down To The Water"
Bruce Cockburn's musik går numera ganska långsamt fram, men den är så fullproppad med vettiga reflektioner i musikalisk skrud att det fascinerar desto mer. Här är fridfullheten hudnära och alldeles kännbar.
Fler bra låtar:
Lazy Afternoon "The Blind One"
Sprudlande gotländsk folkrock som man blir glad av. Kolla också upp förra årets album "Just As Poor As Before"...!
Beatles - "Now And Then"
Årets mest omskrivna låt. Visst är det otroligt att denna singel kunde bli av. Jag är oerhörd imponerad av hur dagens teknik kan lyfta fram Johns sång från en gammmal enkel kassett-inspelning. Låten i sig är inte nån av Johns bästa och känns lite ofärdig i mina öron. Trevligt, absolut, men varför begära mer av en demo som nog inte var menad för mer...
Thea Gilmore - "The Chance"
Jag älskar Thea Gilmore. Nya självbetitlade albumet är mycket ambitiöst och utlämnande. Men det kommer att ta tid att lyssna in sig helt. "The Chance" är briljant.
Karin Kardia - "Best I Can Be"
Den låt jag vid förra årsskiftet utnämnde till 2022:s bästa. Den får vara med i år igen eftersom Karin till slut spelade in hela sången i en ny version med ovanstående video till... Kan bara säga: Ruskigt bra!
Two of Us - "Bellows Bay"
Rolf Hammarlund sjunger om den by där han bott i mer än 40 år, samma by jag bott i 32 år... Därtill bor jag i samma hus där han bodde de första 10 åren. Till sin hjälp har han Christer Palmquist. Det är svårt att vara neutral när man lyssnar på något man varit berörd av så länge. Men, det här är riktigt bra och harmonierna påminnner lite om Magna Carta. Det är beröm av högsta klass i min värld. Bilderna som Rolf och Agneta Carlsson tagit förstärker intrycket.
Vad finns mer att säga om musiken under 2023...?
Bästa konserter: Sarah Jarosz i Manchester och Ice Quartet på Skebopuben.
RIP: Alldeles för många har lämnat oss för gott: David Lindley, Jeff Young, Bruce Guthro, David Crosby, Shane McGowan, Randy Meisner, Lee Clayton, Gordon Lightfoot samt för några dagar sedan Magnus Lind....
Det är i dessa tider svårt att definiera vad en skiva eller ett album är... Men det är väl tämligen klart vad en låt eller sång är. Men exakt när är den utgiven...?
Oavsett vad, här är min lilla lista över årets bästa skivor:
1) Neil Young - "Chrome Dreams"
Kan man räkna denna som "ny"...? Knappast, men dessa 12 sånger är bland de främsta den gode Neil skapat och den kunde getts ut 1977, men stoppades av Neil. 10 av 12 låtar blev senare instoppade på andra utgåvor, främst på "American Stars'n' Bars". Här är de som det först var tänkt och det är Neil i absolut högform och med villkorslös kreativitet. Årets bästa, det bara är så...
2) Eliza Gilkyson "Home"
En alldeles underbar skiva med Eliza Gilkyson. Med årets bästa låt "World Keeeps On Singing", en positiv sång med framtidstro.. Just vad vi behöver i dessa tider...!
3) Jim and Sam - "Good On The Other Side"
Jim och Sam har samlat ihop några singlar samt några nya låtar till sitt andra album. Det är som vanligt charmigt med spännande melodier och så deras ljusa röster som alltid passar så bra för varann...
4) GRÅ - "Snett Ljus"
Det är vackert, mycket vackert, men det finns även kanter och mycket sökande både i musik och texter. GRÅ är en duo som består av Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson. "Livsmusik" du behöver när tillvaron skaver, musik som ger perspektiv när du inte riktigt vet var du är och varför...
5) Matthews Southern Comfort - "The Woodstock Album"
15 klassiker som framfördes en gång i tiden på Woodstock-festivalen. Men detta är ingen vanlig covers-skiva, samtliga har delvis fått en ny skrud av Iain Matthews och multiinstrumentalisten BJ Baartmans. Detta är ovanligt livfulla tolkningar och det märks tydligt att de hade riktigt roligt i studion.
Fler bra skivor 2023: Lars Winnerbäck - "Neutronstjärnan"
Jag kan inte med den bästa viljan i världen utnämna "Neutronstjärnan" till någon av hans bästa skivor, men så länge den gode Lars kommer med något som verkligen känns så här ärligt och angeläget så tänker jag att det är mycket välkommet och som en gåva till oss alla.
