Say It Isn't True

When will we ever learn...?
- Pete Seeger

Gary Brooker RIP

Jag minns när jag var liten och vi i familjen såg någon gammal film på TV, då brukade farsan ofta kommentera: "Det där är XX, han är död". Snart kan man göra det samma, för nu börjar de gamla favoriterna "trilla av pin" en efter en. Nu var det Gary Brooker's tur...



Gary Brooker komponerade musiken och sjöng Procol Harum's fina "A Whiter Shade of Pale". Matthew Fisher spelade den häftiga orgeln och har senare fått tilldelat sig som medkompositör för detta. Keith Reid skrev den mystiska lyriken.

Finns det någon låt som man mer har dansat tryckare till på festerna under ens ungdomstid?
En oerhört gripande och speciell låt på många sätt.



Den LP med Procol Harum som jag lyssnade mest på var dock "A Salty Dog". Jag, som inte brukar vara så förtjust i pompösa orkesterarrangemang, jag fullkomligt älskade det pampiga och dramatiska på "A Salty Dog". Jag tyckte också väldigt mycket om Matthew Fisher's sång "Pilgrim's Progress". Strax efter skivans utgivning lämnade Fisher gruppen, Gary Brooker tog över helt och mitt intresse avtog något...



"A Whiter Shade of Pale" är odödlig och har spelats in av över 1000 olika artister. Lite underligt, jag förknippar den framför allt med Brookers sång och Fishers orgel...



Martin Tallström har gjort en instrumental tolkning på akustisk gitarr. Enastående vackert och det låter nästan som en gammal barock-låt. En fin hyllning till Gary Brooker idag, tycker jag...

Snö

Så fick vi då snö igen... Den lyser verkligen upp i mörkret och det blir riktigt vackert ute. Men den lär väl inte ligga kvar så länge...

Jag minns att när jag var liten så var det massvis med snö. Frusna fingertoppar och kalla tår. Hur vintern varade flera månader. Eller minns jag fel...?

Jag minns även hur jobbigt det var att cykla på vintern, för det gjorde man ju året om...

Ted Ström gjorde för något år sen en fräsch nyinspelning av sin sång "Snö" och dekorerade med stämningsfulla akvareller han målat själv. En riktigt fin liten video...!

Men snart vill jag ha vår...!

Krysia Kristianne del 3

Fortsättning om Krysia Kocjan / Kristianne:

Efter tiden i 'Shot In The Dark' med Al Stewart blev det åter tyst om Krysia. Först 1990 började det hända saker igen. På en samlingsplatta kallad "True Voices" fick Krysia sjunga Brian Jones komposition "Thank You For Being There".

Jovisst, Brian Jones från Rolling Stones! Visst hade Brian en klart viktig roll i tidiga Stones arrangemang och ett lika stort inflytande i gruppen som Mick Jagger och Keith Richards. Men någon kompositör i vanlig bemärkelse var han inte....

Men det här är storstilat underbart....! Krysia sjunger så bedårande vackert och trovärdigt. Robin Williamson från Incredible String Band spelar alla instrumenten.

"True Voices" återutgavs 2019 med några bonusspår av John York (Byrds gamle bassist) och Richie Furay (som gjorde en fin cover av Gene Clarks "She Don't Care About Time"). En redan bra skiva blev ännu bättre. Andra favoriter är Gene Clark's version av Phil Ochs "Changes",
P.F. Sloan med klassiska "Simple Song Of Freedom", samt Susan Cowsill's inspelning av Sandy Denny's "At The End Of The Day".



Samma år startade David Kronemyer "Tyger and Other Tales: English Romantic Poetry Set to Music", ett projekt att spela in nya moderna tolkningar av gamla engelska, romantiska dikter, skrivna av bl.a. William Blake, John Keats, Emily Bronte och William Wordsworth.

Man prövade Annie Haslam (Renaissance) och Sonja Kristina (Curved Air) som sångerska, men valet föll till slut på Krysia Kristianne och Kronemyer säger att hon var "amazing". Och det är bara att helt enkelt hålla med...!



Kort efter det att albumet till slut släpptes 1996 så gick skivbolaget i konkurs och då försvann skivan helt från marknaden. Givetvis en stor besvikelse för Krysia och övriga inblandade.

