För många år sedan jobbade Heikki Kiviaho på min skola som elevassistent och jag var hans handledare. Även hans bror Hannu hade tidigare samma tjänst.
Heikki följde snart med brorsan till Stockholm och har bl.a. varit med i banden "Ingo & Floyd" och "Sator", kompat Thåström och Lisa Miskovsky, samt producerat självaste Kent. Sedan flera år bor han åter i Eskilstuna.
Nu har han spelat in vad jag tror är hans solo-debut, som Heikki Kiviaho & The Tigers, med en egen låt kallad "Stay":
Jag kan bara konstatera att jag gillar det jag hör. Soundet känns fräscht som en vårvind och Heikki sunger riktigt bra. Läckra gitarrer dekorerar ljudbilden.
Jag gillar också de svartvita fotografierna på videon han satt ihop.
Vilma Snygg är en 21-årig tjej från Borås som debuterar med en imponerande EP kallad "Andra ställen".
Det låter dock som om hon hade en hel del erfarenhet både musikaliskt och genom de personliga texterna.
Det är lågmält och akustiskt, men en elektrisk gitarr skapar ibland en slags motsats med lite lätt kantighet. Mycket snyggt producerat!
Vilmas sång kan verka lite vass när hon vandrar mellan olika tonlägen, men rösten griper tag och berör och den är nästa som ett instrument.
Man förväntas ju jämföra med mer kända artister, och det känns lite fånigt för en tjej med en egen "touch". Men ok då, jag kommer att tänka på Good Harvest, Mirja Klippel och faktiskt en annan Vilma, Vilma Flood. Men mest är Vilma Snygg sig själv och om några år kanske hon står som förebild för någon framtida debutant.
Greg Copeland gav 1982 ut "Revenge Will Come" med hjälp av sin barndomskompis Jackson Browne, som producerade och lånade ut hela sitt band. En skiva som utan tvekan var en av
80-talets bästa. En debut med starka låtar, direkta melodier och en stor porton angelägenhet.
En av få skivor som aldrig getts ut på CD.
Sen hände ingenting förrän 2008 då "Diana and James" gavs ut. En helt annorlunda skiva, med långsamma introverta alster. Inte alls dåliga på något vis, men inte heller med den där starka dragningskraften som "Revenge Will Come" hade.
Nu har svenska Paraply Records gett ut Greg Copelands tredje fullängdsskiva. Det är i mycket en fortsättning på förra skivan. Det går inte fort, men det finns en inbyggd mystik som efter några lyssningar hittar nya vägar in i medvetandet. Både Greg Leisz och Val McCallum från Jackson Browne's band är med och spelar olika slags gitarrer.
Förutom Greg Copeland själv så sjunger Inara George på inledande "I'll Be Your Sunny Day". Caitlin Canty sjunger tre sånger, däribland min andra favorit på albumet "Better Now". Mycket inspirerande med en magisk stämning.
Den första favoriten är "Let Him Dream". Här går det knappt på halvfart, men det är så enkelt och så vackert att jag faller handlöst. Sökande harmoniskt, om man kan säga så...
Jag fick idag på morgonen veta att Peter Green har dött. Jag hittar inte orden, så Peter själv får ta till orda:
Peter Green grundade Fleetwood Mac som ett ruffigt bluesband, men hittade nya uttryckssätt och kom på så sätt att bredda blues-begreppet. När Danny Kirwan kom med i gruppen så fann Peter Green någon att bolla sina idéer med och de började med att skapa "Albatross", en av de vackraste gitarr-duetter som gjorts.
Skivan "Then Play On" öppnade nya vägar för bluesens utveckling och efter en tid av stress och vilsenhet lämnade Peter Green rampljuset för ett tag.
Några år senare började han göra solo-skivor. Den första, "In The Skies", är en briljant samling låtar och innehåller bland annat "Slabo Day", som har ett gitarr-riff utöver det vanliga. Man blir underligt nog fortfarande överraskad varje gång man lyssnar på den.
Peter Green är för mig blues-känslan personifierad. Det han skapade, spelade och sjöng kändes och berörde alltid. Det var emellanåt exceptionellt bra. Det var alltid äkta.
Det är drygt sex års sedan Marketa Irglova släppte något nytt. Under denna tid har hon rotat sig på Island, fött tre barn och sökt att nå inre frid genom att leva sunt i nuet och i samklang med naturen. En fascinerande och jordnära kvinna med en karisma av sällan skådad styrka.
Till exempel kallar hon sin vildvuxna trädgård för "en ark för fjärilar och insekter".