Bruce Cockburn - "O Sun O Moon"
Under året fyllde Bruce Cockburn 78 år, men det har inte hindrat honom att ge ut en ny riktigt stark skiva. Fingrarna sägs inte lyda honom som de en gång gjorde och hans röst har tappat något i styrka, men det är inget som stör. Fortfarande skapar han mycket fyndiga melodier, spelar fantastisk gitarr och har mycket att berätta.
Jeff Larson - "It'll Never Happen Again: A Tim Hardin Tribute" EP
Jeff Larson har gjort många skivor och är lite som en prototyp för singer/songwriters-genren. En av hans främsta tillgångar är hans behagligt mjuka röst. Han sjunger på ett sätt som lite liknar America's Gerry Beckley, vilken faktiskt har producerat denna 6-spårs EP. Det är väl ingen som slår Tim Hardin själv när det gäller sprödhet eller känsla, men Jeff Larson gör det mycket bra och med full respekt.
Nina Åkerblom Nielsen - ""Nobody Knows This Little Rose"
Nina har tonsatt Emily Dickinsons poesi och hon gör det strålande. Förmågan att få allt detta veckra att låta så angeläget, det som lyste igenom på "Tid" (en av förra årets bästa skivor), det är uppenbart även här.
Wendy Webb - "Silver Lining"
Tveklöst en fin fortsättning på förra plattan, även om det här inte finns någon ny "In The Night". Wendys röst firar stora triumfer.
Sandy Denny Project - "Volume 1 (Live Recordings)"
Sally Barker, PJ Wright, Anna Ryder med flera tolkar Sandy Denny så fint det är möjligt. Finns ännu endast på Soundcloud.
Rolling Stones - "Hackney Diamonds"
Att min uppväxts hjältar vid 80 års ålder kunde spela in en så fräsch skiva imponerar stort...
Det är säkert någon jag glömt... Förra året glömde jag gotländska Lazy Afternoon med sin fina folkrock på "Just As Poor As Before". Nu är den nämnd i efterskoltt ...
Så kommer här de två utlovade extra bilderna på Gene Clark från Köpenhamn 1979. Båda är svåra att redigera så att de blir riktigt bra: Antingen blir de för skarpa eller för mörka... Men Gene är så uttrycksfull här att jag vill dela dessa två trots bristen på fototeknisk kvalitet...!
Den här var svårare att få bra, men om den får en lätt blå ton tycker jag den blir lite bättre:
Det var vår i luften den 17 maj 1977 då The Eagles intog scenen på Gröna Lund. Ett halvår tidigare hade "Hotel California" getts ut och gruppen var verkligen i ropet...
Ian Hunter skrev och sjöng Mott The Hoople's hit "Roll Away The Stone", en riktig favorit med klös, när det begav sig. Hunters andra solo-skiva "All American Alien Boy" var mycket ambitiös och är fortfarande underskattad. Saxofonisten David Sanborn och jazz-bassisten Jaco Pastorius var med och spelade på skivan.
1977 åkte vi till folkparken i Örebro och såg Ian Hunter med sitt band spela mitt på soliga efter-middagen och Hunter förklarade att det var första gången på flera år som han sett solen...
Jag var aldrig speciellt imponerad av den musik som 10cc gjorde. Visst fanns där bra låtar, men de kändes ofta lite för genomarbetade och ointressanta. Framför allt har jag svårt för deras hit "I'm Not In Love", en svulstig överarbetad sak med syntkörer som man drunknar i. En av få låtar som jag inte står ut med helt enkelt...
När de släppt sin sjätte skiva, "Bloody Tourists" (Verkligen en lysande titel...!) så såg jag dem 1978 på Johanneshov Isstadion i Stockholm och jag minns det som en bra konsert.
Rick Fenn, gitarrist i 10cc - Johanneshov, Stockholm 1978.
Jag lyssnade mycket på Genesis då Peter Gabriel var sångare, men senare tappade jag mer och mer intresset för gruppens musik. Av Peter Gabriels solo-skivor uppskattar jag fortfarande den första självbetitlade och framför allt "So", som bl.a. innehåller mycket starka "Mercy Street", "Red Rain" och den oerhört vackra "In Your Eyes". Hans insats att öka intresset för och sprida världsmusik via sitt eget skivbolag kan inte heller underskattas.
Jag såg och hörde honom i oktober 1977 då han spelade på Konserthuset i Stockholm. Det var första gången jag såg någon använda sladdlösa mikrofoner och jag minns att han gick ut och sjöng i gångarna bland publiken.
Nigel Pegrum är en av mina favorit-trummisar. Det syns hur närvarande han är, som om varje slag var speciellt att få till ordentligt. Han hanterar även flöjt och oboe. Efter tidigt spel med Small Faces och Uriah Heep blev han Steeleye Spans trummis under 17 år.