"Tyger And Other Tales" är en underbar skiva och de nio låtar jag har hört är både varierade
och tilltalande på alla tänkbara vis. Jag har valt ut några av låtarna, men kunde likväl ha valt vilka som helst av de andra. Att inte denna skiva gav Krysia en större framgång är inget annat än ruskigt orättvist...!



"The Lady of Shallot", som även Loreena McKennitt gjort en fantastisk version av, finns också med här. Vem som var först kan diskuteras. Men eftersom det är olika tonsättningar, så är det oväsentligt. Jag tycker mycket om bägge två...!

Här Du kan läsa mer om hela "Tyger And Other Tales"-projektet på David Kronemyer's hemsida och lyssna på 9 av 11 låtar: Tyger and Other Tales.



1995 fick Krysia också sjunga låten "Lament" på skivan "A Celtic Tale", av Mychael Danna och Jeff Danna. Ännu en gång en så imponerande sånginsats av Krysia...! Videon innehåller därtill en del väldigt fina bilder och är värd att ses även för dessa.



Krysia försörjde sig därefter på att vara sångpedagog i Oregon, men efter några års kamp mot lungcancer avled hon 2007, bara 53 år gammal.

Ännu en stor sångerska som aldrig fick det stora genombrott hon så väl förtjänade...

Crazy man...!

Jag kom att tänka på ett roligt minne när jag idag bläddrade igenom några högar med gamla fotografier.

När jag var i London på 70-talet fascinerades jag av stadens robusta och vackra brevlådor. Verkligen något helt annat än våra futtiga och fyrkantiga gula (och fula) små lådor.

När jag stod och siktade in min kamera och fotade bilden här bredvid så passerade ett ganska ungt par förbi och jag hörde kvinnan säga till mannen:

- Crazy Man taking a pic of a postbox...!!

Det må så vara, men jag tycker fortfarande att deras brevlådor
är riktigt fina och pampiga.
Så det så...!

Min recension på Jackson Brownes hemsida ...!

Jo, jag vet att jag har hävdat att de riktiga hjältarna placerar vi inte på piedestaler, utan de står på marken, mitt ibland oss... Det hindrar ju inte att jag känner mig hedrad och stolt när jag upptäcker att min recension av Jackson Brownes senaste skiva, "Downhill From Everywhere", finns utlagd på hans egen hemsida...!

Hade jag vetat det kunde jag ju gjort en översättning bland kommentarerna, så som jag gjort med flera andra artister. För visst har mina skriverier nämnts på t.ex. dessa artisters hemsidor: Morgan Erina, Scott Merritt, Eric Bazilian (The Hooters), Ken Dunn, Jim & Sam, Kevin O'Regan, Coast, Sid Griffin, Annika Fehling och några andra.

Åtskilliga fler har på Facebook kommenterat och länkat, t.ex. Iain Matthews, Tracey Browne, Catherine MacLellan, The Sea The Sea, Hope In High Water och The Pines. Samt från Sverige: FJK, Totte Bergström, West of Eden, Mikael Ramel, Caroline Wickberg, AFT, Engmans Kapell, Good Harvest och flera andra.

Men Jackson Browne tar priset... Det är STORT...!

Krysia Kristianne del 2

Fortsättning om Krysia Kocjan / Kristianne:

Bortsett från lite sång på skivor med The Kinks och Mike Heron (f.d. Incredible String Band) så hände ingenting i Krysia's karriär mellan 1974 och 1980.

Hon flyttade dock till USA någon gång under den perioden och kom med i Al Stewart's komp-grupp "Shot In The Dark" och var med på albumet "24 Carrots/Parrots" 1980 och den efter-följande dubbeln "Live / Indian Summer" året efter.

Här är ett live-klipp med "Midnight Rocks", där man både kan se henne och tydligt höra hennes fina sång på några ställen:



Hon är betydligt mer framträdande på Shot In The Dark's enda egna LP, som producerades av Al Stewart och gavs ut 1981.

Krysia sjunger 6 av 10 sånger och har skrivit eller är medkompositör till 7 av låtarna.