Hon skriver på sin hemsida: (https://marketairglova.com/quintessence) "It took a virus to sweep across our world to give us an opening, a crack in the stone. Something that the lords of this world could not control with their money and their power.
A glitch in the system if you like. The veil that keeps us under the illusion of being separate from one another had grown thin, and I could not but hope, with all of my being, that this was it. Our chance. Perhaps our very last. To turn this ship around. To take this sinking boat and point it home."
- Marketa Irglova
Hennes vän Emiliana Torrini står för sången på den nya 10 minuter långa "Quintessence" och Marketa fyller på med sin stämma i refrängerna, samt spelar piano och bodhrán.
Det är pampigt, sökande och riktigt sakralt. Men likväl fascinerande. Och väldigt harmoniskt.
Den gamle hjälten Richard Thompson har suttit hemma under Corona-krisen och har där spelat in en ny EP med sex nya akustiska låtar. Utan att nervärdera hans senaste skivor så känns det här väldigt fräscht.
Jag skulle vilja påstå att "Survivor", "As Soon As You Hear the Bell" och "If I Could Live My Life Again" nuddar vid hans absolut starkaste sånger. Och det säger inte lite det.... Sångtexterna är också starkt engagerade och har tydligt inspirerats av kristiderna vi lever i.
Hela EP:n kan endast köpas digitalt från hans Bandcamp-sida, där du också kan lyssna i helhet.
Richard har också producerat ett nytt album med Zara Phillips, som också varit med på några av de streamade konserter som han nyligen bjudit på via sin Facebook-sida.
Det är alltid skönt när gamla hjältar visar sig "vara med i racet" utan att blekna eller tappa gnistan.
Brooke Annibale är en begåvad tjej med en vacker och säregen röst. När hon förut bodde i Pittsburgh så sjöng hon och Morgan Erina ibland ihop. Två röster som verkligen funkade bra tillsammans.
Vill du utforska mer musik av Brooke Annibale, lyssna på "The Simple Fear" från 2015 eller "Silence Worth Breaking" från 2011. Två mycket starka skivor som borde blivit betydligt mer uppmärksammade. Här är "Under The Streetlights" med ett sällsynt "driv":
Luka Bloom ger ut sin nya skiva, "Bittersweet Crimson", och säljer den enbart via sin hemsida. Han förklarar att det är det enda sättet att få in några som helst pengar under kristiderna.
Jag har hört några låtar och tycker det är imponerande bra. Bättre sätt att spendera 20 Euro är det svårt att tänka sig...
"My Old Friend the Oak Tree" hade jag med på bloggen i december förra året, i någon slags tidig demoversion. Nu finns den med på nya skivan i en helt suverän inspelning.
Videon är därtill så harmonisk och full av förundran. Inga snabba kameraloopar eller blinkande neonljus här, utan bara ett långsamt närmande till denna gamla ek. Så enkelt, men genialt, och allt skapar förtröstan och inre harmoni...
Det är så vackert och rogivande när vi vandrar mot eken. Det ger perspektiv och du dras med vare sig du är förberedd eller inte.
En låt och en video att plocka fram då tillvaron skaver. Eller när du behöver bli påmind om vad som är viktigt här i livet...
Plötsligt kommer det flera riktigt bra låtar...! Vi tar väl en om dagen...
This is just a moment you’ll see
Go on and rest your heavy head on me
Listen to the sound of your heartbeat
Steady like a river through your bloodstream
- Jim Hanft, Sam Yonack, Hustle Standard
Sverige-bekanta Jim and Sam bearbetade sin rädsla genom att hålla om varandra och skriva en ny låt. Jag blir varm och trygg och mår alldeles förträffligt i deras sällskap.
De skriver så här på sin Facebook-sida: We wrote this song with the incredible producer/songwriter Hustle Standard a few months ago at the beginning of this craziness. It's about trusting someone enough to let them see (and help you calm) your panic. We panic a lot. It's actually become too much of our thing, especially now. We're working on it. We wrote a song about it. On a less anxiety driven note, we got married four years ago today and one of the promises we made to each other was to make sure the music in us was never being ignored... because we know how much it calms the panic and can turn a shitty day around.
Hoppas de så snart det är möjligt kan spela i Sverige igen! De har många vänner här. Det är lätt att förstå varför...
En berättelse till från min Linköpingstid på 80-talet:
Sandy Denny spelade 1972 in ett par låtar, skrivna av Peter Elford och Don Fraser, till filmen "Pass of Arms". Dessa var länge "the holy grail" för alla Sandy Denny-samlare, fullständigt omöjliga att få tag på...
