Ethan Browne RIP

Jackson Brownes äldsta son Ethan "was found unresponsive in his home and has passed away.", rapporterade Jackson igår på facebook.

Det måste vara bland det värsta man kan uppleva. Ett barn ska aldrig dö före sina föräldrar.

Ethans mamma försvann när grabben var bara ett halvår och Jackson fick i stort själv uppfostra sin son. I en intervju för tidningen 'Route' 2021 bertättade Jackson om svårigheten att vara en bra förälder.

“It was my main focus. I only had two things that I hoped I could fit together: being a song-writer and a father. And I looked at it like this, if I have to only be a father, I hope I’ll know it, and just do that. But life’s not like that and you don’t get a notice in the mail saying you’re blowing it as a parent. You think you have the advice and the help you need, and sometimes you don’t, or you don’t heed it. The mistakes I’ve made as a parent are still with me. I think about them fairly often. It’s not that you’re not trying the whole time. It’s not that I wasn’t trying then. You’re just distracted by other things and some things don’t occur to you. Or maybe you ignore advice that you should have taken, because you’re overconfident.”



Idag lyssnar jag på "The Only Child", en av Jacksons allra starkaste sånger.

Nytt med Great Lake Swimmers

Kanadensiska Great Lake Swimmers har länge tillhört mina favoriter. De har gjort flera riktigt starka album och de är alltid bra när de spelar live. Gruppen har tagit det lungt ett tag, men på senare tid har det kommit en del nytt. Först ur var singeln "One More Dance Around the Sun", som kom i somras.

Sångaren Tony Dekker sjunger som vanligt suveränt och hans ljusa sång är ett tydligt känne-tecken. Efter 20 år så kommer han forfarande fram med nya låtar som känns angelägna. Man vet vad man får med Great Lake Swimmers, men det är sällan man blir besviken.

"One More Dance Around the Sun" handlar om hur tiden går medan vi cirklar runt i någ0t välbekant, men hur detta också kan leda oss mot nya upplevelser.

Enkelt, men så effektivt

1977 gjorde Tom Robinson Band "2-4-6-8 Motorway". Så enkelt, men vilket härligt drag...!

Den får mig fortfarande att skutta omkring och lira luftgitarr när Danny Kustow vräker ur sig gitarrrsolona...

Neil Young 80 år

Stort GRATTIS till en av de största låtskrivarna, gitarristerna, sångarna, jo det mesta...

Och visst kan han än, trots att rösten håller på att försvinna. Lyssna på "Talkin' with the Trees" från i somras:



Lyssna på hela "On The Beach", en av skivhistoriens allra främsta skivor. Här är titellåten, så sugggestivt det kan bli:



Ett av de vackraste gitarrsolon jag hört...!

Ny bok om Iain Matthews

Han har gjort mer än 60 solo LP/CD och minst lika många i grupper som Fairport Convention, Plainsong och Matthews Southern Comfort. Han har en av de absolut främsta rösterna. Skriver fantastiska sånger. Ändå så har han bara ett fåtal hits och många har inte ens hört talas om honom. Iain Matthews.

Han gav ut sin självbiografi för några år sen och nu har det kommit en ny bok där vänner och kollegor m.fl. berättar om sina möten med denne sympatiska artist. Jag är stolt att vara med och har skrivit ett kapitel om Iain.

Ted Ström RIP

Ted Ström har alltid känts som en ärlig iakttagare och skildrade folket utan att försköna. Hans sång "Vintersaga" är hans mest kända låt, men det finns många klasslåtar på hans skivor och det hann bli ganska många genom åren.

Ted Ström gick bort nu i helgen, 80 år gammal. Jag plockar fram "1000 & Ett Liv" från 1992, en skiva som det är lätt att bli förtjust i. "Ett Liv" är en typisk Ted Ström-låt och kanske hans allra bästa. Den är nästan som en fortsättning på "Vintersaga".

Vila i frid, Ted och tack för all härlig musik. "Från Skagen" värmer gott i kväll.

These Days

Jag fortsätter ihärdigt med mitt manus till min bok... Det tar tid och kraft, men är också så roligt... Det är som att se tillbaka, minnas och förundras...

Passande trillar jag då över "These Days" med The Brothers Comatose och AJ Lee. Gripande vackert. Tänk att Jackson Browne akrev denna låt då han var 16 år...!

Lilla Julafton...

För ett par veckor sedan så inträffade "Lilla Julafton". Då gjorde nämligen Neil Young hela sitt "Archives III" tillgängligt på Spotify. 17 CD-skivor med mer än 14 timmars musik och endast en del tidigare utgivet.

Visst, hela härligheten kom ut förra hösten, men det kändes tufft att betala drygt 3000 kr, så hitills har man fått nöja sig med en samling av det outgivna.



Men nu finns allt där och det är mycket att lyssna på:
Neil Young - Archives III

Det slår mig direkt vilken otrolig låtskrivare Neil Young verkligen är, eller var, det mesta och bästa har några år på nacken. Men det finns ju mängder av outgivet material...

Höjdpunkter här är solo-konserten från The Boardig House 1978, som är absolut fantastisk och skivan med Nicolette Larsson från 1977 är också mycket bra.

