Karin Kardia med band och kör, Stenkvista Kyrka 2025-02-01
Ni vet troligen att jag vid flera tillfällen lovordat Karin Kardia efter att ha sett några mycket fina konserter med henne, både solo och med band. Karin har sedan dess jobbat vidare med bl.a. den nya singeln "I´ll Give Up", som nyligen släpptes.
Denna gång rör det sig om en riktig, fabrikspressad CD med tryckt fodral och därtill inplastad, så det visar ju en tydlig ambition. Den nya singeln är mycket genomarbetad och innehåller många olika nyanser, något som gäller hennes låtskrivande och inspelningar över huvud taget. Jag hoppas dock att det där med "att ge upp" är mer en känsloyttring över hur jobbigt det kan vara att ta sig fram på den musikaliska stigen. Hon förklarade att det mer handlar om att ge upp det där som vi ändå inte kan påverka.
Åter till konserten i kyrkan: Som sagt, hon fyllde hela kyrkan och jag tror de allra flesta gick därifrån mycket nöjda. Det blev även ett litet tårtkalas med mingel efteråt. Utmärkande för Karins musik är just, förutom dessa nyanser och de varierade arrangemangen, de ofta självupplevda och eftertänksamma texterna. Både musik och text, samt framförandet, känns allltid så hjärtligt, ärligt och utlämnande. Att texterna ibland är lite tunga vägs direkt upp av Karins uppenbara glädje att stå på scenen.
Förutom sina egna sånger, där "Best I Can Be" minsann hade fått några rader på svenska, så fick vi höra covers av bl.a. Stevie Nicks, Vonda Shepard och Joan Baez. Der verkade dock till min förvåning att många i publiken inte kände till dem, underligt...!
Kyrkor kan vara en otroligt fin miljö att framföra musik i, med enorma ekon och en glasklar briljans. Men, det kan också vara svårt att få elförstärkta instrument, och framför allt slagverk och bas, att inte bli "bumpiga".
Musikerna Magnus Hällström (bas och elgitarr), Irina Röjås (slagverk och sång) samt Karina Larsson, som ledde kören och spelade lite piano, var alla lyhörda och snyggt lite återhållsamma för att låta Karins styrkor få stå i rampljuset.
Min enda invändning är att ljudet längre bak i kyrkan blev aningen "bumpigt" och att det blev lite svårt att urskilja alla nyanser som ju är en av Karins musiks allra största förtjänster. Även texterna kom lite i skymundan.
Men det finns ju andra fördelar med att framföra musik i kyrkan, det blir ju så stämningsfullt och så harmoniskt... Kanske man kan säga "storslaget", utan att bli "pampigt" eller "uppblåst"...
Jag ser definitivt fram emot nästa konsert och det utlovade albumet...!
Jag vill inte ägna tid, plats eller kraft åt att gnälla, eller skriva ner sådant jag inte gillar... Jag vill helllre lyfta fram något positivt...! Men visst finns det gränser...!
När hela Sverige nu hyllar den bortgångne "Loket" och hans "Bingo-Lotto", då blir det svårt att vara tyst. "Loket" hade säkert bra sidor och kunde troligen vara trevlig. Men den plåga till ytligt program och taskig musiksmak som han representerade gav mig många gånger lust att kasta ut tv:n genom fönstret. När man sedan tvingades att sälja skiten eftersom sönernas fotbollslag då fick pengar, ja då valde jag att bojkotta och betala mer direkt i stället.
Jag minns en löpsedel där Ulf Lundell citerades: "Bingo-Lotto fördummar svenska folket...!" Jo, nog hade Lundell rätt...! Inne i tidningen kunde man läsa att "Loket" svarade något om att Lundell hade gjort "några käcka låtar" som han lyssnade på ibland, men nu skulle han nog inte göra det mer...
Så vila i frid och låt aldrig någonsin sådan smörja som hans program stod för få ta del av våra skattepengar igen. Nu låter jag det vara tyst, men visst är det svårt att inte skratta när Hassan imiterar "Loket" och delar ut avgasrör till en Datsun som pris...
