skip to main |
skip to sidebar
I kväll var jag på konsert med Dawes... Nja, nästan i alla fall...
Jag dukade upp några mackor, en kall öl, kopplade laptopen till TV:n och Dawes började spela. Taylor Goldsmith sjöng och spelade gitarr inlevelsefullt, brorsan Griffin lirade trummor med ett minspel utan like... Wylie Gelber, bas, och Tay Strathairn, olika klaviaturer, kompletterade föredömligt. Det är ofta trestämmig sång, men ändå lite opolerat och synnerligen inspirerat. Dawes spelar mycket live och har kompat Jackson Browne och nyligen Conor Oberst, men de är allra bäst som sig själva.
Jodå, jag sjöng med i "When My Time Comes" och flera gånger var jag rent av på väg att börja applådera...! Dawes är ju mitt favoritband just nu och detta är fruktansvärt bra, minst sagt. 54 minuter kan du nog inte spendera bättre...
Är detta det nya sättet att gå på konsert...? Eller ett sätt för en gammal gubbe att känna sig yngre än han är...? Men jag tror nog inte längre att "min tid kommer", men jag försöker leva som om jag gjorde det... I kväll kände jag att det verkligen var så...
När jag åkte hem idag såg jag att utmed vägarna fanns massvis med fula plakat här och där, en del liggande och andra ännu stående... Det är ju snart val...
Närgångna porträtt på Björklund och Lööv och jag undrar om någon väljer parti på grund av sådana intetsägande bilder...
En fp-skylt påstår att "betyg hjälper" och jag vet att det är precis tvärt emot... 9 miljarder plockas ut i vinst från privata välfärds-företag varje år. Det motsvarar 23000 undersköterskor eller 18000 lärare...! DE skulle kunna hjälpa mycket mer än att betygsätta unga människor i en verksamhet som de är tvingade att deltaga i...
I övrigt på affischerna mest "bättre hit och dit", "mer ditt och datt"... Det skulle ju faktiskt aldrig kunna stå raka motsatsen, alltså säger de egentligen ingenting...!
Mitt ibland alla politiska plakat fanns en extra stor skylt för en cirkus… Ibland kan det vara svårt att se nån skillnad...!
No, don't bother telling me
I can see it all for myself
- Rod Coombes i Strawbs
Redan 1967 skrev Jackson Browne "The Birds of St. Marks" och den har varit en favorit här hemma sen jag fick den på bootleg för 15-16 år sen. En vacker och ömsint betraktelse av en annan vilsen själ (Nico från Velvet Underground, som Jackson träffat/dejtat/kompat i New York) till en melodi utöver det vanliga.
Det hände någon enstaka gång för sådär 10 år sedan att Jackson sjöng låten ensam på scen och på "Solo Acoustic Vol 1", som gavs ut 2005, finns en live-version som är inget mindre än glänsande:
Nu har Jackson spelat in den första studio-versionen. Måste erkänna att jag var lite orolig, men det här är bra, riktigt bra:
Det är oerhört sällsynt att Jackson skiftar låtar från piano till gitarr, eller tvärtom. Men här har det hänt och det låter Byrds så det stänker om det. Det är Greg Leisz som spelar 12-strängad Rickenbacker, inte Roger McGuinn, men den senare hade inte kunnat göra det bättre...!
Resultatet är imponerande och jag dräglar av förväntan på resten av nya albumet "Standing In The Breach"...
Nu har jag fyra dagar i sträck, flera gånger varje dag, lyssnat på Catherine Maclellan's nya album "The Raven's Sun" och jag kan inte få nog. Samtliga elva sånger är så himla bra och varje ton känns absolut självklar... Helt enkelt en upplevelse av högsta klass...!
Det första som slår mig är ju Catherines röst, en 'pipa' som sticker ut i mängden, så oerhört vackra toner kombinerat med en innerlighet som jag omöjligt (om jag nu skulle vilja det) kan värja mig från... En röst som invaderar min tillvaro och gör den bättre...!
Det är sparsmakat arrangerat, men suggestivt och fullt med intensiva känslor. Chris Gauthier klämmer fram en del gitarr-solon som imponerar, men framför allt berör... Det märks att han tar in känslan i Catherines musik och lyrik, och förstärker den som om det gällde livet...