Totalt 198 låtar, varav 15 helt nya och 121 i annorlunda, tidigare outgivna, versioner, de flesta av dessa är live-inspelningar.

Oj, så bra...

Sister Speak - "Coming Home EP" 2025



Sister Speak är artistnamnet för Sherri Anne Nyberg och hon har rötter både från Canada och Sverige. Hon har redan fyra album bakom sig.

Det var lustigt att jag råkade ladda CD-växlaren med några av Catherine MacLellans första skivor och när jag började lyssna på Sister Speak trodde jag först att det var Catherine som sjöng. Det är något med deras dialekt eller tonfall som gör att de påminner om varann. Och det här är bra, riktigt bra...!

Just nu hinner jag inte med allt jag vill lyssna mer på. Det kan man väl kalla ett "lyx-problem"...

Mild terapi

Fia Ekberg - "Fågeln du broderade blå", Kaka Records 2025




Jag har länge gillat Fia Ekberg. Hon gör små tänkvärda sånger om vardagens betänkligheter och efter ett tag känns dessa sånger fullständigt självklara.

Fias nya skiva behandlar i stort alla tänkbara problem och det känns först lite tungt, som ett långt terapi-möte. Det är inte dåligt, tvärtom, men det blir blir lite väl tungt. -

Men så händer något i de två sista låtarna,"Sen i maj är du en sån som badar" och "Jag Finns". Två lite mer positiva låtar att älska.

Sammanfattat en tung men varm skiva med några suveräna sånger. En dag kommer hon göra en helt oförglömlig skiva.

Suggestiv melankoli

Deep Dark Woods + Erin Rae - Kulturhuset, Stockholm, 2025-09-19

Jag missade stor del av Erin Rae's inledande halvtimme. Deep Dark Woods kompade henne förtjänstfullt. Det ar trevligt, men det vore orättvist att säga mer då jag inte hört henne förut.

Efter en kort paus var rollerna ombytta. Deep Dark Woods tog ut svängarna mer och Erin hamnade i skymundan. Efter ett tag började Ryan Boldt bli varm i kläderna. Han sjunger så himla bra och spelar gitarr känsligt och med överraskande svängningar. Mot slutet har låtarna blivit längre och det är riktigt bra, minst sagt. När "Banks of Leopold Canal" kommer drömmer jag mig bort och musiken flödar helt i nuet.

Jag har hittat en riktig pärla: När Deep Dark Woods gör Neil Young's ganska okända "Red Sky" är de sensationellt suggestiva och bättre kan det knappt bli. De spelade inte den, men den visar vilka höjder de kan nå:

RIP Danny Thompson

Englands främsta kontrabas-spelare Danny Thompson har lämnat jordelivet, men hans spel kommer att leva kvar. Förutom spel i den legendariska gruppen Pentangle, där han tillsammans med gitarristerna Bert Jansch och John Renbourn skapade en alldeles egen variant av folkmusik kryddat med jazz och mycket annat, så är det otaliga spelningar med t.ex. Richard Thompson (inte släkt) som Danny berikade med sitt känsliga och karakteristiska spel.

Jag har många skivor som inte vore de favoriter de är utan Dannys basgångar: John Martyn, Magna Carta, Peter Gabriel, Christine Collister, Loreena McKennitt, Ralph McTell, Nick Drake, Loudon Wainwright III, Incredible String Band... Listan skulle bli väldigt lång.

På 80-talet hade Danny Thompsonm sitt eget band och gav ut soloskivor och "Whatever" fick mig att lyssna på ovanligt jazziga tongångar.

Jag såg Danny spela med Richard Thompson i Stockholm och de två förstod varann så väl att det blev en delikat mix av två musiker som verkligen kunde spela men också förstod värdet av att lyssna in varandra.

Nytt med Jackson Browne

Jackson Browne, Steve Martin & Alison Brown - "Dear Time"



Okej, det är inte hans komposition (men låter som om det kunde vara det), men det är nytt och det är bra. Riktigt bra.

"Safe, Sensible and Sane" heter en ny skiva med Alison Brown och Steve Martin. Som gäst sjunger Jackson Browne, med visst stöd av gamle kompisen Jeff Hanna från Nitty Gritty Dirt Band, "Dear Time" och det passar perfekt. En riktig klasslåt...!

Hey time
Accepting of each other
Hold off on that buzzer
For just a little while
- Alison Brown, Steve Martin

Fou Parle övertygar

Fou Parle - "Grå Själars Stad" - Paraply Records 2025

Fou Parles debutskiva från 2022 var huvudsakligen ett solo-projekt av f.d. punkaren Mikael R. Karlsson. Det var rejält "klös" i musiken och stämde bra med den mörka stämningen i texterna. En riktigt bra och angelägen skiva.



Sedan dss har Fou Parle utvecklats till ett band med 5 medlemmar. Förutom Mikael R. Karlsson, med sin engagerade sång och fyndiga låtar, har Thomas Edelgård (keyboards), Tonni Jändel (congas), Henrik Virta (trumpet, med mera) samt Magdalena Jändel (flöjt och sång) tillkommit. Magdalena sjunger oftast tillsammans med Mikael och hon gör det helt suveränt och det lyfter sångerna flera nivåer.