När jag sent omsider upptäckte Warren Haynes 2012, så försökte jag mig på att beskriva denna mångsidiga gitarrist och sångare så här: Han måste vara världens modigaste gitarrist, eller besatt av utmaningar. Hans självförtroende kan det ju inte heller vara något fel på. För vad säger man om en man som ersatte självaste Jerry Garcia i Grateful Dead (när de återuppstod som "The Dead" ett tag efter Garcias död). Innan dess ersatte han Duanne Allman i Allman Brothers Band då de återbildades. Han har också ingått i Dickey Betts Band, Dave Matthews Band och Phil Lesh & Friends. 1994 bildade han sin grupp Gov't Mule och han uppträder dessutom gärna akustiskt solo och med sitt eget Warren Haynes Band. Sedan 1989 arrangerar han sitt "Christmas Jam" där alla intäkter numera går till "Habitat for Humanity" som bygger bostäder till behövande världen över. En riktigt hårt arbetande man alltså.
När jag i snart 15 år lyssnat på honom och nästan slitit ut mina exemplar av "Live at Bonnaroo" och "Ashes & Dust" så är det bara att helt enkelt konstatera att han är en mycket expressiv och bred gitarrist med en ovanligt nyfiken musiksmak.
Och så RÖSTEN....! Jag faller komplett för hans stämma som när han i vissa stunder tar i lite extra blir som en exploderande fyrverkeripjäs...!
Nya skivan innehåller hela 69 minuter musik och så finns det en deluxe-upplaga med ytterligare drygt 30 minuter. Alltihop är inspelat live i studion och det känns ytterst engagerat och närvaron är total.
Iain Matthews har tveklöst en av de allra bästa rösterna i musikvärlden och han är odiskutabelt en av de allra främsta låtskrivarna. Han har gett ut minst 40 egna skivor, och därtill flertalet i grupper som Fairport Convention, Matthews Southern Comfort, Plainsong, Hamilton Pool samt More Than A Song. Han har därtill gjort flera duo-utgåvor med bl.a. Ad Vanderveen, Julian Dawson, Elliott Murphy, Andy Roberts och Jim Fogarty. Jag kan inte påstå att allt är kanonbra, men väldigt mycket är lysande.
Iain har hunnit bli 78 år och säger att han börjat tänka på att gå i pension. Detta kan vara hans sista solo-album, men han tänker fortsätta i olika konstellationer. Men varför kallar han den nya skivan då för "Volume 1"...?
"How Much Is Enough" är en ordentlig uppgörelse med nutidens känslokalla ideal och det är tydligt att han varit mycket engagerad i skapandet av dessa nya sånger. Resultatet är en av hans bästa skivor på ett bra tag.
Jag kan för mitt liv inte begripa att han inte är ett namn på allas läppar. Så bra är han...!
PS: Under året släpptes även en 5 skivors box, "Thro' My Eyes", med Iains tre första soloalbum, en live CD och en hel del övrigt material. Framför allt den första, "Thro' My Eyes", är en av mina absolut bästa skivor alla kategorier. Enormt bra rakt igenom...!
När jag såg Sarah Jarosz med band i Manchester 2023 var det nog en av de bästa konserter jag upplevt. Jag skrev så här på bloggen: Varje ton fylldes av känsla, musikalitet, närvaro, inspiration, glädje och kärlek. Ovationerna från publiken var storartade och både de på scenen och de stående nedanför kommer säkerligen att minnas denna kväll. Jag kommer det definitivt. Läs hela inlägget: Sarah Jarosz - Den bästa konserten...?
När så den nya skivan släpptes några månader senare så skrev jag:
Plötsligt händer det något när man lyssnar och nya dimensioner växer fram, insikter dyker upp från ingenstans och så är man behagligt omsluten av en ödmjuk värmande helhet. Härliga musikaliska stämningar förstärker alla intryck och du blir indragen i en nästan förförisk liten utflykt.
Show of Hands har alltså splittrats efter 38 år tillsammans och de kommer att vara saknade i folkmusikkretsar. Både Steve Knightley och Phil Beer lär dock fortsätta i någon form. Steve har redan släppt sin första soloskiva efter uppbrottet, men det är ändå långt ifrån hans första. Det finns redan 7-8 st, som släppts parallellt med gruppens skivor. Det finns även några andra duo- och trio-skivor. Det mesta är sig likt: Högkvalitativa låtar, tydliga melodier och så denna varma röst...! Givetvis en mycket bra skiva. Jag funderade länge på att sätta denna utgåva främst.
