Someday Never Comes

Det var 1972, jag var 16 år och Creedence gav ut "Mardi Gras" och sjönk från stjärnstatus i allmänhetens ögon. Jag förstod inte varför, jag älskade två låtar, "Looking For A Reason" och "Someday Never Comes". Den senare hade sån energi och John Fogerty sjöng som om det gällde livet. Kanske det var en av de första låtar där texten påverkade mig lika starkt som musiken. Jag var ju på väg att forma mitt liv och detta budskap om att inte skjuta upp allt till 'Someday' gjorde ett väldigt filosofiskt intryck på mig...



Nu, 42 år senare, har mina nya favoriter Dawes spelat in en ny version tillsammans med John Fogerty. Något lite långsammare, men lika angeläget än idag...

Och jag då..? Jo, jag har väl fortfarande inte lärt mig riktigt än... 'Someday' finns väl där fortfarande som förföriskt ideal... Men kanske ändå inte, jag tror att jag har lärt mig en del. För något år sen sa jag till en god vän, som skulle pröva en ny arbetsplats, att min sjukdom lärt mig att leva mer i nuet... Hon tittade mig djupt i ögonen och sa:
- Men, du, man kan inte bara leva i nuet... Man måste också ha drömmar, något att längta till, att se fram emot...

Sen dess har jag nog reviderat idealet: Att leva i nuet och se framåt med längtan och tillit är nog det mest givande...