Det är egentligen dumt att lyfta fram några speciella låtar när alla är så här bra och angelägna. Men jsg vill ändå nämna de finstämda "Nattfjäril" och "Underbar": "Kyrkogårdsblues" (Ett slags titellåt?) är tyngre och mer bluesig och "Staffan Strul" har en talande slutsats. "Spring Johnny" har ett härligt drag.


Det dolda extraspåret "Susanna" griper tag om mig och är nog min favorit, just nu i alla fall.

På Hemifråns hemsida beskrivs gruppens musik så här:
"Ta en sked av gammal svensk progg. Blanda in lite americana-twang. Tillsätt en nypa punk-poesi och toppa med några kryddiga droppar av kubansk salsa, och voilà, du har Fou Parle!"

Neil Young som pappa

Jag brukar inte bry mig om de här datorinlästa klippen, men det här är riktigt intressant och rörande.

Strunta i den glättiga bilden och ta del av en gripande skildring av Neil och hans tre barn.

Deep Dark Woods - på gång igen...

Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm 2013 och skrev efteråt så här:
De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, men när de sedan drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."

Fem år senare såg jag dem ånyo i Stockholm och de var fortfaraande mycket bra och ganska suggestiva, men lite av magin var inte riktigt där, delvis kanske på grund av att den suveräne gitarristen Clayton Linthicum nu fick hantera basen. Inget fel med det, men som han spelade första gången har jag inte hört många gånger.

På senare tid har gruppen mer utvecklats till Ryan Boldts kompgrupp och det har blivit mer avskalat och folkligt och det var inte riktigt vad jag hoppats på.

Därför är den nya singeln så glädjande. Här sjunger Ryan Boldt så hjärtskärande, gripande dramatiskt att det blir lite magi igen. Fortsätt så, då kan det bli magiskt när de snart kommer till Stockholm igen.

Lägesrapport

Underligt…! Just nu upplever bloggen mängder av besökare (oftast mellan 75 - 150 st varje dag, ibland ännu fler, med toppnoteringar 1223 besök 24/5 och 953 den 1/7). Detta trots att jag faktiskt skrivit färre och kortare inlägg. Antalet läsare har jag ingen riktig förklaring till, men det andra har två orsaker som jag nu tänkte utveckla lite.

1) Jag håller på med mitt största skriv-projekt någonsin: Jag tänker ge ut min egen bok, med dikter och foto i samspel. Om det verkligen ska kallas dikter är jag osäker på, så därför kommer jag att ha underrubriken ”Iakttagelser i text och bild”. Jag tycker, som ni säkert märkt, att det är inspirerande att kombinera texter och bilder. Flera vänner (som brukar ha gott omdöme) har övertygat mig att publicera dem. Detta har visat sig vara ett mer omfattande jobb än jag först trodde, men förhoppningen är att boken ska komma ut under senhösten och senast innan nyår, men det kan bli senare... Vi får se…
PS: Bokens framsida kommer inte att se ut som på bilden.

2) Efter 20 år med diagnostiserad Parkinson har jag tyvärr upplevt att jag blivit betydligt sämre när det gäller en del situationer: Fötterna är svåra att få igång på morgonen och när jag suttit still ett tag, balansen är lite tveksam och jag har svimmat pga plötsligt blodtrycksfall. Därtill ser jag dubbelt när jag blir trött och när jag sitter vid en upplyst skärm i ett annars mörkt rum. Allt detta har ju kommit olägligt och är jobbigt som f-n, men det finns hopp om bättre tider...

Så jag kämpar på och ska försöka lägga ut minst ett inlägg varje vecka på bloggen med någon musik jag inte tidigare skrivit så mycket om. I övrigt avsätter jag tid till bokskapandet.

Ännu en gång: Tack för att ni läser och hoppas ni fortsätter ett tag till…!

Ibland händer det...

Ibland dyker det upp låtar från ingenstans och de bara träffar dig mitt i prick, utan förvarning.
Du stannar upp och spetsar öronen. David Massey skrev "Just Another Day" efter någon av alla dessa skolskjutningar i USA. Ännu en, efter alldeles för många.

Den här låten intog mig härom dagen och det är riktigt bra. Så angeläget och så snyggt ihopsatt ändå.



David Massey har en ganska ny skiva ute och han har gjort flera innan... Således ännu en jag måste kolla upp...!

Paul Butterfield

Jag såg Paul Butterfield i Cambridge 1984 med en ny upplaga av sitt bluesband. Han sjöng så man befarade att inälvorna skulle flyga ut och han blåste munspel med lika intensiv känsla. Tre år senare var han död efter en överdos, endast 44 år gammal.

Jag lyssnade mycket på hans tidiga skivor med Michael Bloomfield på gitarr.

!978 satt jag uppe och såg Rockpallast på TV och hörde hans nya band med gitarristerna Buzzy Feiten och Peter Atanasoff. En spelning som påverkade mig djupt. När han sjöng "Just when I needed you most" så var känslan så stark och så äkta att jag kände tårar komma . Butterfield sjöng så som om han var helt förtvivlad.

Många år senare fick jag tag på en inspelning och när den gavs ut 2008, så märkte jag att det var minst så bra som jag mindes.


