Wendy Webb - "In The Night"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 1: Wendy sjunger så att man känner det hon känner...

Vilset sökande i unga år...

1972. 16 år. Sökande. Undrande. Osäker på så mycket och så säker på det jag inte borde varit. Ändå var livet enkelt. Smala val. Mycket tid. Förväntan. Jackson Brownes första skiva växte på mig. "A Child In These Hills" var väl inte den mest lättillgängliga sången, men den appellerade på något speciellt sätt allt det jag kände. Vilsenheten. Ensamheten. Drömmarna. Osäkerheten.

Chased from the gates of the city
where no one had touched me
I am away
I am alone
I am a child in these hills
And looking for water
And looking for life
- Jackson Browne

Och så detta makalösa solo på munspel av Jimmie Fadden. Hade aldrig hört något liknande. Vet inte om jag än idag har hört något mer sådant. Tror inte det.

När Val McCallum kom med i Jacksons band så plockade man upp "A Child In These Hills" igen, eftersom Val kunde spela munspelet nästan lika häftigt som Jimmie Fadden. Nyligen gjordes en ny inspelning till förmån för Verde Valley School:



Det unga, oskuldsfulla i Jacksons röst har med tiden ersatts av den erfarne mannens vishet.

När munspelet sakta avlägsnar sig på slutet vet jag allt och inget.

Ett brev till sig själv

En gång fyllde jag på skoj i ett nördtest, där en av frågorna var om jag någonsin hade skickat ett mejl till mig själv. Vilket jag givetvis hade gjort. Flera gånger.

Sajten "The Big Issue" låter kända personer skriva ett brev till sitt yngre jag. En fullständigt briljant idé...! Det måste kännas stimulerande, antar jag, och om man tänker efter är ju ofta dikter och lyrik ett slags brev till sig själv.

Vad har livet faktiskt lärt mig? Vad inser jag nu som jag inte förstod då? Många hårt erövrade erfarenheter blev ju med tiden något som hjälpte mig vidare. Så kanske har jag något jag vill förmedla till de som kommer efter?

Jackson Browne har mycket klokt att dela med sig av i sitt "Letter to my younger self":
Läs här: "Jackson Browne: The best is always yet to come".

Han avslutar med "It is part of the design that you don’t learn things until later". Och det påminner mig om ett av mina favorit-citat:

Dawes igen

Dawes har jag ju lyssnat mycket på, men utan någon speciell orsak så har de hemma hos mig nu vilat ett tag. Det är ju mycket man vill lyssna på, trots allt.

Kanske man även har haft lite tvivel på att en lyckligt gift Taylor Goldsmith och därtill nybliven förälder verkligen ska kunna ha fokus på sin musik och sitt skapande.

Så kommer då en inspelning som helt "slår knock" på mig. I och för sig en gammal låt, men vilken tolkning...! Vilken känsla...! Bara att kapitulera...

Paddy Moloney i Chieftains RIP

Paddy Moloney har hastigt gått bort, 83 år gammal. Han var ledare för The Chieftains. Redan 1962 bildade han gruppen som har haft ett enormt inflytande på och breddat intresset för traditionell irländsk musik. De har gett ut mer än 40 skivor, både tradionellt "trogna"och även de som utvecklat samarbetet med andra musikstilar.

Här en timslång dokumentär om gruppen och Paddy Moloney dominerar med sin närvaro och sin sprudlande glädje:



Paddy Moloney blev med tiden en ambassadör för att bredda den irländska musiken. Han bjöd in många kända artister från alla möjliga håll.

Samarbetet med Van Morrison gav den fina skivan "Irish Heartbeat" med den härliga titellåten:



Van Morrisons temperament passade Chieftains mycket bra. Allra mest imponerande är deras tolkning av "Carrickfergus". Vilken känsla!



Chieftains har samarbetat med otaliga fler från vitt skilda håll och listan kunde göras mycket längre, jag nämner "bara": Jackson Browne, Mary Black, Elvis Costello, Emmylou Harris, Loreena McKennitt, Mark Knopfler, Diana Krall, Natalie Merchant, Kate och Anna McGarrigle, Marianne Faithfull, Ry Cooder, Willie Nelson, Carlos Nunez, Sinéad O'Connor, The Pogues, Sting, Earl Scruggs, The Corrs, Nanci Griffith, The Decemberists, The Dubliners, The Rolling Stones, Rickie Lee Jones, John Hiatt, Art Garfunkel, Allison Moorer, John Prine, Nitty Gritty Dirt Band, Rosanne Cash, Chet Atkins, Mike Oldfield, Ultravox, John Williams, Ziggy Marley, Pavarotti, Tom Jones och Madonna.