Han har därefter flyttat till Australien och producerat ursprungsfolkens musik.
Nigel Pegrum, Steeleye Span - Göta Lejon, Stockholm 1977.
Rick Kemp är en 82-årig dynamisk bassist och en uttrycksfull sångare, mest känd som medlem i Steeleye Span 1972-1986 samt 2000-2016. Han har också spelat med bl.a. Michael Chapman, King Crimson och folkrock-grupperna The Backroom Boys och The Gathering. Han var gift med Maddy Prior och de har dottern Rose Kemp, som har fortsatt i föräldrarnas spår.
Rick Kemp, Steeleye Span - Göta Lejon, Stockholm 1977.
John Kirkpatrick har spelat med så många andra att det vore omöjligt att få med alla. Förutom Steeleye Span har han varit med och spelat nån form av dragspel i grupper som Albion Country Band, Morris On, Albion Band, Brass Monkey, Umps and Dumps, Richard Thompson Band och sin egen grupp John Kirkpatrick Band. Lägg till 16 egna album och 6 st med dåtida hustrun Sue Harris och medverkan i flera andra projekt...
Jag har alltid gillat hans suggestiva spel, speciellt med Richard Thompson. Därtill är Kirkpatrick en mycket duktig sångare och dansare.
John Kirkpatrick, Steeleye Span - Göta Lejon, Stockholm 1977.
Tim Hart hade sjungit folksånger tillsammans med Maddy Prior och de hade spelat in två skivor, "Folk Songs Of Olde England Volume 1" och "Volume 2", med avskalade tolkningar av mestadels traditionella låtar, där deras fantastiska röster lyser extra klart. De var sedan med och bildade folkrock-gruppen Steeleye Span 1969 och blev frontfigurer i bandet.
1983 lämnade Tim Hart gruppen, gav ut en soloskiva och flyttade senare till kanalöarna, där han sysslade med foto och gav ut en bok om La Gomera, den lilla ö där han bosatt sig. Han dog 2009, 61 år gammal, i sviterna av lungcancer.
Tim Hart, Steeleye Span - Göta Lejon, Stockholm 1977.
Maddy Prior har varit sångerska i Steeleye Span från starten 1969 ända tills idag, bortsett från några år i slutet av 90-talet. Hennes klara stämma, som kan nå vilka toner som helst, har blivit som ett varumärke för gruppen.
Efter hitlåten "All Around My Hat" så fanns viss osämja om gruppens inriktning och under ett kort tag återvände folkgitarristen Martin Carthy och dragspelaren John Kirkpatrick kom med. Det blev en återgång till mer folkorienterad repertoar och Carthy gick med förutsatt att man inte spelade "All Around My Hat", som han ansåg vara "kommersiell smörja". Den 24 oktober 1977 spelade gruppen på Göta Lejon i Stockholm. Alla utom Carthy fastnade på bild.
Vi börjar med två helt olika bilder på Maddy Prior. Men jag är ändå övertygad om att bägge togs samma kväll.
Maddy Prior, Steeleye Span - Göta Lejon, Stockholm 1977
Jethro Tull blandade sin skivutgivning med allt från briljanta album till invecklade och tråkiga. 1977 blev ett uppsving med fräscha "Songs From The Wood" och turnén blev både engagerad och rockig. Och en konsert med Jethro Tull blir ju alltid också en show... Ian Anderson hade kul på scenen, det syns tydligt här.
Ian Anderson, Jethro Tull - Konserthuset, Stockholm 1977
Jag såg The Kinks första gången i Sporthallen i Eskilstuna 1966, då jag var 10 år...(!!) Då hade jag året innan även sett The Hollies på Parken Zoo.
Nästa gång jag såg Kinks var nog 1974 eller 1976 i Konserthuset i Stockholm. Jag minns att vi hade platser högst upp på sidan och att ljudet studsade så att basen och övrigt nådde öronen bråkdelen efter varann. Det lät hemskt. Och högt...
1978 var det åter dags på samma arena men då med mycket bättre platser. Tredje gången gillt...! Därifrån kommer dessa fina bilder på Ray Davies.
Ray Davies, The Kinks - Konserthuset, Stockholm 1978
Jag tar en liten paus med McGuinn, Hillman & Clark och återkommer med några fler foton lite senare.
Jag är inte hundra procent säker, men jag tror att det här är från Konserthuset i Stockholm 1977. En ung, mörkhårig Emmylou Harris spelade med sitt Hotband.
Ännu en bild på McGuinn från Köpenhamn 1979. Det är knappast möjligt att överskatta hans betydelse för rockmusikens utveckling. Dessutom skrev han några av historiens bästa låtar, som t. ex. "Chestnut Mare" och "I Trust".
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
