Thirsty Boots: april 2016

onsdag 27 april 2016

Loudon sjunger om Trump

Jag har haft mardrömmar två nätter i rad... Vet inte varför, men trevligt är det inte...

Loudon Wainwright III har också haft mardrömmar, om Donald Trump... Det blev en ny låt:

Ibland är det ingen större skillnad på mardrömmar och verklighet...! Låt det inte bli så...!

Länk:
'I wrote a song about Donald Trump. He’s an easy target' - läs mer i The Guardian.

tisdag 26 april 2016

Fler bilder från Backstugan

Jag har fått fler bilder från Backstugan i lördags. Jag tycker att de är så bra så jag fyller detta inlägg med bilder...

Denna bild fotades av Bernt Ridderström, liksom bilderna i förra inlägget.

Alla övriga bilder är tagna av Sandra Almström Krusenholtz. Stort TACK!

Christer Jonasson och Fanny Holm på scenen.

Fyra av sex musiker i Totte Bergströms Bluegrass Vikings syns på bilden.

Totte Berström och Patricio Cabezas, Janne Ekman och Daniel Kurba, samt Per Mattis.

Fanny Holm på första bilden. Samt Christer Jonasson med Totte Bergström vid extranumren.

I kväll spelade FJK på Backstugan. Jag hade velat vara där igen, men det gick inte... Men det kommer fler tillfällen...

måndag 25 april 2016

En kväll på Backstugan

Totte Bergströms Bluegrass Vikings + Fanny Holm & Christer Jonasson -
Backstugan, Solna 2016-04-23

Backstugan ligger som en lantlig idyll mitt inne i Solna och är Bernt Ridderströms nya ställe att arrangera bra musik i Stockholm. Det verkar som det är det ultimata stället för dessa arrangemang: Ett mysigt ställe med bra akustik, trevlig personal och god mat.

Fanny Holm och Christer Jonasson inleder med en halvtimme som värmer och känns alldeles förträffligt bra. Fanny har en speciell röst med en klang som både attraherar och skapar lite mystik. Hon skriver personliga låtar av hög kvalitet och Christers gitarrspel förstärker och ger både lite kantig strävighet och lyster åt låtarna.

När jag var i tonåren blev country-rocken en viktig kraft i min musikvärld, med Byrds, tidiga Eagles, Jackson Browne, Dan Fogelberg och Nitty Gritty Dirt Band. Andra grupper som Mason Proffit, Ozark Mountain Daredevils och Amazing Rhythm Aces vidgade vyerna mot bluegrass och den akustiska musikens alla klanger.

Idag i Sverige är Totte Bergström och hans Bluegrass Vikings en förträfflig representant för denna musik. Här finns spelglädje, musikaliska finesser, bra låtar och en rytmsektion som ger ett riktigt driv åt det hela. Tottes spel på elgitarren med klara influenser från Clarence White är inget annat än unikt.

Låtarna har en bredd med både traditionella och/eller kända klassiker blandade med egna alster av klass. Det är verkligen suveräna musiker i bandet: Per "Pigge" Mattis på mandolin, steel guitar och ibland munspel, Janne Ekman på dobro, Daniel Kurba på keyboards, samt rytmsektionen från Vagabond Ways: Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna.

En mycket trevlig kväll på Backstugan, det lär bli fler...

Länkar:
Totte Bergström på uppskattad USA-turné

Kreativiteten flödar hos Fanny Holm

Restaurang Backstugan

lördag 23 april 2016

Sliotar - kunde blivit något extra...

Sliotar - The Porterhouse, Dublin 2016-04-17

Sliotar uppstod 1997 då puben The Porterhouse frågade om de kunde spela en kväll. 19 år senare spelar de fortfarande då och då på puben och har hunnit med 5 skivor och över 2000 framträdanden hemma på Irland och på turnéer i Europa.

Men tydligen tar besökarna på puben dem för givna, för det var inte många som lyssnade eller applåderade när de en timme för tidigt klev upp på den lilla scenen mitt i trappan på pubens ena våning. Det var synd, för jag hade stora förväntningar efter att ha hört skivan "Crew of Three" från 2006.

De tre medlemmarna spelade och sjöng och gjorde det riktigt bra, men någon större kommunikation med de få som lyssnade eller de andra på puben blev det tyvärr inte...

Ray McCormac imponerade både på irländsk säckpipa och på någon slags flöjt. J.P. Kallio spelade gitarr och sjöng och försökte få kontakt under mellansnacket. Des Gorevan spelade diverse slagverk och gav musiken både fart och fläkt.

Bra musik, fin pub och förutsättningarna fanns för en fantastisk kväll, men ingen verkade speciellt intresserad av att hjälpa till...