Det finns en hel del positiva och optimistiska inslag i dessa sånger och i dessa texter, men grundläget är melankoliskt och sökande, med en förundran och ödmjukhet som övertygar och skänker framförandet ett ljus och en försiktig framtidstro.
Jag känner mig hur som helst så positivt berörd att jag blir full av förundran för livet, musiken och den kraft som finns där emellan.
Här kan du lyssna på alla elva sånger i sin helhet:
Jeff Larson - "Close Circle" - 2014
Tidigt 70-tal... Eagles sjöng Jack Tempchin's "Peaceful Easy Feeling" så vackert att blommor knoppades, Dan Fogelberg sjöng harmonier med sig själv i en flod av stämmor och America spelade "A Horse With No Name" så att man kunde ta gift på att man satt på hästryggen.
Jag var ung och, formad av 60-talets "allt är möjligt"-anda, försökte jag skapa mig ett vuxet liv med hedersamma byggstenar... Musiken kallades country-rock och andades harmoni, utan sliskig sötma, men idag tycker jag att "ballad-rock" kanske vore en bättre benämning...
Stämningsfull musik...! Nya vidder att utmana...! Härliga tider...!
När jag lyssnar på Jeff Larson's nya skiva får jag en känsla av att jag befinner mig tillbaka på 70-talet. Resonansrika akustiska gitarrer kompar och sångstämmorna gör mig harmonisk och glad. Kollar att skivan verkligen inte är en återutgivning, eller en okänd solo-platta med Glenn Frey eller Dan Fogelberg... Nej, det är Jeff Larson som med stor hjälp av Jeff Pevar och lite sånghjälp av America's Dewey Bunnell och Gerry Beckley gjort en alldeles förträfflig 70-tals skiva där även ljudbilden och mixningen är fulla av behagliga 70-tals-attribut.
Smakfullt, suggestivt och varenda låt håller en frapperande klass... Det finns givetvis en stor portion oskuldsfull drömtillvaro som genomsyrar min upplevelse av hela skivan, men det ligger nog mest i mina associationer... Inte mig emot...! En del saker var faktiskt bättre förr...!
Länk: Jeff Larson's hemsida
... innan Catherine MacLellan's nya "Ravens Sun" äntligen släpps. Jag brinner av iver som ett litet barn på julafton...
Ända sen jag såg Catherine och gitarristen Chris Gauthier i London i höstas har jag längtat... Denna gång är det mer sparsmakat och nästan uteslutande Cat och Chris på tu man hand, men när det låtar så suveränt som när de två får till det, då behövs det inget mer...!
"Jack's Song" har de spelat live ett bra tag nu och så här fantastiskt låter det när Catherine tar ton och Chris Gauthier släpper loss på sin gitarr:
På Amazon kan man redan nu höra korta smakprov på alla elva låtarna. Klicka här !
Ett par recensioner:
The Raven’s Sun sheds light on Catherine MacLellan’s brighter days
'The Raven’s Song' by Catherine MacLellan - unassuming frankness and pure sincerity
Det lär komma fler superlativer här...
Det är nu exakt fem år sen jag började blogga. Det var mest ämnat som ett försök att skriva ned för mig själv lite reflektioner kring den musik jag råkade lyssnade på just då.
5 år och 626 inlägg senare, 43 499 sidvyer med ett rekord på 203 besökare den 17 april i år, med beröm som värmt djupt inne från vänner, artister och okända, så rullar det på...
Bloggen har lagom till jubiléet fått ett litet ansiktslyft... Uppdaterad blogg-lista och bättre sökfunktioner kommer snart...
Den låt av Eric Andersen som gav mig namnet finns ovan i en lite modernare tolkning av alltid lika sympatiske John Gorka. Så här lät Eric Andersens andra inspelning 1966: (Den första kom också 1966, men den här med lite mer komp är något bättre, tycker jag... Den allra bästa versionen är en liveupptagning som finns på Erics LP "The Best Songs" från 1977).
For the voices drift up from below
As the walls they're being scaled
Yes, all of this, and more, my friend,
Your song shall not be failed.
So take off your thirsty boots
and stay for a while,
Your feet are hot and weary,
from a dusty mile
- Eric Andersen
Minns att jag hade tankar på att lista bästa album och bästa låtar, berätta om musiken under min uppväxt, lyfta fram obskyra favoriter som Dransfield och Scott Merritt. Nån gång ska jag väl hinna det med...?