Här kan du se och höra hela konserten.

Fortfarande helt emot kärnkraft...!

De som har pengar att tjäna på kärnkraft vill gärna påskina att alla problem är lösta och att det är en helt säker energikälla. Inget kunde vara mer lögnaktigt. Slutförvaringen är inte löst och kan inte lösas...! Och nuvarande läge på planeten borde väl få vissa på andra tankar, men icke, man bara kör på och hoppas att det löser sig...!



Ad Vanderveen har en ovanligt tät utgivning av nya skivor, och oftast lika ovanligt hög kvalitet rakt igenom. Men det är sällan han ger sig in på politiska stridsfrågor. Därför blev jag extra glad när jag upptäckte den här singeln från 2022.

Jag håller med om vartenda ord och det skapar förtroende.

Bloggen fyller 16 år

Så har det gått ett år igen... Ett bloggår och jag fatttar inte hur allt gått till, men de flesta dagar har jag mer än 100 läsare. Ofta betydligt fler, som i förrgår: 599 beskare.

Ett nytt rekord slogs också nyligen: 1223 besökare den 24 maj i år.



Ännu en gammal briljant låt från Richard Thompson: Att skriva om våld på detta vis kräver stort mod och blir på något underligt sätt en nästan ömsint sång.

Ödsligt, ödesmättat, förtvivlat, men med en känslig nerv som griper tag om hjärtat och ger dig en stöt. Mycket stor musik av en mästare...!

Det fanns en tid...

... när nästan allt Richard Thompson skrev skar ända in i benmärgen... Som ett rakblad rätt in i nerven.


Where are my companions?
My mother, father, lover, friend and enemy
Where are my companions?
They're prisoners of death now and taken far from me
- Richard Thompson

Här tolkar June Tabor och Martin Simpson "Strange Affair" så man häpnar...! Med en extra vers för de inbitna.

Thompson gör fortfarande mycket hörvärd musik, men jag häpnar inte längre, som då när det begav sig...

Strawbs Historia

Jag hade tänkt skriva lite om The Strawbs långa och varierade historia, men insåg snart att det var lite väl omfattande just nu...

Men så hittade jag den här intervjun med Dave Cousins och det är mycket intressant om man är det minsta intresserad av gruppen eller musikutvecklingen rent allmänt.



Så lyssna och få en liten historie-lektion och flera oväntade avslöjanden.

Dave Cousins RIP

En av mina verkligt stora hjältar har gått bort: Dave Cousins var ledare och frontman i Strawbs från 1963 till 2023, då de gjorde en sista spelning på Fairport's Cropredy Festival.

Strawbs LP "Grave New World" var viktig i min utveckling som lyssnare på musik och det blev flera gånger därefter som han fick mig att lyssna på musik jag normalt sett hade hoppat över.

Han var därtill den förste att upptäcka Sandy Denny. Detta har han berättat talande om i sin "Ringing Down The Years".



Jag återkommer med en större hyllning till denne fina musikskapare.

Under tiden ta och följ hans sista uppmaning: Ta ett glas gott rödvin och lyssna på din favoritlåt med Strawbs. Skall bli...!

Too Much To Do...

Det är fullt upp med diverse olika projekt och jag hinner inte skriva om allt jag vill... Bröderna Dransfield får sjunga om just detta: "Too Much To Do".

De är lika oemotståndliga som alltid.

Suzanne Vega - Äntligen...!

Suzanne Vega - "Flying with Angels" 2025



Året var 1985. Suzanne Vega släppte sitt debutalbum. Den något osäkra blicken hon hade på skivfodralet tittade rakt in i min själ. Drömlikt, mystiskt och sensuellt. Så intellektuellt och så spännande. Jag blev förälskad på studs. Jag tyckte att "Small Blue Thing" var en av de absolut bästa låtar som gjorts. Än idag så håller jag den mycket högt.

Hon följde upp debuten med "Solitude Standing". Vilken start med "Tom's Diner" och "Luka"! Jag såg henne göra en otroligt fin spelning i Stockholm med bultande hjärta...

Hon gifte sig sedan med tråkmånsen Mitchell Froom, som är urbota trist som producent och arrangör. Han hade redan förstört några skivor med Richard Thompson och nu förvandlade han hennes låtar till tekniska syntalster med en uttråkad stämpel av något dött och trist. Jag var förkrossad. Men, hon kickade ut honom och de skilde sig 1998. Skivan som följde blev en stark uppgörelse med Froom och "Songs in Red and "Gray" kändes hoppfullt levande.

Sedan dess har hon gjort skivor som inte riktigt märkts. (Nu kanske jag är orättvis, men av någon anledning återvänder jag sällan till dem...) Fortfarande är "Luka" och Marlene on the Wall" det som glänser på konserterna. Hon har också spelat in i stort sett hela sin utgivning på nytt. Bra, men ganska föutsägbart...

Men nu kommer något som äntligen låter riktigt spännande. En låt från nya albumet: "Galway":



Det är plötsligt som om de sista 40 åren inte gått och tiden stått helt stilla. Väkommen tillbaka Suzanne..!

Personligt, då...? Hon gifte sig 2006 med poeten Paul Mills, 22 år efter det att han först friade till henne och de är tillsammansa och ser kära ut än idag. Tala om envist tålamod...!

