Mikael Ramels Band Till Dej - Biografbarens källare, Eskilstuna, 2017-04-28
Efter nästan två timmar på scenen så talade Mikael Ramel om för oss att medelåldern för bandet är 63,5 år. Med tanke på att keyboardisten Mats Öberg bara är 46 år, så begriper man ju att några av de andra börjar närma sig 70. Min första tanke var:
- Ungdomar, släng er i väggen, ni har inte en chans...!
Efter ett kortare första set med Ramel och Öberg och några fyndiga ordrika låtar så blev det ett fenomenalt andra set när även Kenny Håkansson på elgitarr, Göran Lagerberg på bas och Benna Sörman bakom trummorna anslöt. Det blev ett sväng och drag som man verkligen inte kunde önska mer av. Bandet må vara ålderstiget, men vad spelar det för roll när de så här lyhört och expressivt spelar utav bara den...?
Det var länge sen jag lyssnade på Mikael Ramel och det var länge sen han 1972 gav ut sin första LP, "Till Dej". Men den håller än och de körde den från början till slut. Låtarna blev längre än förr och det dekorerades friskt av Kenny Håkansson och Mats Öberg. Ljudet var oväntat bra och det blev en jättefin kväll för den ganska fåtaliga publiken, kanske var det 30 personer eller något sådant...? Men jag är säker på att ingen ångrade att de spenderade fredagskvällen just här...
Visst är det att frossa i gamla minnen... Men vad gör det när det blir så här bra och det är fullt med igenkännande leenden bland publiken...?
Egentligen vill jag inte skriva om det här, men jag känner att det går inte att låta det döljas: Posters uppsatta för en vecka sedan i Windsor som uppmanar till att skjuta Jackson Browne! Men, va fan...!!
Hur "far astray" kan mänskligheten gå...? Hur kan någon ha något emot denne man...??
Nu får det vara nog...!!!
Ett hot mot de som står upp för det sanna och det mänskliga är ett hot inte bara mot den personen, utan mot hela det fundament som vi bygger vår existens på, mot hoppet om en bättre värld, mot kärleken och mot förståelsen mellan oss alla. Ett hot mot oss själva...!!
Pieta Brown är dotter till Greg Brown, men gör lite annorlunda musik. Introvert, sökande och full av mystik. Stämningsfullt med olika infallsvinklar. Det finns något hos henne som gör att man lyssnar... På nya skivan gör hon låtar med 10 helt olika artister/grupper, till exempel The Pines, David Lindley, Calexico och Mark Knopfler. Mycket fascinerande och spännande...!
Coast - "Windmills in the Sky" 2017
Coast har funnits i 10 år och deras debutskiva från 2009 är full av Runrig-inspirerad musik av högsta klass. Uppföljaren "The Turning Stone" var inte så tokig den heller, men inte lika övertygande. Gruppen har under åren haft så många medlemsbyten att det måste vara rekord... Ledaren Paul Eastham, som sjunger och skriver det mesta av materialet, samt spelar både keyboards och gitarr, fann kärleken på en turné i Danmark och flyttade dit.
Men nu finns en ny skiva igen och gruppen gör ännu ett försök att få ett litet genombrott.
De är värda det, fast de gör nog aldrig en lika bra skiva som den första igen...
Det har kommit så mycket bra ny musik att jag kör några kortare recensioner för att inte glömma bort några och liksom hinna ifatt:
Ad Vanderveen - "Worlds Within" 2017
Efter förra årets elektriska "The Stellar Cellar Band" kommer nu en mer avskalad, akustisk skiva. För första gången har han med en blåssektion och det blir faktiskt lite jazzigt i mina öron. Detta är kanske inte hans bästa album, men Ad håller som alltid en mycket hög klass och gör många gånger "Neil Young-musik" minst lika bra som mäster själv...
Kenny White - "Long List of Priors" 2017
Mycket kompetent och väldigt ambitiöst med stor tonvikt på vettiga och intressanta texter och varierade arrangemang. Bäst tycker jag att det blir i den lite mer jazzinfluerade "Lights Over Broadway". Annars är det mycket singer-songwriter-stuk med en del americana och lite bluegrass. Både David Crosby och Peter Wolf är med som gästsångare. Du som gillar Marc Cohn kommer att älska Kenny White...!!
Wendy Webb - "Step Out of Line" 2017
Ett mycket snyggt album av Wendy Webb, hennes femte. Högklassiska låtar rakt igenom, nio egna och en Bob Dylan-cover. Väldigt snygg produktion och intressanta arrangemang. Wendy sjunger ruskigt bra och varierat. Det är nästan så att man tror att Linda Ronstadt eller Karla Bonoff stod i foajén... Wendys musik är ibland lite tuffare, även om balladerna dominerar. "In The Night" och "Where Are We Going Now My Love" är klara favoriter. Just nu... Imponerande!!
En vän spelade i början av 80-talet in ett svenskt radioprogram om folkmusik från Australien och jag föll direkt för några låtar med folk-rockarna Bushwackers. Deras hyllning till sitt eget hemland, "Beneath The Southern Cross", känns än idag fräsch och stolt, med sina historiska tillbakablickar med frihetskamp och klassmotsättningar.
Något år senare fick jag en kassett från en ung kille som jag träffade på en resa till England. En live-skiva av yttersta kvalitet. Folk-rock med klass och ett jädra drag.
Jag skickade senare ett brev till Sony Music och hoppades att det skulle komma fram med bara adressen "Sydney, Australien" angiven. Märk min förvåning då jag efter några månader fick två LP-skivor med posten, helt utan kostnad, märkta som "recensionsexemplar". Två skivor jag fortfarande lyssnar ganska flitigt på.