5. Carla Torgerson - "Beckonings"
Carla var under många år en av de två frontfigurerna i Walkabouts, och till slut fick hon klar sin andra solo-platta, efter en hel del trassel och sjukdomar. Carlas härliga röst kännns igen och det här är riktigt bra. Carla Torgerson har en röst som berör mig direkt, en av de absolut bästa rösterna jag hört. Det finns ett mörkt djup i hennes stämma, men öckså en sensuell beröring som attraherar varenda liten del av mig. Läs hela min recension här!
6. David Gilmour - "Luck and Strange"
Sångaren/gitarristen i Pink Floyd blir snart 79 år och har sagt om sin nya skiva att det nog är den bästa han gjort. Det är det givetvis inte, men "Luck And Strange" imponerar ändå. Gilmour kan fortfarande få fram ett gitarrsolo som sitter exakt som det ska. Trevligt och sympatiskt!
7. T Bone Burnett - "The Other Side"
Demonproducenten med den karakteristiska rösten har oftast två typer av sånger: De stökigt experimentella och de avskalade. Jag gillar framför allt de senare, ofta akustiska versioner som framhäver hans starka röst. Låtarna på nya akivan är både avskalade och lite experimentella. Det går långsamt men det finns vinster för den som har tålamod att lyssna in sig.
8. Josienne Clarke - "Parethesis, I"
Josienne fortsätter med samma fascinerande trollspö som på förra årets "Onliness" och skapar musik som kryper in under skinnet på dig. Du blir belönad om du ger henne lite tid...!
9. Malin Berglund - "Törnrosa"
Malin lämnade jordelivet snabbt och alldeles för tidigt och hann inte slutföra denna, hennes andra fullängds-skiva. Men hennes bassist och side-kick Anders Forsslund såg till att skivan blev klar och utgiven. En mogen tjej med en speciell förmåga att sätta fingret precis på det hon ville säga. Du kan läsa mer här: Malin Berglunds andra skiva - trots allt...
Det var svårt att utesluta en av dessa två, så de får dela på 10:e platsen: 10. Christy Moore - "A Terrible Beauty"
Man vet vad man får när Christy Moore gör en ny skiva. Starka sånger med angeläget budskap, avskalat komp och en röst som slår det mesta.
Min recension finns här: Christy Moore lika angelägen igen.
10. Dawes - "Oh Brother"
Här är det raka motsatsen. När gruppen nu tappat både bassist och keyboardist så fortsätter bröderna Taylor och Griffin Goldsmith som en duo och de har säkert lekt fram en hel del av arrangemangen i studion. Det finns här många små läckra gitarr-instick, kluriga intron och Griffins trummande visar nya dimensioner. Stämsången är som vanligt exceptionellt tilltalande. De ser själva nya Dawes som "en ny fas". Min recension: Dawes nya lite annorlunda.
Årets saamlingsbox: Neil Young - "The Archives III"
Neil Young tycks ha en jättestor guldgruva av gamla outgivna inspelningar att gräva ur. Frågan är bara om du är bereddd att betala drygt 300 kronor4 för det hela. Visst fins det en hel del outgivet och speciellt en hel live-skiva tillsammans med Nicolette Larson, den absolut bästa bakgrundssångaren enligt Young, är oerhört spännande.
Årets live-skiva: Thea Gilmore - "Can you hear the ghosts sing?"
En ruskigt bra live-utgåva av Thea Gilmore. Finns endast utgiven för att säljas på konserter och till hennes "patrions". Thea övertygar och blir bara bättre ocjh bättre...
PS: Just när jag skriver detta fär jag reda på att Dawes drabbats hårt av eldarna i Los Angeles. Griffin har förlorat sitt hem, likaså fd bassisten Wyler, bandets studio med utrustning och alla minnen är borta. Mitt i denna röra väntar Griffin sitt första barn vilken dag som helst. Jag lider med dem och hoppas allt löser sig på något sätt...!