1223 personer

Tänk dig 1223 personer. Det är riktigt många... Till min förvåning upptäckte jag nyss att för en månad sen slogs rekordet av besökare på bloggen. Ett tusen två hundra tjugotre....! Det är så många att det är svårt att tro på det.

Dessutom är några hundra av dem från Canada och Nederländerna. Kanske de bara lyssnar på bra musik? Eller kanske de läser med något översättningsprogram? Visst ja, "app" heter det nu för tiden.



Min kanadensiske vän Ken Dunn brukar läsa bloggen med hjälp av "Google Translate".

Karin Kardia med groove och känsla...

Karin Kardia kämpar enträget vidare och den nya videon vidgar vyerna med suggestivt groove, lite blues minsann, och en sjusärdeles känsla. Trummorna, hennes första instrument en gång i tiden, tar låten envist vidare och det är sensuellt, suggestivt och lite mystiskt.

Som vanligt är det svårt att inte ryckas med av händelserna i videon, hon tycks ha en uppsjö av idéer att plocka fram nya scener ur. Men jag trodde faktiskt att hon med skulle hoppa i slutet, men...



Några dagar senare kom en cover av Bob Dylans "Make You Feel My Love". Jag trodde inte att världen behövde fler versioner efter att ha insett att Luka Bloom's tolkning är oslagbar. Men Karin gör den inlevelsefullt och annorlunda. Efter en lång dag kom hon hem och bara spelade in... Det blev en känslig och nästan dramatisk version:



DET kallar jag att ha känsla...!

Intervju med Iain Matthews

Ibland hittar man artiklar och annat på www, något man inte hade förväntat sig. Här är en sådan intervju med Iain Matthews. Vi får höra om flera intressanta och även roliga händelser. Iain bjuder friskt på sin historia.



I höst kommer förresten ännu en bok om Iain. Kända och okända personer berättar om sina möten med Iain som person och/eller genom Iains musik. Jag bidrar med ett kapitel.

Glöm inte Danny Kirwan...!

Om man börjar diskutera Fleetwood Mac med någon, så blir det ofta att de prioriterar den tidiga bluesupplagan under ledning av Peter Green. Ett ungt bluesgäng från England som utvecklades enormt och Peter Green fick den stjärnstatus som den känsliga bluesgitarrist han var.

Eller så syftar folk på den upplaga av Fleetwood Mac som tog sin början 1975 när återstoden av gruppen, dvs rytmsektionen Mick Fleetwood och John McVie, tillsammans med den senares fru Christine McVie, beslutade sig för att pröva lyckan i USA. Mick Fleetwood besökte en studio och fick höra Buckingham-Nicks skiva som smakprov på studions kapacitet och han blev framför allt imponerad av dessa två och de gick med i gruppen. Alla talar om deras andra skiva, "Rumours", men jag vill lyfta fram den första, bara betitlad "Fleetwood Mac", som är denna sättnings klart bästa och starkt kan rekommenderas.

Men nu skulle det ju handla om perioden mellan 1970-74, då Peter Green lämnat gruppen och Danny Kirwan blev något slags ledare. Ingen talar om denna tid, som i mina öron var den klart mest intressanta sättningen av Fleetwood Mac. Kirwan var den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.

Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av Mick Fleetwood och snart ville Peter Green att han skulle bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde tillsammans var "Albatross"...! Peter Green har hävdat att han aldrig kunnat färdigställa "Albatross" utan Kirwans hjälp. Därefter gjorde de "Oh Well"...

Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan med tiden mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess mest levde som hemlös alkoholist... Kirwan avled i juni 2018.

Nyligen sammanställdes 23 av Danny Kirwans låtar på en samlingsskiva som dock endast gavs ut digitalt. Att den inte fick en fysisk utgivning är inget annat än en ren förolämpning. 23 riktiga pärlor som är bland det finaste som spelades in på slutet av 60-talet eller det tidiga 70-talet. Lyssna på den intensiva blueskänslan i "Like Crying" och "Coming Your Way", på den spröda olyckan i "Although The Sun Is Shining", de vackra gitarrslingorna i "Sunny Side of Heaven" och "My Dream", harmonin i den tänkvärda "Dust", eller det suggestiva gunget i "Sands of Time" och "Sometimes".

Upptäck dynamiken i "Woman of 1000 Years", en av mina absoluta favoritlåtar, med svävande gitarrtoner och Mick Fleetwoods ödesmättade spel på congas.



För mig är Danny Kirwan riktigt stor och skamligt bortglömd. All heder åt de som tagit initiativ till denna fina samling med Danny Kirwans låtar i Fleetwood Mac. Bättre skiva kunde inte göras i gruppens namn...

Vill du läsa mer om Kirwan, om hans engagemang, hans talang, men även om hur han blev däckad av "för mycket för snabbt", så är Wikipedias artikel mycket läsvärd.

Drygt två år efter det att Danny KIrwan fick sin första gitarr spelade han som blyg 18-åring på sammma festivaler som BB King, Muddy Waters och Jerry Garcia. Peter Green kallade honom för "emotionally fragile" och berättade att det i början av tiden i Fleetwood Mac så var Danny "so into it that he cried as he played". Det är nog inte alls så underligt att Danny Kirwan inte hanterade alltihop.