Gruppen Bushwackers finns än idag och deras utgivning är lite ojämn och ganska varierad, men när de är som bäst är de ruskigt bra...!
Länk: Bushwackers hemsida - med gruppens historia, skivor och annat av intresse...
Jag har skrivit flera gånger om Whitehorse, det vill säga det kanadensiska paret Luke Doucet och Melissa McClelland. Det här är en sån där låt som växer på dig och snart blir alldeles självklar: Suggestiv känsla, lite kantigt gitarrspel som bara sitter mitt i prick och så två röster som sjunger som om det vore det viktigaste i livet...
Jag skrev för ett par år sedan om albumet "Leave No Bridge Unburned": "Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Med arrangemang som på slutet av sextiotalet: Melodierna i fokus, men ett sound som börjar bli mer komplext. Låter det som virriga tankar av en förvirrad själ? Försöker bara förklara att det här är bra, vansinnigt bra...!"
Här är en live-version som blixtrar av intensitet:
Strange things have happened to me
Hell bent on heavenly dreams
Oh will I bury my feelings alive?
Your hands travel like sin
Defenses are growing so thin
I keep still, while better intentions die
Tame, Tame, Tame as the wild ones
Who shout, out, out from the rooftops and small towns
We swoon and we sway
We make our way home
Oh, this love it won't leave me alone
- Luke Doucet och Melissa McClelland
Sophie Zelmani med band - Kulturhuset Royal, Eskilstuna, 2017-04-08
Efter en fantastiskt fin och varm konsert inser jag att det är närmast omöjligt att jämföra Sophie Zelmani och hennes musik med någon annans, så som man oftast gör. Visst är det enkelt att säga "lågmält", "suggestivt" och så vidare, men jag kommer inte på någon annan som låter som hon... Hon gör sin grej och gör det med övertygelse. Lars Halapi bistår med att dekorera det hela på ett ytterst attraktivt sätt. Resultatet är unikt eget, så är det...
Det är ett otroligt kompband hon har med sig. Lars Halapi på gitarr lirar emellanåt som en gud och ibland kommer gitarrslingorna som små expressiva explosioner. Thomas Axelsson på bas och elgitarr ger också några gånger ifrån sig gitarrljud som är lika expressiva och vackra de med. Peter Korhonen på trummor spelar snitsigt och kan verkligen konsten att spela mjukt och lyhört.
Efter konserten för två och ett halvt år sedan skrev jag detta och det är bara att upprepa:
"Det går givetvis inte att komma ifrån hur viktig Lars Halapi och hans gitarrer är för Sophie Zelmanis musik. Han är både lyhörd och tar plats och att påstå att han spelar suggestivt är bara förnamnet... Runt hans gitarrslingor läggs tydliga basgångar av Thomas Axelsson och Peter Korhonen spelar läckert varierat trumspel. Ljudet är helt perfekt och lyfter när man kommer till de instrumentala partierna som byggs upp mer och mer innan de till slut når klimax. Då kliver Sophie åter fram med sin lågmälda sång, men intensiteten finns kvar. Det är stort och inte många som klarar av så här övertygande..."
Publiken visade tydligt hur de uppskattade musiken och Sophie tackade lite blygt men övertygande. Det är en fröjd att se när någon vägrar att vara som branschen vill och visar sig ärligt och lågmält utan att förställa sig.
Det är nästan omöjligt att plocka ut kvällens höjdpunkter, men dessa måste nog nämnas:
"I Wonder" från nya skivan "My Song", "Precious Burden" och "So Long" från min favoritskiva med Zelmani: "Precious Burden". Men allra bäst var nog "Memories", den gick rakt in i min själ och värmde...
Det enda jag mer kunde önskat var att de spelat "Black Day", som ju hade passat extra bra idag, dagen efter attacken i Stockholm...
Att behålla, ja nästan öka, intensiteten när du lugnar ner tempot i en låt är en svår konst och inte alla förunnat. Jim and Sam är inget annat än helt fenomenala på just det... Deras två röster kompletterar varann så otroligt bra och de fyller i, duellerar och smälter samman om vart annat, så som det vore en självklarhet. Jim ackompanjerar effektivt på sin akustiska gitarr, ibland sparsmakat och ibland så expressivt så man tror att alla strängar kan gå samtidigt...
Jim Hanft och Samantha Yonack kommer från Los Angeles och är nu ute på en årslång turné där de gör en konsert varje dag under ett helt års tid och de börjar närma sig ett halvår av framträdanden både i Sverige, Europa och hemma i staterna. Men inte ett uns av tecken på trötthet eller ointresse.
De berättar spontant om låtarna och en massa annat. Ibland skämtsamt och avslappnat, och ibland allvarligt om det som ligger bakom deras kompositioner. När de innan "Holy Water" berättar om hur deras olika bakgrund sågs som ett problem i deras familjer är det rörande och jag tror alla i den fåtaliga publiken blir ordentligt berörda:
De står där tätt intill varandra på scenen, ofta vända mot varandra och de sjunger så snyggt och varierat, rör sig flitigt och ser på varann med en sån uppenbar kärlek och värme att det är som en osynlig ram av blommar omkring dem...
Efteråt pratar de med gästerna och signerar sin EP. Trevligt och naturligt avslappnade.
Det är så här musik alltid borde upplevas och det är så här möten mellan artist och publik alltid borde vara...
Bor du i Karlskoga, Tranås, Arboga eller Hallstahammar har du en ypperlig chans att vara med om detta de närmaste dagarna. Bor du i, eller närheten av, Västerås borde du kolla upp programmet på Intiman lite oftare. Ett riktigt trevligt ställe med en hel del bra musik-arrangemang som förtjänar betydligt fler besökare.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
