Om du äger en bil - då får du köra på anvisade ställen om du har körkort, om bilen är godkänd vid besiktning och om du håller dig till trafikreglerna...
Om du äger ett instrument – då får du spela och uttrycka dig, så länge som du inte stör grannar eller rent allmänt för oväsen eller provocerar...
Om du äger ett hus – då får du bygga ut eller ändra det om du får byggnadslov, om ditt färgval blir godkänt och om grannarna inte har något att invända...
Vi har många begränsningar när vi äger något, och de flesta av dessa är nog bra och befogade.
Men äger du en skog – då är det bara att anmäla till Skogsstyrelsen och sen gör du vad du vill.
Om det då inkränktar på miljön, friluftsliv, vattentäkter, djurlivet eller artrikedom: So what...?
Vad som helst är OK i äganderättens heliga namn...
Om det därtill innebär att kommande generationer inte har någon skog att vandra i: Än sen...?
Det angår INGEN, för det är ju DIN "fastighet"...
Är inte det sjukt...?
No more walks in the wood
The trees have all been cut down
And where once they stood
Not even a wagon rut
Appears along the path
Low brush is taking over
No more walks in the wood
- Don Henley, Steuart Smith, John Frederick Hollander
Efter några dagar då jag lyssnat gång på gång på Luka Blooms gitarrspelande fick jag lust att även höra honom sjunga. Så jag plockade fram några skivor och letade reda på den där videon där folk lever sprudlande gatuliv och Luka Bloom står där mitt i vimlet och sjunger sin positiva sång "Dignity and Backbone":
Då kom längtan efter möten, närvaro och gemenskap... Att möta männsikors blickar och deras spontana leenden... Att dansa och skutta runt... Att skratta och känna den där riktiga vardags-glädjen igen...
För ett år sedan fick de flesta artister och kulturarbetare sitt levebröd plötsligt bortryckt när pandemin satte fart och spred skräck över hela jordklotet. För tydligen är det ju så mycket farligare att gå på konsert än vad det är att till exempel handla mat...
Men nu kan man faktiskt skönja något positivt som vuxit fram tack vare de strikta reglerna och de stenhårda begränsningarna: Luka Blooms nya album...!
Luka Bloom var just färdig med sin förra skiva "Bittersweet Crimson" och skulle åka ut på turné. I stället blev han förpassad till sitt eget hem och hade tråkigt. Han tog fram sin gitarr och satte sig på en stol mitt i rummet och började träna skalor på gitarren, under 90 minuter varje dag. Då hände något: Gamla traditionella sånger fick ny inspiration och nya egna låtar växte fram. När orden till möjliga texter uteblev så kom han på tanken att det här kunde ju bli hans första instrumentala skiva.
Det nya albumet innehåller elva helt instrumentala låtar med snitsigt spel och soundet har en "rund" klang på Lukas akustiska gitarr. Gitarren är givetvis i centrum, men det finns även en del andra instrument, som t.ex fiol och lite lågmält komp. Resultatet är en sällsynt harmonisk och oerhört vacker skiva. Den här musiken kommer att skänka stor glädje och genuin harmoni till väldigt många för lång tid framöver...
Konvolutet, som du ser på den översta videon här ovanför, med Hanne Fisker's fantastiska foto är också bland det snyggaste och mest passande man kan tänka sig. Man är liksom inne i det harmoniska tillståndet redan innan den första tonen har börjat ljuda.
Luka Bloom skriver så här på sin hemsida:
"February 6th 2020 was the date of my last solo show. It was in a lovely festival in Geneva. Then the virus came. During 2020 I just surrendered to this new world, and let go of the need to be out there doing the gigs. Steve Cooney had just released his beautiful CD of old harp tunes. I picked up my guitar, and began to learn the beautiful 'Bridget Cruise' from that record. After a few more tunes, I decided to try and interpret the stunning 'Aisling Gheal'.
I’ve been listening to Iarla O’Lionaird sing it for decades. Then I tried some classic tunes from Peadar O’Riada, Martin Hayes and Denis Cahill, and then Cathal Hayden. Basically I returned in my mind to the teenage boy in Kildare in the 1970s, sitting alone in a room, playing guitar every day, with no audience. And I loved it. Slowly new, original airs began to invite their way into the instrument, so I added them.
