Thea Gilmore gav för 22 år sen ut en skiva, "Loft Music", med enbart covers. Hon tolkade där bland annat Neil Young, Van Morrison och Phil Ochs. En avskalad version av John Fogertys "Bad Moon Rising" stack ut och visade vilken kapacitet denna begåvade tjej har för att tolka favoriter helt annorlunda.
När hon nu spelat in en ny cover-platta utvecklar hon den förmågan till fullo och kompet består ofta av bara ett piano eller en akustisk gitarr. Med sin känsliga röst fyller hon ut soundet och når låtarnas absoluta kärna. Det är inget annat än stor konst.
Hon gjorde även en TV-show för "Under The Apple tree" 2014 och gav nya dimensioner till Guns´n´Roses gamla "Sweet Child of Mine". Den finns även med här i en helt nyinspelad version.
Av skivans 11 sånger är det många som är okända för mig, men jag förstår att det är "klassiska vänner" som betytt mycket för Thea. Det finns en uppenbar värme och mycket kärlek i hennes tolkningar och den här skivan är ett levande bevis för att en bra sång kan skalas av så att bara den centrala nerven återstår.
Lyssna på hennes tolkning av REM:s "Everybody Hurts" och jag är säker på att du förstår vad jag menar.
Detta är en fantastisk skiva av en fantastisk sångerska.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Jag har ännu en gång tittat på filmen "Sandy Denny- A review", vilket närmast är att betrakta som en genomgång av de skivor hon gav ut under sin livstid. men man kommer givetvis in på det speciella, det magiska och den obeskrivliga känsla som alltid omgav atmosfären då Sandy sjöng.
Jag tror ibland att jag kan förklara varför jag sätter henne skyhögt över alla andra sångerskor. Inte för att klanka ner på alla de fantastiska sångerskor det finns, utan mer för att Sandy var så mycket mer. Det var som om varje ton var en melodi, varenda fras skulle kännas i ryggmärgen och det blev så genomträngande starkt att det fsktiskt ibland är smärtsamt att höra henne...
Lyssna här på inspelningen på BBC av "Solo" med Hughie Burns på sprängande gitarrsolo. När Sandy sjöng så otroligt gripande smittade det ofta av sig.
Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna beskriva det speciella med Sandy. Kanske Linda Thompsons beskrivning är den som kommer närmast: "When Sandy sang you had to hold on to the furniture".
Det är kraft och sprödhet blandat, det är känsla i kubik, det är ömhet och frustration, ännu mer känsla. sensibilitet. Det är lyhördhet för vad sången vill förmedla, det är glädjen att leva och en förbannelse att det ändå ibland gör så djävla ont att finnas till.
Eller med Sandys egna ord:
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny
I snart 43 år har jag lyssnat på Chister Jonasson. Numera Christer Jonasson Tolv. Har lyssnat och fascinerats av hur han med små medel kan skapa melodier som griper tag i dig. Texter om vanliga människor som lever här och nu. Små fraser som beskriver människors kamp om både det vardagliga och det viktiga i tillvaron. Om vad som håller oss ígång. Om det stora och det lilla. Hur det lilla blir det stora. Han berör mig. Hans låtar träffar mig där det känns.
Hans förra EP från 2019 skrev jag så här om: Den har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.
Allt detta skulle kunna sägas även om den nya EP:n, som spelades in i slutet av förra året, som vanligt i skymundan från de stora musik-skriverierna.
Här kan du se det hela i rörliga bilder:
Det finns äldre inspelningar av alla de fyta sångerna, men här görs de solo i en tagning och de blir så påträngande och nakna att intensiteten kan kännas i varje ton... Du kan känna hur ensamheten i "Othem" omfamnar dig och hur frustrationen i "Tomma Händer" greppar dig lika starkt.
Ärligt talat så är bildkvaliteten gräslig, men det är så stort intresse att jag lägger ut dem ändå...
"Här och Nu" med Basse Wickman och Entourage är från Medley i Malmö i torsdags. Lena Rif är vid mikrofonen och hon gör verkligen en undarbar insats. Örjan Hill spelar melodin tjusigt på sin keyboard och hela bandet är riktigt "tight".
Jag har alltid älskat den här låten och de gör den verkligen rättvisa. Ljudet är bra, men ljuset är för skarpt, men jag klippte i all hast ihop en video ändå och stoppade in lite bilder. Nu har redan hela 614 personer sett klippet på Facebook, så då måste det väl vara rätt beslut.
"Vilse i en vilsen värld": Här är bilden som den blev, inte mycket att se på... Men det är en fin version av låten, så jag släppte ut den med på www.
Basse Wickman med Entourage - Medley, Malmö, 6 mars 2025
Det är nästan 28 år sedan jag tog mig ner till Malmö för att gå på konsert. Då var det Jackson Browne och David Lindley, en av de absolut bästa konserter jag varit på. I torsdags var det dags igen. Denna gång för att höra Basse Wickman och gruppen Entourage framföra några av Basses bästa låtar. Det blev en riktig höjdarkväll och en konsert som jag kommer att minnas länge och väl.
Till skillnad från konserten i Örebro i slutet på november så var nu hela gruppen Entourage med och spelade. Sångerskan Lena Rif, som var sjuk i Örebro, bidrog hela tiden med sin stämsång och hon fick även framföra tre låtar på egen hand. Det gjorde hon helt förträffligt, och hennes sång gjorde så att Magnus Lindbergs "När Sekunderna Försvinner" blev en av kvällens finaste stunder.
En annan skillnad var att den här konserten mixades av Medleys mixare och det blev en perfekt mix med en väl avvägd ljudbild. Därför kunde gitarristen Jake Svensson koncentrera sig på sitt expressiva gitarrspel med flera fina solon.
Kvällens allra starkaste ögonblick var nog "Flammande Vind", en av de bästa låtar som gjorts i detta land. I den här rockiga versionen blir den helt oemotståndlig. Här får Håkan Tollessons bas och Mattias Engström bakom trummorna verkligen igång ett verkligt tryck. Örjan Hill på klaviaturer fyller smakfullt ut ljudbilden.
Basse själv verkade trivas och sjöng lika bra som vanligt. Om man nu kan säga "som vanligt" efter tre konserter på 10 år... Hoppas verkligen att detta bara var början på Basses samarbete med Entourage, de passar verkligen varandra extremt bra.
Så mycket ny bra musik jag vill skriva om.... Så många andra projekt... Men när jag då hittar Warren Haynes riva av en så här härlig blues, med kraftfull feeling och tjurigt driv, då är det bara att låta livet ta mig dit det vill...
Med ett sådant klös i rösten och så flinka fingrar kan inget bli fel...
Tre röster skapar atmosfär och harmoni och det är väldigt behagligt att lyssna. Ändå så är det en kompakt ljudmassa som läggs ut, men rösterna framträder likväl.
Jag kommer osökt att tänka på gruppen "America" och när jag sedan läser att två av sångarna faktiskt har lirat med Dan Peek, tidig medlem i America, så kan jag inte låta bli att dra på munnen.
Brian Gentry, Ken Marvin och Paul Eckberg har verligen röster som man lägger märke till. Tillsammans med ljudmattan av olika instrument så låter det som om Beatles- (och America-) producenten George Martin stod i farstun.
Om man hyllar Ronnie Lane och skriver en sång till honom då får man respekt av mig... Ronnie är alldeles för bortglömd nu för tiden och all heder till gruppen Born 53 för sitt initiativ att ändra på den saken.
Born 53 har faktiskt gjort flera skivor innan den här, bland annat en med Dylan-tolkningar, men man kan ju inte ha koll på allting.
Anders Lindh sjunger, spelar gitarr och har skrivit de flesta av låtarna. Hans Birkholz spelar gitarr och en massa olika stränginstrument och bidrar även med några låtar. Åsa Källén-Lindh sjunger också ibland. Bakom trummorna sitter Alar Suurna, som också producerat förtjänstfullt. Det är mer än 40 år sen han var med i Eskilstuna Musikforum och mixade konserter, numera så gör han ju det åt betydligt mer kända artister.
Hur som helst så har Born 53 gjort en ambitiös skiva och det känns intressant. De kommer inte upp i den spelglädje Ronnie Lane nästan alltid gjorde, men i sina bästa stunder märks det att de har roligt.
De har lagt ner en hel del jobb på texterna och arrangemangen är varierade. Bäst tycker jag om "Saved My Life" och "Trying to Look Good (on a Sunday Morning)" (Fyndig titel...!) med sitt "Not Fade Away"-liknande riff.
