Gene Clark gjorde några låtar som är bland det mest häpnadsväckande som någonsin skrivits. "The Virgin" från albumet "White Light" 1971 innehåller några av de mest enorma rader som stoppats in i en sång, en frustrerad iakttagelse om livets och kärlekens omöjlighet, genomlyst via en sökande ung flickas utsatthet. En nerv och känsla utan like. Den stadiga basgången och Gene's känsliga röst griper tag om lyssnaren och kramar ur hjärtat ur kroppen. Så stort, dramatiskt och ändå sällsynt vackert.
She went off to the city, to find what she was looking for
To identify, to really try, to find herself some more
With the summer sun for laughing, then the winter rains did pour
She was lovelier from learning, and from living, loving more
From her dancing loving young soul, and the gypsies in her dreams
To the pulse of stark acceptance, when the winds begun to freeze
With no curfews left to hold her, and no walls to shield her pain
Finding out that facts were older, and that life forms are insane
The presence of protection seemed to fade, as did her doubt
That she now was no exception, nor was the love who pushed her out
Though the streets cried out "Go home, sick!", virtues strength of mind would ring
In the melodies of meaning, the sad songs she learned to sing
Now her teachers and philosophers, and the poet's silver throat
Are the vessels which on wisdom's karmic ocean she will float
Was this her revolution, just a child in love's crusade
With the question in her innocence, through the lies her eyes betrayed
- Gene Clark
Saknaden och vemodet dämpas av en innerlig glädje att få ta del av värmen och förståelsen i "The Virgin", som visar att ingen människa är nånsin helt ensam, även om Gene Clark var så nära man kan komma... och kanske därför förstod så mycket mer, så att han kunde skriva av sig och ge oss "The Virgin", vars lyster aldrig kan blekna för mig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar