En riktigt bra sång kan alltid skalas av och framföras i enklast möjliga sättning och ändå behålla intensiteten, ibland till och med bli ännu mäktigare...
Cat Stevens hade en gång i tiden ett känsligt, men nästan explosivt uttryck, när han tog sig an de sånger han skapade, och som hans gitarrist Alun Davies arrangerade, och gjorde dem till uttrycksfulla, nästan pilska, små vulkanutbrott. "How Can I Tell You" är en så stark, men frustrerad, kärleksförklaring att man nästan 50 år senare fortfarande häpnar...
Tidlöst vacker. Tidlöst gripande. Ett sprött utbrott av äkta känslor. Berör kanske än mer idag? Jag ryser av frustration och välbehag på en gång...
tisdag 21 mars 2017
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar