Att känna igen sig...

Jag skrev nyligen om konsten att textmässigt uttrycka sig lite vagt, så att lyssnaren kan känna igen sig och uppleva att "det handlar ju precis om mig". Det där att plötsligt slås av tanken "Ja, just precis så är det...!"

Dawes fantastiska sång "Somewhere Along The Way" är en låt som jag kan lyssna på hur ofta som helst och ändå ständigt hitta nya upptäckter i. Den har varit med på bloggen förr, men den förtjänar att uppskattas ännu mer.



Textraden "But I needed to witness someone wrestle with what it means to just exist" är ett under av sådan igenkänsla.

Jag inser plötsligt att denna sång handlar om en nära vän som haft det riktigt jobbigt ett tag. Så känns det i alla fall...

But somewhere along the way
The dots didn't all connect
The promise became regrets
Somewhere along the way
The dream and the circumstance
continued their tortured dance
- Taylor Goldsmith

När sedan Taylors härliga gitarrsolo drar iväg blir allt uppenbart klart:
But somewhere along the way
I started to smile again
I don't remember when
Somewhere along the way
Things will turn out just fine
I know it's true this time
- Taylor Goldsmith

Dawes bassist Wylie Gelber kommer att lämna bandet för att fortsätta bygga instrument och utvecklia den förmågan ännu mer. Taylor skriver på bandets hemsida om Wylie’s Next Chapter.

Den långe, alltid so coole, Wylie blir svår att ersätta.