"Art, including the art of songwriting, is about sharing the human experience. Music is a spiritual bonding agent, a means of sharing deep feelings of all times. When you add words, the sharing becomes pointed — specific. A song can offer inspiration, distraction, solace, solidarity – a sense that we are not alone in our feelings. The human ability to create songs is precious and vital. We have always done it and I think we always will.
- Bruce Cockburn 2017
Så sant...!
Ibland hittar du inte de rätta orden, kan inte foikusera, hinner inte ta dig tid att skriva... Då kan du lyfta fram något som någon annan sagt!
Bruce Cockburn börjar bli gammal, men förefaller väldigt ung i sitt sinne. Jag såg biografin om honom, "Pacing the Cage", härom dagen. Bruce är tveklöst ett stort föredöme och en av de allra viktigaste personerna i mitt musiklyssnande...!
Jag håller på och sorterar några skivor som hamnat i högar och några få blir även lyssnade på.
"Antigone Rising", en grupp med fem unga tjejer, får mig att haja till: Häftigt och expressivt spel, varierade arrangemang, det svänger ordentligt, det sjungs med både krydda och intensitet. Snyggt producerat, trots att det är inspelat live... Hur kunde de misslyckas med att få en större framgång...?
Jag tror att jag plockade på mig skivan riktigt billigt och måste ha tyckt att de hade ett häftigt namn. Sen har den blivit liggande utan att spelas. Surprise Surprise!!
Visst är det roligt med ny musik...! Känslan när man, helt utan förväntningar, snubblar på en
ny musikupplevelse...! Nya upptäckter som griper tag om ditt hjärta, värmer ditt sinne eller får dina ben att skutta omkring som en yster fjortonåring...
Jag läste i tidningen att personer över 33 helt slutar att söka ny musik, enligt en undersökning. 60 procent av de tillfrågade avslöjade att de befann sig i ett slags musikaliskt ekorrhjul, där de föredrog att lyssna på samma låtar om och om igen. 25 procent uppgav också att det inte var särskilt troligt att de skulle lyssna på låtar utanför den musikaliska genre de gillade mest.
Om det är så, och om du och jag är levande undantag, då lever nästan alla medelålders och alla äldre i ett kulturellt vakuum...! Riktigt illa...!!
Kyle Carey gjorde för tre år sedan den fina skivan "North Star", med hjälp av Josienne Clarke och Ben Harper. Nya utgåvan fortsätter med både brittisk folkmusik och lite singer/songwriter. Därtill finns även lite avspänd jazz med fint blås.
Dirk Powell har producerat och spelar olika stränginstrument och bland övriga musiker märks John McCusker på fiol och Mike McGoldrick, som spelar flöjt. Omskrivna Rhiannon Giddens bidrar med stämsång, givetvis alldeles förträffligt.
Det är luftigt och fräscht, en snygg produktion med klarhet i klanger och det finns inget som stör den lugna stämningen. Kyle Carey sjunger behagligt och lågmält, ibland nästan viskar hon som för att inte störa. Det är vackert, men de sorgsna texterna sprider ett dystert allvar. Men stämningen är ändå lite trolsk, som att vandra genom en lummig skog och fundera på livets små och stora frågor.
De flesta låtar är original-kompositioner, men det finns även några traditionella gaeliska sånger och "Trouble in the Fields", en sång av Nanci Griffith.
"For Your Journey" sjungs nästan utan några instrument och är så stämningsfull och en given höjdpunkt. "Evelyna" är inspirerad av John Hiatt's "Crossing Muddy Waters". Men allra bäst är "Come Back to Me". Tror jag, eller den fina kärleksförklaringen i "Opal Grey", eller ödsligheten i "Tell Me Love". Jag kan mycket väl ändra mig vid nästa lyssning.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section!
Elliott Murphy & Olivier Durand, Blidösund, Stockholm, 2018-07-19
Jag har sett Elliott Murphy snart oräkneliga gånger, men jag är övertygad om att gårdagens spelning på Blidösund tillsammans med Olivier Durand var den abslout bästa. Fullt av glädje, ett varierat låtval, inte ett oinspirerat ögonblick, men framför allt en närvaro så lysande att det blev en fullständigt enastående kväll.
I pausen pratade vi några om att det här var, från första tonen i inledande "Drive All night" (i en ny fräsch skrud), något alldeles extra bra. Om vi då hade vetat hur enastående bra andra set skulle bli hade vi nog skakat på huvudet och sagt att det var omöjligt.