Ulf Gruvberg, i det utomordentliga programmet "Trender och Traditioner" varje måndagskväll, lyckades få tag på en svajig kassettkopia och spelade upp "Here In Silence".
Jag satt där med stora öron, helt förstummad... Detta var dramatik, känsla och melankoli i en nästan övermäktig dos...
Jag tog tåget hem till Eskilstuna för att få en bättre inspelning vid reprissändningen, lånade brorsans tuner och spelade in det svajande underverket. Bättre ett svajande mirakel än inget alls...!
Idag finns givetvis denna fantastiska sång utgiven i normal kvalitet. Det tog några år och jag trodde länge att det aldrig skulle hända.
De inledande tonerna på oboe, Sandys otroligt känsliga stämma, det dramatiska arrangemanget och de förtvivlade textraderna griper än idag tag om min själ och kramar ur varenda droppe...
Richard Thompson skapade, som jag nämnde i förra inlägget, några låtar som verkligen satte stor prägel på mitt 80-tal. När jag såg honom hösten 1982 i Linköping spela den nya sången "How I Wanted To" fick det direkta konsekvenser: Jag visste omedelbart att jag var tvungen att berätta för en tjej att jag var kär och det blev framfört kort därefter...
Richard Thompson gjorde bra skivor på löpande band och de två inledande sångerna på "Across A Crowded Room" var som fundamentala prototyper på hur musik skulle låta för att beröra mig: Suggestiva, med en melankolisk underton du inte kunde undgå att ta till dig.
"When The Spell Is Broken" tillhör de där sångerna som får mig att vibrera av välbehag. Det är mörkt, fullt av förtvivlan och bitterhet, men det gör fortfarande ont och berör intensivt.
Love letters you wrote
Are pushed back down your throat
And leave you choking
When the spell is broken
- Richard Thompson
"You Don't Say", som följer direkt efter, är en snabb svängig sak, som släpper fram Christine Collister och Clive Gregson på fullständigt briljant sång... Thompson själv spelar gitarr som gurglar av liv och känsla.
"When The Spell Is Broken" och "You Don't Say". Två fantastiska låtar som på 80-talet passade som handsken för en vilsen sökare...
På åttiotalet pluggade jag i Linköping från 1982 till 1986 och det var en omvälvande tid. Mycket hände i livet och en hel del krånglade. Det kändes som åren där mestadels bestod av starka känslor, kärleksbekymmer och tillkortakommanden. Möten som berörde. Innehållsrika år med mängder av viktiga upptäckter. Vilsenhet och sökande...
Hade det inte funnits musik att dyka ner i, så hade jag nog blivit helt tokig. Det fanns några låtar som var ständiga följeslagare under denna tid. Låtar som förklarade allt och livet kändes spännande igen. Två artister som jag hörde spela live på Ryds Herrgård var Eric Andersen och Richard Thompson. De bidrog med några låtar som förändrade mitt liv.
Eric Andersen's "I Shall Go Unbounded" från samlingsutgåvan "The Best Songs" blev som en slags signaturmelodi för mig och den svek mig aldrig. Den beskrev allt för mig och jag hämtade styrka och mod från den.
You do what you have to do
Right or wrong, weak or strong
And if you see you at the crossroads
I'll remember you before passing on
For I would only like to know you
That is all and nothing more
But I will go unbounded
Standing outside of your door
- Eric Andersen
Idag lyssnar jag fortfarande på den då och då. Samma känslor och en enorm värme sprider sig inombords. Musik kan vara helt magisk. Musik kan förklara vardagen för dig. Musik kan visa dig annorlunda förhållningssätt. Musik kan rädda liv.
Det är ofta i perioder som jag lyssnar på Ulf Lundell. Och då blir det mycket ett tag...
Jag har några favoriter som oftast inte nämns när det pratas eller skrivs om Lundell.
Här är tre sådana:
Underbart från "Män utan kvinnor" 1997:
Om längtan efter något mer... Har jag inte gjort nog snart?
Det jag vill minnas från "Xavante" 1994:
Att se tillbaka och inte veta vad man verkligen minns eller vill minnas...
Ett hjärta av sten från "Evangeline" 1988:
Vi närmar oss alla den tid när vi måste ge upp...
Tre djupa betraktelser som ger värme och konstigt nog lite förståelse för livet och kärleken.
Lundell ställer frågor, men har inga svar. Fast vi känner så väl igen oss. Där nuddar vi nog Lundells storhet...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
