Idag hade min pappa blivit 98 år... Helt otroligt vad tiden går... Även om det nu snart är 13 år sedan han gick bort så slår det mig hur levande han ännu är för mig. Pappa var en aktiv man, en arbetare, ofta i farten, men ändå kunde han ta det lugnt... Han var inte speciellt verbal, men hade humor och en "cool" värme som gjorde honom väldigt trygg. Han tänkte alltid först på alla andra och därefter på sig själv.
En förmiddag för många år sen satt han i sin skomakarverkstad och lagade en väska. Det var lite besvärligt att sy väskorna med maskin, så han brukade göra dessa jobb tidigt innan de flesta kunderna började komma. Plötsligt syr han sig själv i tummen och den stora nålen går rakt genom tumnageln. Aj...! Givetvis hör han sedan nästan direkt hur det plingar i dörren och en kund är på väg in...
Vad gjorde han...? Jo, tog en avbitartång och klippte av nålen, virade en näsduk runt nålen och sitt blödande finger, stoppade handen i fickan och gick ut och expedierade kunden som om inget hänt...
- Vi härstammar ju från vikingarna, brukade han säga...
Jag är så tacksam att han var min pappa, men jag önskar att vi hade pratat mer... Men intryck kan man ju lämna på flera olika sätt...
Luka Bloom miste tidigt sin pappa, men hans "The Man is Alive" passar ändå utmärkt här:
Tittade på några gamla bilder på barnen när de var små, nu är de snart lika gamla som jag var då... Ibland blir jag frustrerad av hur tiden går.... Ibland tycker jag att jag lärt mig mycket bättre att tackla tidens tand... Tid tid tid...
Någonstans dyker Thea Gilmore upp som en god fe med sin "Let it be known"... Det passar perfekt idag...
Ni har väl hört historien om när barnen på lågstadiet fick teckna fritt och fröken gick omkring och frågade vad de ritade:
- Och vad ritar du...?
- Jag ritar Gud, svarade flickan.
- Fast ingen vet ju hur han ser ut!
- Snart vet dom...!!
Någonstans finns det alltid några vuxna som lägger locket på och vi blir alla med tiden mer eller mindre avtrubbade...
Jag har alltid hatat linjerade papper, jag kan ändå inte hålla mig på raderna... Jag har alltid föredragit tomma helvita papper, där allt är möjligt...
Så lite av Einsteins rebell finns det nog i mig...!
Ken Dunn - "Wondrous Beauty" - Trespass Music 2017
Now that road is dividing
and it’s tearing me apart
But I know somewhere hiding
there’s a soul and there’s a heart
- Ken Dunn
Ken Dunn har jag tidigare skrivit om på bloggen några gånger. Jag har sedan dess lärt känna en kanadensare med stort hjärta både för den enskilda individen och för en bättre värld med en ödmjuk respekt för både miljö och rättvisa.
Jag har således stora förväntningar när jag lysssnar på nya albumet "Wondrous Beauty" som släpps den 1 september. Det första jag ser är ett konvolut som är bland det finaste jag sett på ett tag, ett riktigt konstverk av Libby Hunter's härliga foton.
Musikaliskt har Ken Dunn på denna sin 7:e skiva skalat av melodierna till ett mer "trubaduriskt" sound och låter sin egen gitarr, Anna Green's piano och Tyler Beckett's fiol skina i förgrunden. Det sprider en värme och ett lugn som lyser upp mitt sinne.
Textmässigt skriver Ken Dunn om det lilla och det stora, med övertygelsen om att, trots allt mörker, sprida hopp och en envis tro på mänskligheten.
I’ve been lost in a sea of pain, wandering a world gone insane
I’ve been waiting for a heart that beats, and a mind that can be free
I’ve been waiting for these eyes to see all the wondrous beauty
So take it gently, take it slow, there is only one thing to know
Live in love, it is the only way, never too late to start
Live in love, it is the only way, you must open your heart
- Ken Dunn
"Americana" från Kanada, det måste väl ändå bli "Canadiana"...?
Länkar: Ken Dunn's hemsida - en innehållsrik hemsida med musik att lyssna på och allt möjligt annat... A DARKNESS SHARED... - Ken Dunn kommenterar mitt inlägg här på bloggen med fina ord.
Ale Möller Trio - Teater Klämman, Mellösa, 2017-08-18
Ale Möller Trio gästade Teater Klämman i kväll och det blev en kväll med tre musikanter som bjöd friskt på sin musikalitet, totalt oförutsägbart och helt utan prestige. "Here Comes The Sun" och "Can't Buy Me Love" i två helt annorlunda versioner, Evert Taubes "Fritiof i Arkadien" i en punkig kostym, valser och bröllopsmusik, jazzigt, folkligt, rockigt och ja, gud vet allt...