Every day for 90 minutes I’d just sit in the same spot and either learn or write a new tune.
As the year progressed, I found this exercise most healing, in a year when healing was needed.
By October I had about 15 pieces of music. Then the next lockdown happened, and I decided to record this music at home, in the room where all the pieces were written or learned.
And here we are in February 2021, about to release my third record in 12 months. My first album of 11 instrumental tunes. No songs. No lyrics. Just music".
"Out of the Blue" kommer enbart att kunnas köpas genom Luka Bloom själv, via hans hemsida. Ett fåtal videos är utlagda på internet, men hela albumet kan endast inhandlas via Luka själv. För 20 Euros får du skivan hemskickad i brevlådan, inklusive porto och allt annat. På så sätt hamnar alla inkomster direkt i Lukas egen plånbok, där det nu börjar bli ganska tomt, när han nu har påtvingat näringsförbud. Och detta fantastikska album är värt varende Euro.
Här är länk till Luka Blooms www-shop. När du ändå är där, varför inte då beställa fler av hans utmärkta skivor och så finns det ju även en otroligt fin bok med låt-texter och stämningsfulla bilder.
Den hejdlöst vackra "Peace on Earth" fanns med redan på hans album "Innocence" från 2004, men den är med även på "Out of the Blue" i en nyinspelad, lite annorlunda version.
En så briljant komposition kan man ju bara inte utelämna...
Efter att ha förfallit och skrivit om dålig "musik" (eller vad nu mello kan kallas...) så vill jag nu poängtera att det finns kommersiell musik som är bra, till och med mycket bra. Och det är ju så jag vill ha det: Lyfta fram det jag tycker är bra och strunta i det undermåliga.
Så, här är några låtar i katergorin "kommersiellt, men ändå så bra":
McGuinn Clark Hillman var 1979 ett slags återbildade The Byrds utan att vara The Byrds... "Backstage Pass", av den normalt djupe grubblaren Gene Clark, svänger och sprudlar och vi får till och med se några spontana danssteg. Men framför allt så härligt att få se en lycklig Gene Clark...!
Marti Jones har något i sin pipa som griper tag och berör och det har till och med Ulf Lundell sjungit om. Don Dixon är därtill en av de mest påhittiga producenterna. Sen så kan det vara kommersiellt hur mycket det vill...
Som extra bonus efter "Chance of A Lifetime" finns en gammal intervju från Norge med en ung och fascinerande Marti Jones.
När Jackson Browne släppte "Disco Apocalypse" 1980 begrep jag först ingenting, men med tiden har jag lärt mig att älska denna discolåt. Mot alla odds...
Nitty Gritty Dirt Band har många gånger balanserat på gränsen till det smöriga, men de lägger in så mycket spelglädje att det oftast funkar bra ändå. Och vem kan motstå när Jimmie Fadden plockar fram sitt känsliga munspel...?
Som ni kanske märkt är alla dessa fyra låtar ganska gamla. Hur många av dagens tillrättalagda hitlåtar kommer någon att minnas om 30-40 år...?
Jag avskyr Mello. Bara ordet får mig att vilja fly... Dessa cirkulerande kameror, dessa hysteriskt blinkande lampor, allt fånigt tal om "svenska folket", dessa inövade danssteg och påklistrade leenden. Jag känner mig redan illamående...
Men kan det verkligen vara så otroligt dåligt som jag hävdar? Några personer, med normalt gott omdöme, tyckte jag skulle ge det en chans... Så, jag såg, för första gången på minst 15 år, alla 12 låtar i finalen och inser: Nej, det är sämre än befarat. Uselt. Uppblåst. innehållslöst!
Låt för låt:
Låt 1: Fånigt dansnummer med superytlig text. Sämst!
Låt 2. Söt tjej i metallklänning. Sjunger om brustna hjärtan och ler extra brett... Sämst!
Låt 3: Ny religion? Ännu ett dansnummer med rytm av kanonkule-slag. Om jag så hör den tio gånger på raken känner jag inte igen den. Sämre än sämst.