Ibland tycker jag det är löjligt med alla dessa dagar för nästan vad som helst. Jag tycker det är viktigare att framföra sin kärlek så ofta som det är möjligt. Eller att göra det så extra stiligt att alla andra bleknar i jämförelse, som när Steve Earle sjunger sin "Valentine's Day":
Så till alla hjärtan där ute
De jag berört, de jag svikit, de jag ej förstod
Till alla som envist väljer att spendera tid med mig
Men även till er som är utan ni som gett upp gång efter gång
Till er som fortfarande hänger ihop Den vinstlott ni drog och som inte svikit er...
Karin Kardia med band och kör, Stenkvista Kyrka 2025-02-01
Ni vet troligen att jag vid flera tillfällen lovordat Karin Kardia efter att ha sett några mycket fina konserter med henne, både solo och med band. Karin har sedan dess jobbat vidare med bl.a. den nya singeln "I´ll Give Up", som nyligen släpptes.
Denna gång rör det sig om en riktig, fabrikspressad CD med tryckt fodral och därtill inplastad, så det visar ju en tydlig ambition. Den nya singeln är mycket genomarbetad och innehåller många olika nyanser, något som gäller hennes låtskrivande och inspelningar över huvud taget. Jag hoppas dock att det där med "att ge upp" är mer en känsloyttring över hur jobbigt det kan vara att ta sig fram på den musikaliska stigen. Hon förklarade att det mer handlar om att ge upp det där som vi ändå inte kan påverka.
Åter till konserten i kyrkan: Som sagt, hon fyllde hela kyrkan och jag tror de allra flesta gick därifrån mycket nöjda. Det blev även ett litet tårtkalas med mingel efteråt. Utmärkande för Karins musik är just, förutom dessa nyanser och de varierade arrangemangen, de ofta självupplevda och eftertänksamma texterna. Både musik och text, samt framförandet, känns allltid så hjärtligt, ärligt och utlämnande. Att texterna ibland är lite tunga vägs direkt upp av Karins uppenbara glädje att stå på scenen.
Förutom sina egna sånger, där "Best I Can Be" minsann hade fått några rader på svenska, så fick vi höra covers av bl.a. Stevie Nicks, Vonda Shepard och Joan Baez. Der verkade dock till min förvåning att många i publiken inte kände till dem, underligt...!
Kyrkor kan vara en otroligt fin miljö att framföra musik i, med enorma ekon och en glasklar briljans. Men, det kan också vara svårt att få elförstärkta instrument, och framför allt slagverk och bas, att inte bli "bumpiga".
Musikerna Magnus Hällström (bas och elgitarr), Irina Röjås (slagverk och sång) samt Karina Larsson, som ledde kören och spelade lite piano, var alla lyhörda och snyggt lite återhållsamma för att låta Karins styrkor få stå i rampljuset.
Min enda invändning är att ljudet längre bak i kyrkan blev aningen "bumpigt" och att det blev lite svårt att urskilja alla nyanser som ju är en av Karins musiks allra största förtjänster. Även texterna kom lite i skymundan.
Men det finns ju andra fördelar med att framföra musik i kyrkan, det blir ju så stämningsfullt och så harmoniskt... Kanske man kan säga "storslaget", utan att bli "pampigt" eller "uppblåst"...
Jag ser definitivt fram emot nästa konsert och det utlovade albumet...!
Jag vill inte ägna tid, plats eller kraft åt att gnälla, eller skriva ner sådant jag inte gillar... Jag vill helllre lyfta fram något positivt...! Men visst finns det gränser...!
När hela Sverige nu hyllar den bortgångne "Loket" och hans "Bingo-Lotto", då blir det svårt att vara tyst. "Loket" hade säkert bra sidor och kunde troligen vara trevlig. Men den plåga till ytligt program och taskig musiksmak som han representerade gav mig många gånger lust att kasta ut tv:n genom fönstret. När man sedan tvingades att sälja skiten eftersom sönernas fotbollslag då fick pengar, ja då valde jag att bojkotta och betala mer direkt i stället.
Jag minns en löpsedel där Ulf Lundell citerades: "Bingo-Lotto fördummar svenska folket...!" Jo, nog hade Lundell rätt...! Inne i tidningen kunde man läsa att "Loket" svarade något om att Lundell hade gjort "några käcka låtar" som han lyssnade på ibland, men nu skulle han nog inte göra det mer...
Så vila i frid och låt aldrig någonsin sådan smörja som hans program stod för få ta del av våra skattepengar igen. Nu låter jag det vara tyst, men visst är det svårt att inte skratta när Hassan imiterar "Loket" och delar ut avgasrör till en Datsun som pris...
När jag sent omsider upptäckte Warren Haynes 2012, så försökte jag mig på att beskriva denna mångsidiga gitarrist och sångare så här: Han måste vara världens modigaste gitarrist, eller besatt av utmaningar. Hans självförtroende kan det ju inte heller vara något fel på. För vad säger man om en man som ersatte självaste Jerry Garcia i Grateful Dead (när de återuppstod som "The Dead" ett tag efter Garcias död). Innan dess ersatte han Duanne Allman i Allman Brothers Band då de återbildades. Han har också ingått i Dickey Betts Band, Dave Matthews Band och Phil Lesh & Friends. 1994 bildade han sin grupp Gov't Mule och han uppträder dessutom gärna akustiskt solo och med sitt eget Warren Haynes Band. Sedan 1989 arrangerar han sitt "Christmas Jam" där alla intäkter numera går till "Habitat for Humanity" som bygger bostäder till behövande världen över. En riktigt hårt arbetande man alltså.
När jag i snart 15 år lyssnat på honom och nästan slitit ut mina exemplar av "Live at Bonnaroo" och "Ashes & Dust" så är det bara att helt enkelt konstatera att han är en mycket expressiv och bred gitarrist med en ovanligt nyfiken musiksmak.
Och så RÖSTEN....! Jag faller komplett för hans stämma som när han i vissa stunder tar i lite extra blir som en exploderande fyrverkeripjäs...!
Nya skivan innehåller hela 69 minuter musik och så finns det en deluxe-upplaga med ytterligare drygt 30 minuter. Alltihop är inspelat live i studion och det känns ytterst engagerat och närvaron är total.
Iain Matthews har tveklöst en av de allra bästa rösterna i musikvärlden och han är odiskutabelt en av de allra främsta låtskrivarna. Han har gett ut minst 40 egna skivor, och därtill flertalet i grupper som Fairport Convention, Matthews Southern Comfort, Plainsong, Hamilton Pool samt More Than A Song. Han har därtill gjort flera duo-utgåvor med bl.a. Ad Vanderveen, Julian Dawson, Elliott Murphy, Andy Roberts och Jim Fogarty. Jag kan inte påstå att allt är kanonbra, men väldigt mycket är lysande.
Iain har hunnit bli 78 år och säger att han börjat tänka på att gå i pension. Detta kan vara hans sista solo-album, men han tänker fortsätta i olika konstellationer. Men varför kallar han den nya skivan då för "Volume 1"...?
"How Much Is Enough" är en ordentlig uppgörelse med nutidens känslokalla ideal och det är tydligt att han varit mycket engagerad i skapandet av dessa nya sånger. Resultatet är en av hans bästa skivor på ett bra tag.
Jag kan för mitt liv inte begripa att han inte är ett namn på allas läppar. Så bra är han...!
PS: Under året släpptes även en 5 skivors box, "Thro' My Eyes", med Iains tre första soloalbum, en live CD och en hel del övrigt material. Framför allt den första, "Thro' My Eyes", är en av mina absolut bästa skivor alla kategorier. Enormt bra rakt igenom...!
När jag såg Sarah Jarosz med band i Manchester 2023 var det nog en av de bästa konserter jag upplevt. Jag skrev så här på bloggen: Varje ton fylldes av känsla, musikalitet, närvaro, inspiration, glädje och kärlek. Ovationerna från publiken var storartade och både de på scenen och de stående nedanför kommer säkerligen att minnas denna kväll. Jag kommer det definitivt. Läs hela inlägget: Sarah Jarosz - Den bästa konserten...?
När så den nya skivan släpptes några månader senare så skrev jag:
Plötsligt händer det något när man lyssnar och nya dimensioner växer fram, insikter dyker upp från ingenstans och så är man behagligt omsluten av en ödmjuk värmande helhet. Härliga musikaliska stämningar förstärker alla intryck och du blir indragen i en nästan förförisk liten utflykt.
Show of Hands har alltså splittrats efter 38 år tillsammans och de kommer att vara saknade i folkmusikkretsar. Både Steve Knightley och Phil Beer lär dock fortsätta i någon form. Steve har redan släppt sin första soloskiva efter uppbrottet, men det är ändå långt ifrån hans första. Det finns redan 7-8 st, som släppts parallellt med gruppens skivor. Det finns även några andra duo- och trio-skivor. Det mesta är sig likt: Högkvalitativa låtar, tydliga melodier och så denna varma röst...! Givetvis en mycket bra skiva. Jag funderade länge på att sätta denna utgåva främst.
5. Carla Torgerson - "Beckonings"
Carla var under många år en av de två frontfigurerna i Walkabouts, och till slut fick hon klar sin andra solo-platta, efter en hel del trassel och sjukdomar. Carlas härliga röst kännns igen och det här är riktigt bra. Carla Torgerson har en röst som berör mig direkt, en av de absolut bästa rösterna jag hört. Det finns ett mörkt djup i hennes stämma, men öckså en sensuell beröring som attraherar varenda liten del av mig. Läs hela min recension här!
6. David Gilmour - "Luck and Strange"
Sångaren/gitarristen i Pink Floyd blir snart 79 år och har sagt om sin nya skiva att det nog är den bästa han gjort. Det är det givetvis inte, men "Luck And Strange" imponerar ändå. Gilmour kan fortfarande få fram ett gitarrsolo som sitter exakt som det ska. Trevligt och sympatiskt!
7. T Bone Burnett - "The Other Side"
Demonproducenten med den karakteristiska rösten har oftast två typer av sånger: De stökigt experimentella och de avskalade. Jag gillar framför allt de senare, ofta akustiska versioner som framhäver hans starka röst. Låtarna på nya akivan är både avskalade och lite experimentella. Det går långsamt men det finns vinster för den som har tålamod att lyssna in sig.
8. Josienne Clarke - "Parethesis, I"
Josienne fortsätter med samma fascinerande trollspö som på förra årets "Onliness" och skapar musik som kryper in under skinnet på dig. Du blir belönad om du ger henne lite tid...!
9. Malin Berglund - "Törnrosa"
Malin lämnade jordelivet snabbt och alldeles för tidigt och hann inte slutföra denna, hennes andra fullängds-skiva. Men hennes bassist och side-kick Anders Forsslund såg till att skivan blev klar och utgiven. En mogen tjej med en speciell förmåga att sätta fingret precis på det hon ville säga. Du kan läsa mer här: Malin Berglunds andra skiva - trots allt...
Det var svårt att utesluta en av dessa två, så de får dela på 10:e platsen: 10. Christy Moore - "A Terrible Beauty"
Man vet vad man får när Christy Moore gör en ny skiva. Starka sånger med angeläget budskap, avskalat komp och en röst som slår det mesta.
Min recension finns här: Christy Moore lika angelägen igen.
10. Dawes - "Oh Brother"
Här är det raka motsatsen. När gruppen nu tappat både bassist och keyboardist så fortsätter bröderna Taylor och Griffin Goldsmith som en duo och de har säkert lekt fram en hel del av arrangemangen i studion. Det finns här många små läckra gitarr-instick, kluriga intron och Griffins trummande visar nya dimensioner. Stämsången är som vanligt exceptionellt tilltalande. De ser själva nya Dawes som "en ny fas". Min recension: Dawes nya lite annorlunda.
Årets saamlingsbox: Neil Young - "The Archives III"
Neil Young tycks ha en jättestor guldgruva av gamla outgivna inspelningar att gräva ur. Frågan är bara om du är bereddd att betala drygt 300 kronor4 för det hela. Visst fins det en hel del outgivet och speciellt en hel live-skiva tillsammans med Nicolette Larson, den absolut bästa bakgrundssångaren enligt Young, är oerhört spännande.
Årets live-skiva: Thea Gilmore - "Can you hear the ghosts sing?"
En ruskigt bra live-utgåva av Thea Gilmore. Finns endast utgiven för att säljas på konserter och till hennes "patrions". Thea övertygar och blir bara bättre ocjh bättre...
PS: Just när jag skriver detta fär jag reda på att Dawes drabbats hårt av eldarna i Los Angeles. Griffin har förlorat sitt hem, likaså fd bassisten Wyler, bandets studio med utrustning och alla minnen är borta. Mitt i denna röra väntar Griffin sitt första barn vilken dag som helst. Jag lider med dem och hoppas allt löser sig på något sätt...!
När jag ska välja ut förra årets bästa skivor så upptäcker jag att flera av de jag kommer på faktiskt har ett eller flera år på nacken. Så här är några kanonbra skivor som jag upptäckte 2024, men det var lite för sent för att komma med på 2024 års lista. Men jag ville gärna ha med dem, så jag hittade på en ny kategori...
Down Like Silver - "First Light" 2022
Denna duo består av Caitlin Canty och Peter Bradley Adams och det verkar som att de bara ibland gör musik tillsammans. Men det är bra, mycket bra....! Det är sparsmakat, lågmält och intensivt, sensuellt och ödsligt. Jag blir helt salig och lyssnar om och om igen. Fascinerande...!
Josienne Clarke - "Onliness" 2023
Josienne gav ut en fin egen skiva innan hon gjorde flera riktigt bra skivor med gitarristen Ben Walker. Sedan irrade hon något när hon sökte en väg att fortsätta sin musikaliska resa. Men när hon förra året gjorde nyinspelningar av ett urval av sina låtar så blev det väldigt harmoniskt och allt blev mycket intressantare igen. Musik som håller dig i handen när du behöver det.
Phil Lesh & Friends - "There And Back Again" 2002
Det här är en 23 år gammal skiva, men det krävdes att Phil Lesh dog för att jag skulle upptäcka den. "There and Back Again" är en imponerande samling sånger där Warren Haynes med sång, gitarr och låtar sitter i förarsätet och imponerar stort och känsligt. Jag lyssnar just nu mycket på Warren Haynes och det här är en absolut favorit.
Slowman - "En Romantisk Idiot" 2019
Jag skrev en positiv recension här på bloggen redan i december 2019. Men först förra året fick jag klart för mig hur bra den här skivan faktiskt är. Riktigt bra låtar, snitsigt gitarrspel, fina och varierade arrangemang, sympatiska texter och en röst som känns uppriktig och angelägen. Nytt album, "The Invisible Son", är på gång.
Till slut en av de bästa (för mig) nya låtarna jag hörde förra året. Anders F Rönnblom -"Historien" 2018
Bättre blir det inte. Suggestivt och envist kämpande sig framåt. Peter R Ericson klämmer fram ett solo David Gilmour hade varit stolt över. Det fanns en gång en tid... men har står tiden nästan stilla...! Expressivt. Eftertänksamt. Sökande. Helande. Inget annat än enastående...! Det ska bli intressant att följa Anders F:s nya stora skivprojekt.
Bra musik är tidlös...! Fast det visste jag ju tidigare, men jag blev ändå påmind om det flera gånger förra året.
När Sandy Denny var 19 år satt hon hemma och skrev den här sången och spelade in den. Att någon skulle fascineras av det hon just skapat hade hon säkert inte ens en tanke på...
Sandy
Sånger som berörde på djupet
Gnistrande av musikalitet,
känsla och inlevelse
Lyriskt instinktivt träffsäker,
klarsynt och ödmjuk
Sandy
En röst utöver alla nivåer av gehör och frasering
En inlevelse och en sårbarhet
som berör lika mycket än idag
eller kanske ännu mer
-ArT 2009/2012
2025 kommer inte att bli bättre av sig själv
utan för att du och jag bestämmer oss för det.
Vi måste alla dra vårt strå till stacken.
Skjuta rädsla och hat åt sidan,
Envist fortsätta tro på positiva förändringar...
- ArT 2025-01-01
Det är inte lätt i en värld där egofixerade Kristersson sitter som en nutida Joakim von Anka och räknar sina pengar, och delar makten med galningar som Putin och Trump, samt
de avtrubbade, hämndlystna ledarna i Mellanöstern...
Det är inte lätt, men just därför måste vi envist lyfta fram alla alternativa, positiva och mer utvecklande framsteg.
Det är nu snart 49 år sedan Murray McLauchlan skrev om hur det blivit svårare och svårare att existera. Gene Marynecs gitarr ylade och jag anammade då helt budskapet. Den här sången drog i väg med mig till en värld där allt vsr möjligt. Något tuktade står han och jag fortfarande kvar och väntar...
I can see it like it was yesterday
They said you could change the world
But they didn't say how
I was young and strong
But it's gettin' harder to get along
- Murray McLauchlan
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