Vi vandrade vidare efter ett par timmar och slank in på en annan pub närmare hotellet. Där satt vi och pratade om allt möjligt, viktigt och oviktogt, här i livet. Det är inte så tokigt det heller...

Länk: Sliotar's hemsida - med mycket att lyssna på...

fredag 22 april 2016

Mary Black - en riktigt fin kväll

Mary Black - Vicar Street, Dublin 2016-04-16 (+ Róisin O)

Mary Black är stor på Irland, så stor att hela konsertlokalen (med bord eller hyllor för alla öl-glas) tystnar och alla lyssnar koncentrerat... När hon ganska tidigt kör sitt paradnummer "No Frontiers" sjunger nog alla med och det blir nästan som en psalm. Bra, vansinnigt bra till och med...

Redan i första låten blir det uppenbart vilket otroligt bra band hon har... Saxofonisten Richie Buckley blåser så alla förväntningar infrias tiofalt direkt han tar ton. Helt makalöst...! Han varierar mellan olika saxofoner, och även lite keyboard, och förgyller kvällen med sitt spel.

Pat Crowley på piano, keyboard och dragspel får också utrymme att skina. Bill Shanley på gitarr är följdsam och fyller ut med en del fina slingor. Nick Scott på kontrabas ger ljudbilden både stuns och rymd. Ovanpå detta Mary Black's fina stämma, som än i dag håller bra och som bara blir bättre under kvällen.

När hon avslutar första delen med "A Woman's Heart" undrar man ju vad hon har att lyfta fram i nästa set. Jodå, det vimlar av bra låtar som hon tolkar som om de vore hennes egna och Mick Hanly's "Past the Point of Rescue" blir en annan riktig höjdare.

Mary's dotter Róisin O inledde konserten och kom även in på slutet. Róisin är definitivt en begåvning och har en röst med stort omfång. Antar att hon noga övervägt sin inriktning för att bli mer än "Mary's dotter". Det är bra, men jag blir lite tveksam när hon vandrar upp och ner i skalorna. Behöver nog lyssna lite mer...

Efteråt står både mor och dotter och signerar skivor och för Mary's del även den självbiografi hon skrivit om sitt liv. De tar sig tid att prata med alla och det blir en fin slutkläm på en kväll jag förväntat mig mycket av, men som vida överträffade dessa.

Länk: Mary Black's hemsida - med biografi, diskografi och låttexter, samt mycket mer...

torsdag 21 april 2016

Hermitage Green - fd idrottare imponerar

Hermitage Green - Academy, Dublin 2016-04-15

En f.d. landslagsspelare i rugby på bas och sång, en framgångsrik boxare (som även har medalj i kickboxning) på gitarr och sång, en sprinter med landslagsmeriter (som även tränat rugby-lag) på slagverk och banjo, en trummis med svart bälte i taekwondo, samt en f.d. lärare på piano, gitarr och som skriver de flesta låtarna.

Det är en ovanligt sportig laguppställning irländska gruppen Hermitage Green har... De har spelat några år tillsammans och har tidigare gett ut en live-skiva. De blandar rytmisk rock-musik med akustiska, folkliga tongångar och har bland instrumenten även bodhran och banjo. Deras stämsång är helt suverän och det händer att de gör någon låt acapella...

När vi ser dem på klubben "Academy" i Dublin är det dock mest rytmisk rock med tilltalande låtar som skulle kunna bli stora hits om det vill sig. De har en imponerande låtsamling med sig och det låter mycket bra och är lätt att ta till sig. Det råder inget tvivel om att den unga publiken gillar dem skarpt.

Barry Murphy och Dan Murphy har två stämmor som passar utmärkt både till låtarna och även tillsammans. Dermot Sheedy på trummor och Darragh Graham på accentuerat slagverk av skiftande slag, ger bandet ett driv många band aldrig kommer i närheten av. Darragh Griffin på piano, gitarr och bakgrundssång märks inte så mycket på scen, men han har ju skrivit låtarna....

Jag gillar verkligen bassisten Barry Murphy's stämma och Dan Murphy sjunger mycket bra han med. Ibland ligger dock hans kompgitarr lite väl högt i mixningen och det blir lite skränigt, men så är det inte alls på skivorna.

Nya skivan "Save your Soul" är imponerande bra. Det skullle inte förvåna om "Make It Better" eller "Quicksand" skulle bli dunderhits...

Hermitage Green är både proffsiga och riktigt bra och kvällen med dem blev aldrig det minsta ointressant. Även under några lite lugnare låtar lyckades de hålla intensiteten vid liv. När de avslutade med "Jenny" är det ett jädra drag i lokalen...

Länk: Hermitage Green's hemsida - med biografi, diskografi och en hel del annat.

tisdag 19 april 2016

Dublin - "Four Seasons In A Day"

Så såg då mina söner till att jag äntligen kom iväg till Irland och till Dublin...