Olivier är en alldeles speciell gitarrist på många sätt. Dels så använder han en akustisk gitarr och förstärker den på olika sätt. Dels, och det är det märkvärdiga, så väver han in sina solon och effekter så att det ofta är omöjligt att säga när kompet övergår i solon, utan det växer liksom fram och det blir både vackert, effektivt och imponerande.
Elliott Murphy står ändå i centrum med sina låtar, sin sång och sin närvaro. Han är också en ypperlig gitarrist och samspelet mellan Olivier och Elliott sitter verkligen efter alla deras år tillsammans. De väver in sitt spel på ett sätt som är helt unikt och det är alldeles uppenbart att de trivs tillsammans på scenen.
Det går givetrvis aldrig att bli besviken på "You Never Know What You're In For" och den kändes lika angelägen som någonsin. Det är så lätt att glömma låtens budskap, trots att vi alla delar det...
En annan låt som kändes ända in i benmärgen var "Let Me In" från senaste albumet "Prodigal Son", en rktigt innerlig kärlekssång.
En riktigt obskyr låt, "Black to Blue", framfördes för första gången och här kunde vi höra exempel på Oliviers finkänsliga spel.
Kvällen kröntes för mig när mitt önskemål om att få höra "Caught Short in the Long Run" förverkligades i en helt suverän version, där Olivier Durand's spel på sin gitarr lockade fram så vackra toner och slingor att det här måste varit den bästa version jag hört av denna makalösa sång. Det betydde något alldeles speciellt för mig, av speciella skäl, att få höra den just denna kväll. Tack!
När man sett någon spela så många gånger och ändå får känslan av det var den allra bästa gången, då säger det verkligen något. En kväll jag kommer att minnas länge och som blir svårslagen...
Mikael Rickfors - 'Picnic i Parken', Stadsparken, Eskilstuna, 2017-07-18
+ Mike Beat and His Hopeless Strummers + Tom Petty Tribute + Kind of Blue
Stadsparken i Eskilstuna har för andra året i rad fått fyra små mini-festivaler och publiken strömmar till i mängder. I kväll var det 5000 personer, sägs det. Stort tack till Peter Torsén och Micke Byström som fixat det mesta av det musikaliska.
Kvällens huvudattraktion Mikael Rickfors bjöd på en timme med några av sina mesta kända låtar och en hel del berättande kring de flesta av dem. Därtill en akustisk version av "A Whiter Shade of Pale" på gitarr, som blev en riktig höjdare. Vidare även covers av Hollies hit "Bus Stop" och Percy Sledge's "When A Man Loves A Woman". Samt mängder av egna låtar, förstås...
Kvällen började med jazz från några av Eskilstunas främsta jazzmusiker och de spelade låtar från Miles Davis skiva "Kind of Blue". Snyggt och skickligt.
Walter Kurtsson gjorde sedan ett kort gästspel och jag tycker nog att det är dags att lämna den här figuren åt historien innan det blir ännu mer pinsamt. Inte min slags humor...
Några lokala förmågor körde sedan en hyllning till Tom Petty och man hade flera olika sångare. Som bäst blev det när det var lite mer "groove". Daniel Gildenlöw från Pain of Salvation var suverän som sångare på den avslutande låten.
Mike Beat and His Hopeless Strummers inledde med en helt makalös version av Gillian Welch's "Look at Miss Ohio". Massvis av stämmor och kvällens höjdpunkt för mig. Det fortsatte även bra, men ibland blev det lite för mycket enkelt country-stuk för mina öron.
Efter lite strul med ljudet avslutade Mikael Rickfors med gitarrist och stämsångare/slagverkare och det blev bättre och mer personligt än vad jag hade räknat med. Rickfors är ju rutinerad och tar ut svängarna på ett imponerande sätt.
"Picnic i Parken" har blivit ett uppskattat inslag i Eskilstunas sommar-utbud. Nästa år kanske det blir fem kvällar då det råkar infinna sig fem onsdagar i juli då. Det ser jag fram emot...!
"It is music and dancing that makes me at peace with the world, and at peace with myself".
- Nelson Mandela 1999 (då han dansade och sjöng på Johnny Clegg's framträdande).
Idag hade Mandela blivit 100 år. Något av allt klokt han sade som fortfarande är väldigt aktuellt och som vi aldrig får glömma:
Mycket viktigt att vi aldrig glömmer det...! Inför alla de utmaningar vi har i höst med valet och alla vardagliga värderingar och åsikter som så många vräker ur sig utan eftertanke.
Irländska Dolores Keane har gjort en av de bästa låtarna om Mandela:
Det finns de som efter sin död lever kvar i våra hjärtan...!
