No Going Home

Jag har en alldeles speciell vän. En själsfrände jag känt i 31 år. En vän som egentligen vet alldeles för mycket om mig. En vän som aldrig skulle ställa mig till svars, vad än jag gjorde eller sa.

De senaste 18 månaderna har jag haft förmånen att ha henne närmare än jag någonsin vågat hoppas på, bara 150 meter bort. En vardaglig lyx. Promenader både heta sommardagar och i kyligt höstmörker. Till varma mackor med tonfisk och purjo har vi irrat omkring i timslånga samtal som aldrig blir avslutade utan tar sidospår efter sidospår och leder in i nya oväntade trakter av iakttagelser, förundran och insikter och till slut får vi bryta, vi blir aldrig klara, det finns alltid mer att säga...

Idag fick jag höra att hon antagligen tvingas sälja huset och flyttar tillbaks till Spanien. Helst vill jag gömma mig i garderoben och kräla runt i dammet till jag inget vet eller minns. Jag förbannar den ekonomiska krisen, arbetslösheten och det faktum att alla individer inte känner sig behövda i dagens samhälle.

Först tänkte jag illustrera med Kate Rusbys version av Steve Knightleys fantastiska "No Going Home" men tvekade på grund av bilderna från någon "Big Boss". Så det fick bli den här istället:


Mer sorgligt med underbara Kate Rusby:
Kate Rusby - Who Will Sing Me Lullabies
Kate Rusby - No Names
Kate Rusby & Kathryn Roberts - No Going Home
Kate Rusby - Fare Thee Well

En röst utöver det mesta. Ett tröstande hjärta.

Kate Rusbys hemsida