Naturen... Väldigt vacker och dramatisk på vissa ställen. Vi tog oss ut till Howth, söder om Dublin. Lite som Kullaberg faktiskt. Här kan du se själv: Howth Is Magic.

Vädret.. Ja, det vet väl alla att det regnar lite då och då på Irland. Faktum är att i lördags var till och med irländarna själva lite överraskade. Lite sol, lite regn, lite hagel och på vissa håll lite snö...! Som en taxi-chaufför sade: "Four seasons in a day...!"

Ölen... Jodå det fanns många olika lokala sorter: "Devil's Backbone" var faktiskt riktigt god!
Guinness-utställningen var ju också intressant, även om det var proppfullt med folk där...

Musiken... Tre konserter på tre dagar: Hermitage Green, Mary Black och Sliotar.
Kommer snart lite mer utförliga recensioner...!

Och ett möte med Mary Black...! Bilden blev lite suddig, men bättre än inget alls...

Och så som alltid: Skönt att komma hem igen...!

torsdag 14 april 2016

Buddy Spare Me A Dime

En del saker tar tid... När Ronnie Lane 1975 gav ut "Buddy Can You Spare Me A Dime" på singel älskade jag första delens gamla stuk och där det distade gitarr-solot, som nästan låter som en saxofon, var så ruskigt läckert.

Sen kom andra delen i lite snabbare jazzig storbands-stil, och den gillade jag inte alls. Då. Idag älskar jag den delen oerhört mycket, ett bevis för att smak kan utvecklas och ändras. Tack och lov!

Textförfattaren "Yip" Harburg skrev lyriken 1931 och blev på 70-talet tillfrågad om han ville uppdatera texten och då blev det:

Once we had a Roosevelt
Praise the Lord!
Life had meaning and hope.
Now we're stuck with Nixon, Agnew, Ford,
Brother, can you spare a rope?

Fyndigt, men originalet är i en klass för sig och Ronnie Lane gör den klockrent. Det måste vara en av de allra bästa singlarna någonsin...! Alla kategorier!

måndag 11 april 2016

Vad är då bra smak...?

Jag levde länge med tron att bara man fick spela upp bra låtar för folk så skulle de upptäcka hur bra de var...

Men så är det ju inte, har jag sakta upptäckt. Folk hör inte det jag hör, känner inte det jag känner, hur många gånger man än spelar en bra låt för dem...! Jag kan tycka att det är tragiskt att de ska missa det som ger mig så stora upplevelser, men det handlar säkert till viss del om olika referensramar. Vi attraheras helt enkelt av olika toner, olika rytmer och olika klanger.

Visst är det så att musik inte är lika livsviktigt för de flesta, som det är för mig. Men jag kan för mitt liv inte begripa att man inte blir berörd när jag uppleveler det i varenda cell i hela kroppen...!

Det handlar inte om dålig smak och det får man ju ändå absolut inte säga... Det är ingen som ifrågasätter att för att ha en åsikt om något så måste man ha lite erfarenhet samt nyfikenhet och intresse. Men just musiksmak förväntas alla ha, vare sig de lyssnar mycket eller inget alls. Ingen skulle nog kalla sig expert på olika maträttar de aldrig smakat, eller skulle inte yttra sig om ett vin, om de bara druckit ett enda glas eller inget alls.

De flesta är medvetna om att smak är något som utvecklas med tiden, med nyfikenhet och lite galenskap, att vilja pröva sig fram... De flesta har ändrat sin smak utmed vägen, när de själva blivit äldre, en ständig utveckling. Men när det gäller kultur, och musik i synnerhet, då vet alla vad de tycker och det får man inte ens kommentera utan att få mothugg...

En del lyssnar och uppfattar texter, medan andra inte hör orden det minsta. En undersökning för många år sen i staterna visade att 67 procent trodde att Eagles sjöng "Loving Eyes", när de sjöng "Lying Eyes"...! Även här tror jag att det handlar om hur aktivt man lyssnar, och därtill tror jag man tränar upp sig om man har intresset... Skulle kanske folk behöva lite övning i aktivt lyssnande...?

Vad ska man välja för musik att illustrera det här då...? "Somebody Touched Me" med den alltid lika expressive Bruce Cockburn passar bra på alla sätt:

Hoppas du uppfattar hur bra det är...! Jag är glad att jag gör det och att jag har kvar min nyfikenhet. Livet vore så mycket fattigare annars...!

lördag 9 april 2016

Ted Gärdestad och Timo Räisänen

Timo Räisänen - "Timo Sjunger Ted" 2016

Ärligt talat, jag har aldrig brytt mig om Ted Gärdestad... Det var för kommersiellt, för ytligt och för tillrättalagt för mig. För sött, något för tjejer... Det var först när Lars Demian tolkade "Eiffeltornet" som jag kunde se charmen, men ändå...