Vi är bara i mitten av juli och det börjar se ut som höst...! Det är alldeles fullt med gula björklöv på min uppfart och oxeln har flera gula löv både här och där.
Detta ger mig en rekordtidig första stöt av höst...!
Allt beror förstås på den extrema torkan och den totala bristen på regn... Naturen skyddar sig själv när den inte kan suga upp vatten och fäller löven för att inte torka ut.
Det är inte utan att man längtar efter ett fint strilande regn och att gå ut i den härligt friska luften därefter... Dar Williams beskriver den känslan så att det känns under huden.
Det finns låtar med inbyggd dramatik
med en slags spänning du attraheras av
som på något sätt genomlyser ditt innersta
som snuddar vid dina sår och tillkortakommanden
Men som ändå
fyller dig med värme och mening.
"Back To Stoneberry Road" med Lisa Miskovsky och Jocke Berg är en sådan.
Lisa Miskovsky med band - Marys Cafe, Eskilstuna 2018-07-12
Det sägs att "dark" och "darkness" är de vanligaste orden i Lisa Miskovskys låttexter. Det kan mycket väl vara så, men en sån här kväll är så fylld med vacker sång, härliga leenden och den norrländska mentaliteten känns både fräsch och positiv.
Mycket handlar om att det tydligt märks att Lisa Miskovsky tycker om att stå på scenen, att berätta små anekdoter och så detta trygga leende...! Med sig på scenen har hon Pelle Ekerstam på gitarrer och Kalle Lundin på piano och keyboards. Två duktiga och lyhörda musiker som är perfekta för Lisa Miskovskys musik.
Pelle Ekerstam har ett eget projekt kallat "A Beautriful Friend" och framför i duett med Lisa ett av numren. Man blir onekligen mycket intresserad av att kolla upp mer...
I övrigt får vi förstås höra "Driving One of Your Cars", Lady Stardust", "Acceptable Losses" och "Why Start A Fire". Plus flera andra från "Fallingwater": "Sing To Me", "Brand New Day" och "Take Me By The Hand" känns alla som självklara små pärlor. Mellan låtarna bjuder Lisa friskt på olika anekdoter och det verkar spontant och inspirerat. Och roligt...! Allt lite färgat av den stadiga och jordnära norrländska grundtryggheten.
Lisas röst firar stora triumfer och är verkligen en karakteristisk tillgång. Musiken är huvud-sakligen akustisk, men på en låt tar Lisa på sig elbasen och trummaskinerna används effektivt.
Som ett av de sista numren får vi höra Springsteens "Dancing In The Dark" i en akustisk, avskalad version. Snyggt och stämningsfullt, precis som det mesta denna härliga sommarkväll. Efteråt står Lisa och pratar med alla som vill växla några ord eller ta en bild.
Precis så här ska en sommarkväll vara...! Hade vi därtill fått höra "Back To Stoneberry Road" hade jag smält av välbehag. Så mycket glädje, så många leenden och så denna röst... Allt så fullt av en äkta enkelhet utan en tendens till uppblåst behov av att verka märkvärdig. Just det gör Lisa märkvärdig i mina ögon...! En riktig glädjespridare...!
På hemvägen ser jag blåljus i backspegeln och snart en demolerad bil i diket. Livet är skört och sårbart och vi behöver all glädje vi kan få... Denna kväll fick jag ovanligt mycket.
1967 spelade Gene Clark in några demos som varit mytomspunna sedan de först hittades på 80-talet. Omtalade ljudteknikern Michael Graves har restaurerat inspelningarna och när de nu ser dagens ljus för första gången är det i en förvånansvärd bra kvalitet.
Jo, jag vet, det har getts ut flera olika demo-utgåvor av diverse Gene Clark-inspelningar och alla har inte riktigt haft den kvalitet varken ljudmässigt eller konstnärligt som denne legendariske låtskrivare och sångare verkligen förtjänar. Men, det här är något annat. Här hör vi en musik-skapare långt före sin tid, med melodier av hög klass och sångtexter som jag inbillar mig att Dylan skulle varit stolt över. Just Bob Dylan har ju sagt att Gene Clarks sång "For A Spanish Guitar" är en de bästa sånger som skrivits.
"Sings For You" innehåller 8 sånger och av resterande låtar är fem från en annan upphittad acetate-inspelning kallad "The Rose Garden", samt en tidigare okänd demo "Till Today".
Gene Clark dog 24 maj 1991, på Dylans 50-årsdag (!), blott 46 år gammal, av ett brustet hjärta sägs det. Sedan dess har han sakta men säkert till viss del fått den status som han aldrig själv fick uppleva. Tiden går och mycket bleknar, men inte Gene Clark's musik...