Detta är en skiva som jag fullkomligt älskade när det begav sig. Musiken gjorde mig så glad och jag diggade från början till slut. Peter White och Adam Yurman firar triumfer med sitt gitarrspel, Robin Lamble spelar bas och sjunger riktigt bra han med. Bryan Savage har drag i både saxofon och flöjt. Och så Krysia med sin härliga röst...

Skivan var därtill så distinkt producerad och lät så otroligt bra. Inte att förakta det heller...

Mig veterligt finns skivan fortfarande inte utgiven på CD, men kom i alla fall digitalt för något år sen. Så numera finns den både på Spotify och YouTube.

Här är "Playing With Lightning", det första numret på skivan. Robin Lamble sköter här sången. Jag blir fortfarande på härligt humör av att höra den.



Och... Så finns här den definitiva prototypen för en hit-låt i mina öron. "Just As well" börjar med enbart slagverk och byggs snart upp. Krysia sjunger så snabbt att sången blir en del av rytmen. Här finns rikligt med både fart och drag. Allt är så himla snitsigt...

Det är skamligt att "Just As Well" inte alls blev känd.



Efter tiden i "Shot In The Dark" blev det åter tyst kring Krysia.

I del 3 kommer jag dock att lyfta fram en riktigt stark skiva hon faktiskt gjorde, men som snabbt försvann...

Krysia Kocjan (Krysia Kristianne) del 1

Krysia Kocjan föddes 1953 strax utanför Glasgow av en flamländsk mamma och en polsk pappa. Blott 18 år gammal gick hon med i gruppen "Natural Acoustic Band", som hade bildats 1969 av två 19-åringar, Tom Hoy och Robin Thyne. Gruppens musik har kallats "acid-folk" och visst finns där tydliga drag av Incredible String Band.

Gruppen fick mycket uppmärksamhet och 16 olika skivbolag slogs om att få skriva kontrakt med dem. De spelade på Royal Albert Hall, som förband till Don McLean, och tre gånger på Marquee Club i London, två av dem som huvudattraktion.



Krysias starka röst och hennes speciella kompositioner bländade med både självförtroende och en exceptionell klang. Även Tom Hoy skrev gripande låtar och sjöng riktigt bra. Robin Thyne var multi-instrumentalisten som hanterade gitarr, bas, blockflöjt och slagverk. Deras två LP-skivor, "Learning To Live" och "Branching In" släpptes båda 1972 och fick mycket fin kritik. Deras singel "Echoes" tog sig upp till första plats på Melody Maker's folk-lista.



Krysia Kocjan fick således som tonåring uppleva hur alla dörrar plötsligt öppnades. Det gick fort, kanske för fort... Hon lämnade bandet 1973 för att starta en solo-karriär, mycket till Hoy's och Thyne's förtvivlan. De försökte både att ersätta Krysia och att fortsätta som duo utan henne, men utan att lyckas. Tom Hoy gick 1975 med i Magna Carta och Robin Thyne följde senare med även han. De var med och gjorde några av Magna Cartas allra bästa skivor fram till 1979, då de under irriterade former lämnade för att bilda "Nova Kata".

Krysia gjorde sedan sin solo-skiva, kort och gott kallad "Krysia". Den spretade åt flera olika håll, men innehöll flera minnesvärda sånger och hennes första försök att tonsätta gammal brittisk romantisk poesi med "La Belle Dame Sans Merci" av John Keats. Där fanns också hennes fina, ömsinta sång till sin pappa, "You Should Have Been a Painter". Men allra bäst var skildringen av vardagens tristess i "So Passes Life". Jerry Donahue, Dave Pegg och Dave Mattacks från Fairport Convention var med och spelade.

Men sedan hände det inte så mycket mer och Krysias karriär fortsatte därefter i skymundan.



Det kan gå upp och ner väldigt fort i musikbranschen... När jag såg henne på Marquee Club i London 1977 stod hon där i ett hörn, sjöng och kompade sig själv på gitarr. Hon verkade lite blyg och de flesta pratade utan att lyssna på henne. Jag minns att jag tyckte synd om henne.

Krysia flyttade senare till USA, tog artistnamnet Krysia Kristianne och kom med i Al Stewart's kompgrupp "Shot In The Dark".

Men det berättar jag mer om i del 2.