När jag ska välja ut förra årets bästa skivor så upptäcker jag att flera av de jag kommer på faktiskt har ett eller flera år på nacken. Så här är några kanonbra skivor som jag upptäckte 2024, men det var lite för sent för att komma med på 2024 års lista. Men jag ville gärna ha med dem, så jag hittade på en ny kategori...
Down Like Silver - "First Light" 2022
Denna duo består av Caitlin Canty och Peter Bradley Adams och det verkar som att de bara ibland gör musik tillsammans. Men det är bra, mycket bra....! Det är sparsmakat, lågmält och intensivt, sensuellt och ödsligt. Jag blir helt salig och lyssnar om och om igen. Fascinerande...!
Josienne Clarke - "Onliness" 2023
Josienne gav ut en fin egen skiva innan hon gjorde flera riktigt bra skivor med gitarristen Ben Walker. Sedan irrade hon något när hon sökte en väg att fortsätta sin musikaliska resa. Men när hon förra året gjorde nyinspelningar av ett urval av sina låtar så blev det väldigt harmoniskt och allt blev mycket intressantare igen. Musik som håller dig i handen när du behöver det.
Phil Lesh & Friends - "There And Back Again" 2002
Det här är en 23 år gammal skiva, men det krävdes att Phil Lesh dog för att jag skulle upptäcka den. "There and Back Again" är en imponerande samling sånger där Warren Haynes med sång, gitarr och låtar sitter i förarsätet och imponerar stort och känsligt. Jag lyssnar just nu mycket på Warren Haynes och det här är en absolut favorit.
Slowman - "En Romantisk Idiot" 2019
Jag skrev en positiv recension här på bloggen redan i december 2019. Men först förra året fick jag klart för mig hur bra den här skivan faktiskt är. Riktigt bra låtar, snitsigt gitarrspel, fina och varierade arrangemang, sympatiska texter och en röst som känns uppriktig och angelägen. Nytt album, "The Invisible Son", är på gång.
Till slut en av de bästa (för mig) nya låtarna jag hörde förra året. Anders F Rönnblom -"Historien" 2018
Bättre blir det inte. Suggestivt och envist kämpande sig framåt. Peter R Ericson klämmer fram ett solo David Gilmour hade varit stolt över. Det fanns en gång en tid... men har står tiden nästan stilla...! Expressivt. Eftertänksamt. Sökande. Helande. Inget annat än enastående...! Det ska bli intressant att följa Anders F:s nya stora skivprojekt.
Bra musik är tidlös...! Fast det visste jag ju tidigare, men jag blev ändå påmind om det flera gånger förra året.
När Sandy Denny var 19 år satt hon hemma och skrev den här sången och spelade in den. Att någon skulle fascineras av det hon just skapat hade hon säkert inte ens en tanke på...
Sandy
Sånger som berörde på djupet
Gnistrande av musikalitet,
känsla och inlevelse
Lyriskt instinktivt träffsäker,
klarsynt och ödmjuk
Sandy
En röst utöver alla nivåer av gehör och frasering
En inlevelse och en sårbarhet
som berör lika mycket än idag
eller kanske ännu mer
-ArT 2009/2012
2025 kommer inte att bli bättre av sig själv
utan för att du och jag bestämmer oss för det.
Vi måste alla dra vårt strå till stacken.
Skjuta rädsla och hat åt sidan,
Envist fortsätta tro på positiva förändringar...
- ArT 2025-01-01
Det är inte lätt i en värld där egofixerade Kristersson sitter som en nutida Joakim von Anka och räknar sina pengar, och delar makten med galningar som Putin och Trump, samt
de avtrubbade, hämndlystna ledarna i Mellanöstern...
Det är inte lätt, men just därför måste vi envist lyfta fram alla alternativa, positiva och mer utvecklande framsteg.
Det är nu snart 49 år sedan Murray McLauchlan skrev om hur det blivit svårare och svårare att existera. Gene Marynecs gitarr ylade och jag anammade då helt budskapet. Den här sången drog i väg med mig till en värld där allt vsr möjligt. Något tuktade står han och jag fortfarande kvar och väntar...
I can see it like it was yesterday
They said you could change the world
But they didn't say how
I was young and strong
But it's gettin' harder to get along
- Murray McLauchlan
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