Jag har lyssnat på Danny Kirwan i mer än 50 år och slås fortfarande av hans gitarrspel, hans känsliga röst och sensuella kompositioner.

Spännande samarbete

Patrick Rydman & Mark Davis - "You Plus One"



Patrick Rydman har fingurerat här på bloggen tidigare, framför allt med den härliga låten "Shouldn't It Be". Mark Davis kommer från Staterna, men har tydligen på senare tid bosatt sig i Danmark och det är ju då direkt enklare att förstå hur det här samarbetet har kommit till.

Det blev tveklöst ett trevligt och insprirerat samarbete. Båda sjunger bra, och oftast gör de det tillsammans. EP:n innehåller sex spår och det är en fascinerande samling låtar av olika karaktär som de samlat ihop.

Det är väl ingen musik som direkt förändrar världen, men den är alltså riktigt trevlig att vara i närheten av. EP:n släpps om en vecka och är väl värd stt kollas upp lite närmare.

Här kan du läsa mer om Rydman och Davis:
Hemifrån
Mark Davis Bandcamp
Patrick Rydmans hemsida.

Ännu mer nytt med Eric Andersen

Eric Andersen - "Blue River - Live in Tokyo 2012"



När jag i förra veckan skrev om mörka, men fantastiska, album hade jag just fått den här i handen: Eric Andersens kanske mest kända album "Blue River" från 1972, nyinspelad i Japan 2012, men först nu utgiven i vad som sägs vara en begränsad upplaga.

Vi får Eric vid gitarren eller bakom pianot tillsamans med Michele Gazich på makalös viol och Erics fru Inge Andersen på stödsång. Den kvinnan kan verkligen sjunga, det är inte fråga om att "låta frugan vara med"... (Inge Andersen har flera utgåvor i eget namn och ett besök kan jag rekommendera...!).

Vi får höra hela "Blue River" och det råder ingen tvekan om att detta är en av de starkaste skivorna någonsin. Det enda jag tycker är lite underligt är att man kastat om ordningen på låtarna. -Det kännns lite ovant med den nya ordningen. Men spelar roll...?

Som extra bonus får vi även fyra extra låtar, däribland "Thirsty Boots" och "Moonchild River Song", en av de finaste kärlekssånger som skrivits, i enastående fina versioner.



Long before the river goes
Far from where it was
Long before it meets the sea
A child will know of love

Rain and wood and fire and stone
Magic all across the land
Seasons come and times will go
Right through your hand
Like wind and sand
- Eric Andersen

På originainspelningen är Joni Mitchell med och sjunger. Ni visste kanske inte att det var Eric Andersen som visade henne "open tunings" en gång i tiden, något som hon ju sedan utvecklat mästerligt. På 40-års inspelningen står Inge Andersen för stämsången. Det är gott nog...!

Det mörkaste mörka... Melankoliska värstingar...

Jag har flera gånger reflekterat kring melankolisk musik och hur den kraft den ofta besitter kan leda dig vidare.

Lite av vad jag tidigare skrivit:
Melankolisk musik med själ och känsla, med frustration och glöd, kan vara som en oas när du som bäst behöver den. I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...



Jag har också presenterat flera kraftfulla melankoliska alster, ofta framkallade av kärlekens krampaktiga stryptag om hjärtat, som rispar öppna sår och sliter dig itu... Så svarta, så mörka att de framtvingar ljus..!

Men vilka är då de mörkaste albumen där du kan bada i melankoli?

Först kommer jag att tänka på Jackson Brownes "Late For The Sky". Men den innehåller även många andra känslor, så kanske är det så att den tidigare "For Everyman" och den efterföljande "The Pretender" är ännu mörkare, mer utlämnande av frustrerat tvivel.

Det känns också givet att lyfta fram Gene Clarks "No Other" och "White Light". Vidare Broken Fences debutskiva, Catherine McLellans tre första skivor, samt givetvis Walkabouts "Devil's Road.



Det vore väl tjänstefel att inte ta med Neil Youngs "On The Beach", Murray McLauchlans "Day To Day Dust", eller någon av Iain Matthews kraftfullaste utgåvor. Och Dylans "Blood On The Tracks" förstås.

Det finns så många som poppar upp i skallen...

Vad tycker du? Kommentera gärna direkt på bloggen eller på Facebook. Det vore intressant att se vad ni kommer på...

Glädjande besked...!

Jackson Browne har inte turnerat på ett tag, utan verkar trivas med att spela på diverse mindre klubbar och olika välgörenhetsgalor.

Det har gått rykten att han, 76 år gammal, var nöjd och trivdes med detta. I den nya intervjun ovan pratas det framför allt om hans första skiva, som kom ut 2 januari 1972. Vi får höra en del intressant om inspelningen av skivan och att han inte hade råd att åka på turné med ett band de första åren.

MEN... På slutet ger han besked om att han nästa år ska börja turnera igen...! Låt oss hoppas att Europa finns med i de planerna...!