Låt 4: The Mamas, vann tydligen förra året. Oj, lite tillstymmelse till melodi. Men snart uppblåst och innehållslös dussinvara.
Låt 5: Sjunger som om han hade en het potatis i munnen. Fåniga gester. Blinkande lampor. Jag står inte ut....
Låt 6: Charlotte Perelli. Yta, yta, yta. Gräslig klänning. Spastiska rörelser. Uppblåst tomhet.
Låt 7: Tusse? Pompös yta. Ihop-plockade floskler till text. Löjligt urkass.
Låt 8: Latino, Banal text och noll känsla. Varför utsätter jag mig för det här?
Låt 9: Clara Klingenström. Känns förvånansvärt ärlig. Men snart förprogrammerat syntkomp som förstör det som kunde blivit en bra låt....
Låt 10: Saade. Finns ingen självkritik? In med hink och spade! Enerverande uselt. Sämst!
Låt 11: Dotter: Har inte den här låten redan varit med idag? Mekaniskt. Trist!
Låt 12: Arvingarna. Om dansband känns fräscha, vad säger det om omgivningen...? Men så sätter de fart och jag undrar hur de kan uppbringa sån påklistrad energi utan att vara kraftigt drogade. Hjälp vad hemskt...!
Inser att jag överlevt. Men detta kan ge upphov till mardrömmar... Aldrig mer, jag lovar...!
Idag är det 10 år sen kärnkraften i Fukushima havererade. Man måste fortsätta att kyla ner anläggningen under mycket lång tid framöver och man vet fortfarande inte hur man ska ta hand om det radioaktiva kylvattnet. En del tycker det bästa är att bara släppa ut det i havet...
Typiskt, när det händer något med den "super-säkra" kärnkraften, då står man där helt handfallen och skyller på allt möjligt...
För att göra det möjligt att bo i närheten av Fukushima har man höjt gränsvärdet för tillåten stråldos från 1 till 20 millisievert per år. Hmmm....!
Tänk er att vi hittade någon gammal halvtrasig låda med en knappt synlig dödskalle på locket. Vi skulle nog tro att vi hittat något slags gravfynd och jag är tämligen säker på att vi skulle inte tveka att undersöka det närmare...
Om våra kommande generationer inom 100 000 år hittar något motsvarande, ovetandes om att det innehåller livsfarligt avfall, vad kommer de göra? Hur ska man informera dem? Vilket språk ska man skriva varningstexten på? Har människan någonsin byggt något som hållit en bråkdel av den tiden?
100 000 år... Det är så lång tid avfallet från våra kärnkraftsanläggningar minst måste hållas avskiljt från allt levande, om vi vill forsätta att vara just levande...
Det är mer än 35 år sen kärnkraftsverket i Tjernobyl överhettades. Staden Pripchat är än idag en avspärrad spökstad och radioaktiviteten har tränkt in i allt, till och med barnens leksaker är livsfarliga att beröra...
Jag blir både upprörd och rädd när man idag benämner kärnkraften som en "ren" energikälla... Nu höjs åter krav från högerkrafterna om att bygga fler kärnkraftverk... Så aningslöst korkat och ansvarslöst att jag motvilligt inser att idiotin tydligen aldrig har några gränser....
Avfallsfrågan är inte löst och kommer aldrig att kunna lösas tillfredsställande! Att lämna vårt livsfarliga avfall till kommande 3000 generationer är inget annat än en "en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer" (talande ord av Rolf Edberg).
Exakt VAD ger oss rättigheten att utsätta kommande generationer för detta...?
Jag avslutar med en uppdaterad Spotify-lista med några riktigt bra "No Nukes"-sånger:
Jesse Brewster är en ny bekantskap för mig, men en väldigt trevlig sådan. Han har en hel del att berätta, men det dominerande intrycket är att han förefaller så trevlig, som om hans röst bjuder in dig att lyssna och det är väldigt sympatiskt att spendera en stund med honom.