Ale Möller själv spelar på allt som går att spela på, och även på sådant som man normalt inte kan spela på, som t.ex. en bensinslang...! Mats Öberg på klaviaturer är vidunderligt lyhörd och finessrik. Olle Linder (kanske ska kallas "Little Linder" snart...?) på trummor, slagverk, gitarr, kontrabas och annat är så full av utspel att det är omöjligt att beskriva. Tillsammans spelar de skjortan av allt och alla... Och roligt har de tveklöst... Och roligt har vi i publiken...
Extra bonus var att Eric Bibb bjöds upp på scenen och sjöng "Nobody's Fault But Mine" ytterst känslofyllt och inspirerat.
En kväll som inte liknar något annat jag hört på länge. På Teater Klämman, en verklig pärla mitt ute på landet i Sörmland.
Även om eleverna först kommer om en vecka, så startar jobbet i morgon. För mig är det inte längre lika dramatiskt att börja jobba, jag jobbar ju bara halvtid och då blir skillnaden inte lika markant...
Jag tänker ibland tillbaka på min egen skoltid och framför allt om tiden på högstadiet, eftersom det är ju där jag jobbar. Det finns känslor som ibland blir alldeles påtagliga, som om dofter och känslor bara är där... Utsvängda jeans... Betygs-stress... Omvälvande förälskelser... De första stegen som "vuxen", åtminstone trodde man det då...
När det gäller musiken så var Creedence Clearwater Revival "det senaste" och det var omöjligt att inte ryckas med av "Have You Ever Seen The Rain" eller "Bad Moon Rising"...
The Byrds gjorde "Chesnut Mare" och mycket bättre blir det ju knappast... Sen så tyckte man ju om att lyfta fram sådant ingen annan hade hört talas om, som Quicksilver Messenger Service, Mike Bloomfield och Al kooper, samt annat lite flummigt... På något sätt kände man sig då som "King of the Hill", även om Roger McGuinn först gav ut den många år senare... Här är en häftig live-version från 1991 med John Jorgenson på härliga gitarrdueller med Roger McGuinn och hans Rickenbacker. Inga kommentarer om pudel-frisyrerna...
Så åter till vardagliga rutiner... Jag har ju därtill ett jobb jag oftast trivs förträffligt med och även det gör mig ju ovanligt priviligierad... Inte alls så tokigt egentligen...
För drygt ett år sedan valde jag ut några inlägg som jag själv tycker om, eller som har speciell betydelse för mig. Det har ju tillkommit många läsare det senaste året, så därför puffar jag ännu en gång för detta:
Joe City Garcia är mannen bakom gruppnamnet Urban Desert Cabaret och deras skiva känns som man fått mysigt besök som slagit sig ner i vardagsrummet. Det är lågmält, avskalat och suggestivt, men likväl angeläget och äkta. Starka melodier och väldigt trevligt. De spelar som det mest självklart "coola" man kan göra, lika prestigelöst som att spela av ren glädje i ett hörn utan att kräva full koncentration av gästerna.
Garcias trevliga, men stämningsfullt berättande, röst känns välbekant redan första gången man hör honom. Lyssnar man mer noga finner man starka texter som vill berätta något och fånga en stämning... Med dessa starka melodier gör han just det...
Man kan väl beskiva det som en lågmäld "Americana", men det finns influenser från många olika håll. Jag kommer att tänka på Mark Olson från Jayhawks, men även stänk av The Band, lite Dylan och rentav lite Cohen. Så som Greg Copeland låter nu för tiden.
Hur som helst en skiva som känns självklar och är svår att plocka bort från CD-spelaren...
“Joe City Garcia sings from a body that has shot through both heaven and hell and some of the most heartbreakingly beautiful desert landscapes that lie in between”, säger Rubén Martínez på hemsidan: Urban Desert Cabaret. Där kan du lyssan på hela skivan.
Här en spelning i en affär, där Garcia hinner med flera låtar från nya skivan:
Det finns många par som gör musik ihop. Det finns många par som därtill gör det riktigt bra.
Det är ytterst få som visar en sådan spröd känsla att det just därför blir så intensivt starkt. Av vemod, melankoli och frustration kan man med rätt känsla bygga musik som blir så angelägen att den inte går att skaka av sig. Och på något märkligt sätt får den lyssnaren att må bättre...
"Hope In High Water" är Josh Chandler Morris och Carly Slade. De kommer från Milton Keynes, 80 km norr om London. De gav förra året ut EP:n "When Sorrow Calls" med fyra låtar och i maj kom det ett album kallat "Never Settle". Tre av låtarna på EP:n finns även med på nya skivan. Det är bra, för så bra musik får inte bara gå förbi utan att bli ordentligt uppmärksammad...
Hope In High Water. Två röster som verkligen berör med ganska sparsmakat komp på gitarr och banjo, ibland förstärkta med bas och trummor. Det är något i deras närvaro som skapar den nerv de snickrar ihop sina låtar med. Det må vara stor del melankoli och frustration, men det fungerar som ett känselspröt byggt av intensitet och angelägenhet.
Det är bara att konstatera: Detta är bra... Mycket bra...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