Medryckande folkmusik i världsklass

Le Vent Du Nord, Biografbarens Källare, Nyfors, Eskilstuna 2025-04-25

Fem mycket duktiga musiker från Quebec turnerar just nu i Sverige och igår var det dags för ett framträdande i Biografbarens Källare, inför en fullsatt liten lokal, där närheten mellan musiker och publik blev alldeles uppenbar. Le Vent du Nord spelade mestadels vad jag brukar kalla för "irländsk folkmusik", men jag antar att det också kunde kallas för "kanadensisk" folkmusik. Hur som helst, fort gick det, tonerna jagade varandra och glädjen både bland publik och musiker gick inte att tveka på. Réjean Brunet, som trakterade bl.a. bas och något slags dragspel, såg emellanåt så lycklig ut, som om han just upptäckt musiken och spelade den för första gången.

Hans bror André Brunet lirade fiol och kunde inte sitta still utan for omkrng på sin stol. Han visade också sin glädje ofta och tydligt. Nicolas Boulerice spelade klaviaturer och en del annat, samt sjöng några låtar.

Olivier Demers drog också bllckarna till sig med sitt expressiva spel på fiol och mandolin. Han stod också för ett effektivt rytm-spel via sina skor mot ett slags platta på golvet. Tala om att ha starka magmuskler!

André Gagné är tämligen ny i gruppen och hans spel på gitarr imponerade och han har också en framträdande roll när det gäller det vokala. Hans röst var väldigt passande för musiken och han sjöng både ofta och mycket tilltalande.

I övrigt så bjöds det på mycket härlig stämsång där alla fem tydligt och övertygande tog i allt vad de kunde. Sångpartierna satt verkligen exakt som de skulle.

En sak till som övertygade var de snitsiga, väl inövade slutet på låtarna, likaså vid de fyndiga övergångarna mellan de olika låtarna. Man kan säga att de satt exakt så som de skulle och pubilkens bifall gick det inte att ta miste på. En glad och fartfylld kväll, där glädjen kändes självklar och delades mellan publik och musiker.

Foto: Tom Arvidsson och Bosse Lundkvist.

För er som missade denna höjdarkväll så kan ni kanske förstå vad ni missade om ni tttar på denna fina inspelning från Shrewsbury Folk Festival 2024:

Eric Andersen med nya sånger

Eric Andersen - "Dance of Love And Death" 2025



Det har gått evigheter sedan Eric Andersen, mannen som skrev "Thirsty Boots", gav ut en skiva med enbart nytt material. Han har under tiden gett ut många skivor, men då ofta med olika projekt med tolkningar eller tonsättningar, samlingar av olika slag och flera live-skivor. Men nu har äntligen "Dance of Love and Death" kommit och den innehåller 17 nya sånger. I ärlighetens namn har några av sångerna redan funnits med på några liveutgåvor, men i stort är det Erics första skiva med eget material sedan början av 2000-talet.

Och som den imponerar...! Det är nästan otroligt vilken klass skivan håller.

Andersen har hunnit bli 82 år och det hörs att han tappat en del av djupet och värmen i rösten, men det är ändå marginellt, han låter fortfarande otroligt bra och verkar vital på alla sätt.

Eric har ju skrivit ofantligt många låtar om kärlek och han ligger bakom flera av de allra finaste sångerna jag vet om kärlek. Visst är han romantisk och visst drömmer han, men det är som om alla uppkommande problem med tiden blir ytterligare en dimension...

Därför blir jag lite chockad när jag upptäcker att här finns det ovanligt mycket bitterhet och mängder av anklagelser och förtvivlat hat. Det konstiga är att det tog så lång tid för mig att upptäcka det. Erics röst och sensuella låtar hade redan vaggat in mig i ett harmoniskt hörn.



Det är först i 12:e sången, "At the End of The Day", som vi får en positiv sång, åtminstone någorlunda positiv. Michele Gazich, som förut spelat med bl.a. Mark Olson, bidrar med absolut fantastisk violin. Erics fru, Inge Andersen, sjunger duett väldigt fint. Även nästa sång och ett par till gör att det blir en positiv stämning trots allt.

I "Cross of Gold" blir det mörkt igen och Eric berör om närheten mellan "kärlek" och "hat" och
vi får höra att det är inget annat än ren "tortyr". Visst är det mörkt, men det berör och det blir ytterst påtagligt starka känslor som du inte kommer undan. Efter en glad låt, "Singin' Man", får vi "Sinking Deeper Into You", en faktiskt riktigt kärleksfull sång. Vilken känsla! Vilken dramatik!

Som avslutning bjuder Eric på en lång blues, "Broken Bone Blues", som känns lite malplacerad, men är så dräpande förtvivlad att jag fullständigt smälter och direkt blir förälskad i den.

Det förefaller säkert motsägelsefullt, men det här är en otroligt stark skiva som berör ända ut i tånaglarna.

Spelregler

Plötsligt ändras spelreglerna
Börsmäklare springer i vrålfart
Här ska omfördelas…!
Här ska säljas…!
Och här ska köpas…!

På bråkdelen av en sekund så kan de fördubbla förmögenheten
De kan också förlora,
men det går ju alltid att starta om spelet med lånat kapital
Nytt försök, nya möjligheter till vinst…!