Nu har Timo Räisänen tolkat Ted och samlat ihop till ett helt album. Jag får väl erkänna att jag inte har lyssnat på Timo så värst mycket heller...

Jag tycker fortfarande att låtmaterialet är lite blekt och, förlåt mig, ointressant. Men här får låtarna i alla fall mer substans, arrangemangen är mer spännande och ger Teds låtar en dräkt där allt det söta inte stör längre. Producenten Martin Schaub har snitsat till musiken och det känns fräscht....

Så, okej då: "Himlen Är Oskyldigt Blå" och "För Kärlekens Skull" är riktigt bra låtar och här framförs de också intressant.

Om man gillar Ted Gärdestad, då måste det här vara en guldgruva...! För oss andra kan skivan åtmnstone ge lite respekt för Teds låtar..

fredag 8 april 2016

När svensk musik var "skit"...

När jag skulle fylla sju år invaderades mitt liv av rock-musik, fast det då kallades "pop", och ingenting skulle någonsin mer bli sig likt... Jag och brorsan började köpa skivor, vi samlade på bilder av idolerna och satte upp på väggarna, jag odlade långt hår och det var bara "pop" som gällde. Om vi i vårt rum i källaren hörde något radioprogram och var beredda att spela in, ifall något nytt bra skulle spelas, och de ropade från övervåningen att det var mat, smög en av oss ut i hallen och meddelade kallt:
- Det är pop...!!!
Underförstått: Vi kunde inte komma och vi ville inte bli störda!

Givetvis var vi list-nördar. Det var viktigt med topp-listor och vi hittade på egna av alla möjliga sorter. Lika oviktigt och ointressant som jag anser listor vara idag, lika mycket motsatsen var det då. Tio i topp på lördagar och Kvällstoppen med försäljningslistan på tisdagskvällarna var heliga. Vi skrev ner listorna och för att förtydliga det hela skrev vi ett stort "P" framför alla pop-låtar och ett "S" framför de svenska låtarna från Svensktoppen. "S" stod för "Svenskt", men även för "Skit"...!!

Pop skulle framföras på engelska...! Punkt slut.

Det tog några år och en segsliten utveckling innan jag kunde erkänna att bra musik även kunde sjungas på svenska. Tack och lov kom engagemang i Musikforum och annat och övertygade mig om hur fel jag hade haft...

En skiva på svenska som jag senare gillade, men som inte så många andra brydde sig om:

'Trettioåriga Kriget' tappade sin sångare och blev 'Kriget' och jag tyckte bassisten Stefan Fredin sjöng mycket bättre. Här finns några låtar som jag än idag gärna lyssnar på:
"Regn Regn Regn" - Den andra sidan av sommaren....
"Blues" - Christer Åkerbergs gitarrsolo är enormt...!
"En Liten Man" - Tänkvärda tankar om vad man vill, och inte vill, vara...

Nej, allt svenskt var inte skit... Tänk så kategorisk man kunde vara när man var liten. Allt är inte svart eller vitt, gott eller ont... Det mesta är rejält skiftande, och de flesta av oss är nog ganska randiga, och tur är väl det...!

lördag 2 april 2016

Lyckade april-skämt...

Ronnie Lane föddes 1:a april och hade igår blivit 70 år om han fått leva... Inte undra på att han kunde skriva en låt kallad "April Fool"...

Igår lyckades jag lura min syster om att jag skulle bygga en ramp framför spisen i brorsans kök och att det nog skulle funka om han tog fart med rullstolen från hallen...

För några år sen lurade jag mina två söner och två nära vänner om att jag blivit arg på mina chefer och sagt upp mig...

Själv har jag väl också blivit lurad någon enstaka gang... En mycket skötsam elev, som jag var klassföreståndare för, kom fram efter mattelektionen och berättade om att hon "hade problem med droger"... Matte-läraren och jag blev grundlurade...!

Men i stort sett har jag lurat andra många fler gånger än jag själv blivit lurad... Så det så!

Skulle nån annan än Ronnie Lane kunna skriva en låt om 1:a april...?
Jo, Loudon Wainwright III förstås:

fredag 1 april 2016

25 år på landet

För 25 år sedan var jag ute och hämtade nycklarna till vårt nya hem på landet. Då var vi den unga barnfamiljen på vägen, nu är jag den äldsta och den som bott här längst. Hela 25 år har gått, ett kvarts-sekel...

Mycket har hänt sedan dess, men här finner jag lugn och ro, en oas att landa i... Här finns nu mina rötter, fantastiska grannar, frisk luft och gränslöst vackra vyer.

Ibland hittar man rätt här i livet...!

En Spotify-lista om att bo på landet och om att hitta hem:
Take Me Out of the City - Spellista på Spotify.

Här blir jag kvar...!!