Jag har skrivit en del om Gene Clark här på bloggen, här är några utvalda inlägg:
No Other - Ett okänt mästerverk - Det sägs att Gene satt och tittade ut mot Stilla Havet och att dessa sånger kom till honom en efter en. "He wrote all these beautiful songs, and nobody cared" (Iain Matthews).
Nyupptäckta demos med Gene Clark - I en rättvisare värld hade Gene Clarks "White Light" från 1971 klassats som en milstolpe i skivutgivningens historia.
Seems my dreams are the wings of a spirit
This vessel's sails can't fill without
From its wind comes the light of inspiration
And the darkness of doubt
Gales of anger that wane into the calm
Please take me drifting far away
From the wordy and worldly explanation
Of the space we call today
- Gene Clark ("Silent Crusade")
Mirja Klippel är en finsk tjej stationerad i Köpenhamn. Hon sjunger känsligt om att inte finna någon tillhörighet, om längtan och dekorerar sin musik så att den tar dig med på en resa full av suggestiva, drömska känslor.
Till Mirjas starka utlämnande sång och spanska gitarr lägger Alex Jonsson gitarrstämningar som vibrerar av närvaro och följdsamhet.
I dream about mermaids that fly
far across the wide open sky
the bitter berries of a cherry tree
I dream of something changing in me
I dream of being free from within
finally of letting go of my dear pain
I dream of being peaceful and strong
and hardly ever wrong
There’s a footpath through the old woods
through the sceneries of my childhood
though the trees are long gone now
the moon leads me there every night
- Mirja Klippel
EP:n "Lift Your Lion" släpptes 2016 och gav henne priset som “Songwriter of the Year" i Danmark. Hon jobbar nu med sin debutskiva som ska komma senare i höst.
Om du fascineras av de landskap som Ane Brun eller Anna Ternheim ibland målar upp så kommer du att finna samma sökande med en stark vilja att komma vidare i Mirjas drömska ljudbild.
Här kan du lyssna mer och fascineras:
You say we can’t make it but we will
Say we can’t take it but we do
The sun still rises above these shores
- Mirja Klippel
Mirjas musik drar med dig på en resa och fyller dig med fascination och en känsla av tillförsikt. Trots allt.
Länk: Mirjas hemsida - med sångtexer, videos och mycket mer.
Skolfröken läser högt för klassen och när hon kommer till ordet "älva" undrar hon om någon vet vad en älva är för något. Janne räcker upp handen och säger:
- Det är en sån som Djurgår'n...
Fröken skrattar och svarar:
- Nej du, Janne, den älva jag tänker på har ingenting alls med fotboll att göra.
Janne lägger då till:
- Då är det AIK...
Min son Johan ritade denna bild när han var 11 år. En alldeles förträfflig teckning som verkligen visar fotbollens alla olika känslor: Se hur bollen på något sätt till slut passerar mållinjen och uppgivenheten i målvaktens blick när han förgäves försöker nå bolluslingen, kaoset där de andra spelarna ligger utslagna och inte kunde förhindra det hela. Samt glädjen och styrkan hos målskytten. För visst är fotboll känslor...!
Fotbolls-VM, den största turneringen för landslag, pågår ju för fullt. Det kämpas, dribblas, dras i tröjor och fuskas. Det görs mål på övertid, staffar missas och många av de favorit-tippade lagen åker ut som käglor. Bilder på jublande vinnare, gråtande förlorare och uppgivna supporters fyller medierna och alla diskuterar domslut och resultat in i minsta detalj. Visst är det både roligt och festligt och ska så vara. Det är fest och var fjärde år kan vi väl få bli lite galna och frossa i allt detta...
Lika svårt som att vinna VM, eller kanske ännu svårare, är det att göra musik om fotboll...
Men irländska Saw Doctors har två gånger lyckats med detta näst intill omöjliga projekt.
Först om spelaren som inte fick bollen vid ett friläge i "Broke My Heart":
I was standing on the edge of the parallelogram
Roarin' me head off
Pass it in
Play it in low
Don't hesitate or stall
Will you open your eyes
For Christ' sake pass me the ball
- Leo Moran & Davy Carton
Minst lika bra är sången om att åtminstone få vinna en enda gång:
To Win just once
That would be enough
So come all ye full-time small-town heroes
Cast away your in-bread fears of
Standing out from all the rest
The cynics and the pessimists
The self-indulgent almost rich
The blatant hurlers on the ditch
Time is passing, so come on
And face the ball, the game is on
- Leo Moran & Davy Carton
Och där snuddar de vid vad fotbollen är... Som livet. Som kärleken.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