Det visar sig att detta är hans femte skiva och att han har en gedigen bakgrund inom musik-skapandet, där han till stora delar mest skrivit om sina egna upplevelser, men nu gärna berättar även om andras erfarenheter. Han växte upp i en kringflyttande hippie-familj där mnan lyssnade mycket på både rock och country. Hans debutalbum "Confessional" kom 2005.
Den nya skivan, "The Lonely Pines", som han på grund av pandemin delvis fick slutföra på egen hand genom att spela allt själv, bjuder från den inledande medryckande "Let's Run Away" till den avslutande folkliga "Amber Kinney" på snygg och inspirerad Americana. För dig som gillar America, Dan Fogelberg eller Jeff Larson måste det här vara en riktig guldgruva...!
Här en akustisk version av "Close To Home":
"Close To Home" finns med i en mer arrangeread version och är en av de starkaste alstren på den nya skivan. Men det är hög kvalitet rakt igenom.
Av de tio sångerna är just nu mina favoriter "Southern", en ärlig uppgörelse med sina rötter, och den eftertänksamma "No One To Blame", om efterdyningarna av en kärlek som inte riktigt gick som den kanske kunde ha gjort.
För mer än 10 år sen skrev Christine Hellqvist en bok som fick titeln "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet". En bok med positiva tankar och en stark tilltro till våra möjligheter att ta itu med det vi ställt till med. I april 2011 skrev jag så här om boken:
"Om kärleken till livet på en vidunderlig planet" innehåller så mycket tänkvärt och så många kloka ord att den räcker länge. Trots att Christine skriver mycket om "tunga" ämnen som hur vi lever, hur vi förstör miljön, om kärlek och förståelse människor emellan, om kreativitet, och om vi verkligen behöver denna ständiga tillväxt, så ger hennes ord så mycket hopp och tillit att jag blir stärkt i min övertygelse att vi människor kan vända utvecklingen till något bättre".
För ett par månader sedan släppte hon ett slags fortsättning kallat "Jordeliv", med undertiteln "Helig vrede och varsamma visioner".
Hon tar oss med på en resa i landet där vi lever, ställer frågor och drar egna slutsatser via kloka tankar och ett varsamt sätt att se på alla de problem
vi har ställt till med. Det kan låta tungt, men Christines goda omdöme och humana livssyn fokuserar hela tiden på möjligheter och förmedlar en övertygad tro på att vi faktiskt kan åstadkomma förändringar. Det slår mig då jag läser, att i ett klokare samhälle vore de flesta av hennes förslag en självklarhet. Jag känner värme och får energi av hennes sätt att förmedla sina tankar och sin envisa övertygelse om att det måste
ske förändringar.
Är du intresserad av hur vi lever våra liv utan att ta hänsyn till hur det påverkar naturen, om hur vi måste ta större ansvar för våra kommande generationers framtid, då har du en riktig guldgruva här. Därtill är boken full av härliga bilder som Christine fotat och som passar utmärkt till texterna i dessa 29 kapitel.
Boken kommer inte att tryckas i pappersupplaga, men du kan ladda ner den helt gratis som pdf-fil här: Christine Hellqvists hemsida.
Om du inte har gjort det tidigare så kan du på samma sida helt utan kostnad även ladda hem den nu slutsålda "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet".
På Christines hemsida finns också hennes blogg, där hon tidigare pblicerat ett kapitel åt gången ur "Jordeliv". Där finns också mycket annat läsvärt, om livet, musiken och kärleken till träden. Jag tror det var där jag hittade dessa kloka ord:
Livet blir värt att leva när vi ser och accepterar varandra,
möter värme när vi speglar oss i andras ögon.
Så är det bara.
Så enkelt.
- Christine Hellqvist
Jag började skapa en ny Spotify-lista med sånger om skogen, om de livsviktiga träden, men... Plötsligt växte det och så blev det fler och fler sånger för miljön och vår planet, för skogen, naturen, vattnen och så den, förhoppningsvis, lilla ödmjuka människan mitt i alltihop...
Jag tycker det blev en väldigt bra samling sånger. Och faktiskt, inte bara elände, utan många positiva låtar också.
Visst skulle jag kunna ha skogs-tema i evigheter, men nu får det nog räcka för ett tag...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