Paddy Moloney har därtill spelat sin tin whistle på skivor med bl.a. Mike Oldfield, Mick Jagger, Gary Moore, Paul McCartney, Sting, Don Henley och Stevie Wonder. Paddy hanterade för övrigt även irländsk säckpipa, dragspel och bodhran.

Julskivan "The Bells of Dublin" innehåller den definitiva jullåten, "The Rebel Jesus", som Jackson Browne skrev och sjöng:



En annan favorit är när Allison Moorer sjunger änglalikt vackert "Hick's Farewell" på "Further Down The Old Plank Road":

:

En större eldsjäl för den traditionella irlänska musiken lär vi kanske aldrig se. Vad Paddy Moloney, liksom Sharon Shannon och Donal Lunny, tillfört irländsk musik kan nog ingen beskriva...

Paddy Moloney spred med sprudlande glädje den musik han älskade. Vila i frid.

Jackson Browne 73 år

Årets bästa konsert...!

Mats Klingström och Unit - Royal, Eskilstuna 2021-10-07

Med tanke på att konsertåret egentligen precis har startat först nu, så är det väl lite tidigt att utropa att årets bästa konsert redan har upplevts. Men jag är alldeles övertygad om att inget kommer att slå det här. Så jag säger tvärsäkert: Det här var årets konsert...!

Mats Klingström, som nyligen tilldelades Ferlinsällskapets Trubadurpris 2021, har efter många år återupptagit samarbetet med gruppen Unit, f.d. Jazz Unit, och det tillför hans musik både ett tyngre sound och ett uppenbart groove. Unit består av tre superskickliga musiker: Jonas Castell spelar ståbas så att det ger låtarna ett tydligt flyt och dessutom så fick han ur sig ett snyggt bassolo. Kristofer Johansson på trummor spelar både fantasifullt och omväxlande. Men det är elgitarristen Niclas Höglind som tar mest uppmärksamhet med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel som dekorerar musiken till riktiga höjder.

Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans med Niclas Höglind så väver de samman sitt spel på ett fascinerande sätt. Mats är dessutom en mycket uttrycksfull sångare, låtkompositör och textförfattare.

Vi får höra mängder av Mats fina översättningar av Leonard Cohen, samt även några av bl.a. Bob Dylan, Daniel Lanois och JJ Cale. De kör även några av Mats egna kompositioner och de står sig mycket gott i sällskapet. Efter pausen blir konserten så bra att det känns som man skulle lyfta från fåtöljerna och börja sväva. Då är det rent magiskt bra och ganska säkert det bästa man får uppleva i år, kanske ännu längre...

När de på slutet spelar "Nu lämnar jag bordet", den sista låt som Cohen skrev, är det nästan som man kan ana Leonard Cohens ande i rummet.

Ett stort tack till Kim Kultur. Tontroll och Eskilstuna Jazzklubb för detta fina arrangemang. Jag är bergsäker på att alla som var där kommer att berätta för alla de känner vilken härlig musikupplevelse de fått och hur glada de är att de tog sig dit...

Ewert Ljusberg RIP

Vissångaren, historieberättaren och mångsysslaren Ewert Ljusberg har avlidit 76 år gammal. Han var med om en bilolycka för ett par år sedan och återhämtade sig aldrig helt från den.



Jag såg Ewert Ljusberg några gånger på 80-talet och det var imponerande upplevelser. Visst var han rolig, men det var djupet bakom som lyste igenom. Han hade verkligen något att säga och förmedlade det effektivt med skämt och sånger.

Hans "spel" på munspel med enbart sin röst i "Bruvôllbrynne Blues" här ovanför är inget annat än otroligt häftigt. Den blev ofta ett paradnummer vid Ewerts framträdanden.

Han var ju väldigt rolig, men ibland även riktigt giftig. Vem utom Ewert skulle kunna ha gjort den här låten om Knutby-härvan?



Dessutom hade han en sällsynt pondus och kunde skapa dramatik med sin djupa röst och starka närvaro, som i "Briggen Bluebird Av Hull":



Hans sista skiva blev "Bär mig i ditt hjärta", en samling översättningar av högsta kvalitet och största allvar. Flera översättningar av Kris Kristofferson samt därtill bland annat några av Steve Goodman och Warren Zevon. Titellåten är en fin tolkning av Zevon's "Keep Me In Your Heart":



Nu har vi på kort tid förlorat flera udda särlingar som Ewert Ljusberg, Peps Persson och Ola Magnell. Det känns tomt och ödsligt...