Alla vi andra sitter i vår lilla vrå
Kan bara se på när den lilla rika bråkdelen leker med sina pengar,
som ett slags ”Tjuv och Polis” där polisen alltid segrar
De leker inte bara med sina egna pengar,
De skövlar ursinningslöst allt utmed sin framfart
Undanröjer alla som råkar stå i vägen
Risker blir chanser i deras penningbesatta ögon
De spelar bara på…!

Än sen då?
Jo, det är ju bara det att deras ivriga spelande,
deras lek styr även alla andras liv
Den styr om vi har råd med hyran
om vi känner trygghet där vi bor
och om det finns mat att köpa
De styr vår tillvaro in i minsta detalj

Vi kan inte se dem…!
vi vet inte ens vilka de är…!
Och vi har inte valt dem…!

Det sägs ofta att detta är det enda sättet att med framgång styra världen
De som har allt bestämmer och övervakar spelreglerna
utan efterrtanke, utan överblick och
utan ansvar…!

Det sägs också att allt blir bättre för alla ju fler som deltar i spelandet,
ju fler som leker med våra liv, leker med den här planetens framtid

Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå hur de tänker…
Jag begriper inte hur deras penning-gud ska lösa några problem

- ArT 2025-04-10

Thea Gilmore tolkar sina favoriter

Thea Gilmore - "These Quiet Friends" 2025



Thea Gilmore gav för 22 år sen ut en skiva, "Loft Music", med enbart covers. Hon tolkade där bland annat Neil Young, Van Morrison och Phil Ochs. En avskalad version av John Fogertys "Bad Moon Rising" stack ut och visade vilken kapacitet denna begåvade tjej har för att tolka favoriter helt annorlunda.

När hon nu spelat in en ny cover-platta utvecklar hon den förmågan till fullo och kompet består ofta av bara ett piano eller en akustisk gitarr. Med sin känsliga röst fyller hon ut soundet och når låtarnas absoluta kärna. Det är inget annat än stor konst.

Hon gjorde även en TV-show för "Under The Apple tree" 2014 och gav nya dimensioner till Guns´n´Roses gamla "Sweet Child of Mine". Den finns även med här i en helt nyinspelad version.

Av skivans 11 sånger är det många som är okända för mig, men jag förstår att det är "klassiska vänner" som betytt mycket för Thea. Det finns en uppenbar värme och mycket kärlek i hennes tolkningar och den här skivan är ett levande bevis för att en bra sång kan skalas av så att bara den centrala nerven återstår.



Lyssna på hennes tolkning av REM:s "Everybody Hurts" och jag är säker på att du förstår vad jag menar.

Detta är en fantastisk skiva av en fantastisk sångerska.

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !

Sandy Denny - Ännu en gång...!

Jag har ännu en gång tittat på filmen "Sandy Denny- A review", vilket närmast är att betrakta som en genomgång av de skivor hon gav ut under sin livstid. men man kommer givetvis in på det speciella, det magiska och den obeskrivliga känsla som alltid omgav atmosfären då Sandy sjöng.

Jag tror ibland att jag kan förklara varför jag sätter henne skyhögt över alla andra sångerskor. Inte för att klanka ner på alla de fantastiska sångerskor det finns, utan mer för att Sandy var så mycket mer. Det var som om varje ton var en melodi, varenda fras skulle kännas i ryggmärgen och det blev så genomträngande starkt att det fsktiskt ibland är smärtsamt att höra henne...



Lyssna här på inspelningen på BBC av "Solo" med Hughie Burns på sprängande gitarrsolo. När Sandy sjöng så otroligt gripande smittade det ofta av sig.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna beskriva det speciella med Sandy. Kanske Linda Thompsons beskrivning är den som kommer närmast: "When Sandy sang you had to hold on to the furniture".

Det är kraft och sprödhet blandat, det är känsla i kubik, det är ömhet och frustration, ännu mer känsla. sensibilitet. Det är lyhördhet för vad sången vill förmedla, det är glädjen att leva och en förbannelse att det ändå ibland gör så djävla ont att finnas till.

Eller med Sandys egna ord:
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny

43 år med Christer

Christer Jonasson Tolv - "Atlantis" 2024



I snart 43 år har jag lyssnat på Chister Jonasson. Numera Christer Jonasson Tolv. Har lyssnat och fascinerats av hur han med små medel kan skapa melodier som griper tag i dig. Texter om vanliga människor som lever här och nu. Små fraser som beskriver människors kamp om både det vardagliga och det viktiga i tillvaron. Om vad som håller oss ígång. Om det stora och det lilla. Hur det lilla blir det stora. Han berör mig. Hans låtar träffar mig där det känns.

Hans förra EP från 2019 skrev jag så här om: Den har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.

Allt detta skulle kunna sägas även om den nya EP:n, som spelades in i slutet av förra året, som vanligt i skymundan från de stora musik-skriverierna.

Här kan du se det hela i rörliga bilder:



Det finns äldre inspelningar av alla de fyta sångerna, men här görs de solo i en tagning och
de blir så påträngande och nakna att intensiteten kan kännas i varje ton... Du kan känna hur ensamheten i "Othem" omfamnar dig och hur frustrationen i "Tomma Händer" greppar dig
lika starkt.