Jackson Browne berättade att han vaknade glad den här morgonen, han skulle ju spela på Royal Albert Hall... Det var nog en känsla han denna morgon delade med många som skulle gå på konserten. Att det skulle bli så här fantastiskt kunde vi ju bara hoppas på, men det blev en helt underbar kväll där allt föll på plats och värme och gemenskap omfamnade varandra i en magisk helhet, som en frizon i livet...
Jag är mycket fokuserad på en Jackson Browne-konsert, men eftersom hans musik ju är så sammanflätad med starka händelser i mitt liv, glädjeämnen och katastrofer, så passerar nästan hela mitt liv som en dold kuliss, jag väver planer för framtiden och inser att hädanefter så ska jag alltid välja och prioritera det rätta. Så starkt påverkas jag av denne man och hans musik att jag för en gångs skull lever helt i nuet och inget annat betyder något...
Redan i den förlängda "Barricades of Heaven", som inleder första set, lyfter allt när fantastiske Val McCallum väver ihop sitt känsliga gitarrspel med de toner Greg Leisz får fram på lap steel. Nygamle Bob Glaub på bas och min favorit-trummis Mauricio Lewak ger musiken både luft och täthet. Jeff Young fyller ut med sina smakfulla klaviaturer och sina otroligt effektiva harmonier, och senare dyker också Chavonne Stewart och Alethea Mills upp och deras röster både märks och smälter in i den utsökta mixen av väl avvägda arrangemang och utrymmet för spontanitet, där spretiga solon från Val McCallum når extrema höjder. Måste erkänna att jag föredrar Val McCallum före flyktade Mark Goldenberg... Val är mer explosiv i sitt spel och ibland låter det nästan som David Lindley smugit sig upp på scenen...
Jackson lägger spontant till flera låtar när publiken ropar ut sina önskemål, t.ex. var det första gången "Late For The Sky" spelades denna turné. Givetvis en helt förträfflig version, så jag skakade mer än vanligt...
När jag mot slutet tagit mig fram mot scenen och står på andra rad, gungande och sjungande med i "Our Lady of the Well" är jag kort och gott lycklig, mycket lycklig... När de också spelar "Before The Deluge" är jag nog i förstadiet till en komplett frizon utan tid och bekymmer...
Konserten var sedan slut efter 3 timmar, men en sån här kväll lever kvar, som en urkraft att hämta styrka ur...
När jag senare är "hemma" och det är dags att sova minns jag att när Jackson pratade politik så ropade en kvinna:
- Jackson for President!
Jackson log och svarade att han var "busy". Men jag undrar stillsamt hur mycket humanare den här världen skulle sett ut med Jackson Browne som president...
Så glad att du och Claes tog initiativ till detta. För mig helt klart bästa Jacksonspelningen jag varit på, allt satt verkligen rätt den kvällen.
SvaraRadera