Lowen & Navarro upplevde aldrig de riktigt stora framgångarna och när man lyssnar på dem är det fullständigt obegripligt...
Eric Lowen diagnostiserades senare med obotlig ALS och livet tog sig nya oväntade vägar. Han fortsatte spela tills det var helt omöjligt. De sista konserterna satt han orörlig i rullstol, men var ändå med...
I tidskriften "Performing Songwriter Magazine" skrev Eric Lowen 2006 en fantastisk text, "Survival, Success and the End Of The Road", där han lovprisar det livet gett honom och visar hur modigt han tog sig an sitt ofrånkomliga öde. Här läser han upp texten själv:
Än är det inte för sent att upptäcka dessa känslospröt till låtmakare och den fantastiska katalog med ärlig musik de skapade.
Att möta en del musik är som att möta en del människor... Det bara känns så rätt och tryggt direkt att det aldrig finns ett uns av tvekan... Det bara är... Hur mycket du än vill ta emot så får du mer än du är kapabel att ta emot... Nästa gång upplever du nya intryck du knappt tidigare lagt märke till... Som ett flöde som bara väller fram...
Så har alltid Scott Merritt's musik varit för mig. Den här videon med "Candletray" går direkt till mitt hjärta... Det är som kärlek som invaderar ditt liv och fyller varenda sinne... Välbehag... Tillhörighet... Trygghet... Så känsligt...!! Så vackert...!!
Det har demonstrerats i USA under helgen, med ett tydligt budskap: Vi ställer inte upp på sånt som segregerar och raserar...!
I dessa tider av trumpiga toknissar vid makten och växande rädslor som föder hat, som i sin tur gör oss till främlingar för varandra, då finns det krafter som reser sig upp...!!
Jag är övertygad att musik och kulturyttringar kan leda vägen och öppna ögonen på folk.
Neil Young har skrivit och framfört mängder av oförglömliga sånger i alla möjliga olika tappningar. En som det nästan aldrig pratas om och som han nästan aldrig spelar live är "Feel Your Love". För mig är den en av de vackraste och mest känslosamma kärlekssångerna som någonsin skrivits... Här en ovanlig liveversion från London 2003:
Studioversionen på CSNY:s "American Dream" är så känsligt spröd och Joe Vitales slagverk och vibrafon skapar en drömsk spänning och en lågmäld nerv.
När Neil gör den live så framtvingar han samma känslighet genom att viska "Love".
Stor konst av en stor konstnär...!
Under nästan 24 år var han min granne och det var många gånger han ville ha hjälp med datorn, eller så var han bara sugen på att prata över en kopp kaffe. Vilken berättare och vilka berättelser!! Dessutom alldeles sanna. Han fick skolelever att skriva brev till världs-kändisar, blev expert på Islandsresor och han var alltid lika nyfiken att utforska nya möjligheter...
Han var inget data-snille, men han använde alla möjligheter respektlöst för att bl.a. ha kontakt med sonen i Florida. Ibland hade han tryckt på lite för många ställen och fått lite oanade effekter. Det hände några gånger att sladden inte satt i... Oj, vad vi skrattade då...!
En gång när han åkte med mig till stan råkade jag ha en riktigt stökig Neil Young-låt högt påskruvad och den startade på hög volym strax efter det att jag startade motorn. Vad rädd han blev...!
Han skrev ned sina upplevelser och när jag hjälpte honom att binda ihop det hela till en slags bok på några hundra sidor var han glad som ett barn på julaftonen.
- Har jag verkligen skrivit allt det här? undrade han ödmjukt...
Vi höll lite kontakt efter det att han flyttat in på ett äldreboende och jag och en annan granne hälsade på honom ett par gånger. Minnet var inte det bästa, men han skrattade åt sig själv när han frågade samma fråga han nyss fått svar på... Alltid lika närvarande och alltid lika vänlig.
Det känns konstigt tomt när han nu inte längre är med oss... Men jag kommer alltid att minnas dig, Hasse...!
Lucinda Williams med sin "I Envy The Wind": En kärleksförklaring av sällan skådad klass...
Alla kommentarer känns helt överflödiga...
I envy the wind
That whispers in your ear
That howls through the winter
That freezes your fingers
That moves through your hair
And cracks your lips
And chills you to the bone
I envy the wind
I envy the rain
That falls on your face
That wets your eyelashes
And dampens your skin
And touches your tongue
And soaks through your shirt
And drips down your back
I envy the rain
I envy the sun
That brightens your summer
That warms your body
And holds you in her heat
And makes your days longer
And makes you hot
And makes you sweat
I envy the sun
- Lucinda Williams
Jag tyckte det var dags för lite positivare rubriker... Så åter tillbaka till det positiva, det förhoppningsfulla och det utvecklande. Oj, nu lät det ju nästan pretentiöst...
Hur som helst har jag upptäckt att den fantastiske Roddy Woomble knappt nämnts på min blogg, trots att jag ofta lyssnar på honom. Normalt är han sångare i Idlewild, betydligt tuffare och stökigare än det han gör som solo-artist. Men det som är viktigast är hans röst, så full av värme och djup, av klanger och harmoni, helt enkelt en väldigt sympatisk röst... Och det räcker långt!
"I Came In From The Mountain" kan jag höra hur ofta som helst, utan att tröttna...
My dreams would change over centuries
if I had a thousand lives to choose from
But we don't change
what we don't see
Because we affect each other endlessly
And I see between your eyes
Lines of language to be taken along
I came in from the mountain
- Roddy Woomble
Så vackert att allt positivt forsar in och dränker allt negativt...
För många år sedan gick jag ett tag i terapi. Ganska tidigt fick jag höra: "De flesta som kommer hit kan jag hjälpa genom att sätta ord på deras känslor, se sammanhang och hitta mönster som är möjliga att angripa. Inget av detta kan jag hjälpa dig med. Du gör det redan så utsökt bra själv! Du målar så talande upp hela situationen och ser sammanhangen".
Men, lade han snabbt till: "Jag tror jag kanske kan hjälpa dig med det här: Du hoppar ibland i galen tunna, fast du är mycket väl medveten om att du gör det. Och du gör det igen..."
Allt detta var nog sant... Så här många år efteråt inser jag att jag har blivit mycket bättre på att inte göra detta... Jag vet att det är så och jag vet att det är mycket mer sällan jag nu gör misstag av den storleksordningen jag ofta gjorde när jag var yngre... Men ingen är perfekt och även jag har ögonblick då jag inte väljer rätt...!
I helgen var det totalt oflyt på många sätt och jag inser nu att jag kunde undvikit en del av det om jag bara hade haft radarn påsatt...
Men kanske jag har lärt mig något, jag vill definitivt tro det, och då var det ju till nytta i alla fall... Dessutom tog jag kontakt med en god vän jag inte pratat med på ett bra tag, och det var ju ännu en positiv bieffekt...
Fråga mig inte om fler detaljer...! Men någon gång kanske jag kan berätta för någon, kanske något litet, kanske...
Jag lyssnar mycket på Van Morrison för tillfället och hans "Village Idiot" handlar egentligen om något helt annat, men det handlar åtminstone om en idiot...! Och det var jag under helgen, det är bara att erkänna...!!
And if my dreams treat me badly
And I cry out at night
Shake me to my senses
And I will be alright
Yes, I will be alright
- John Gorka
Det här är ännu en av mina verkliga favoriter... John Gorka med "Down in the Milltown" från debut-skivan "I Know" från 1991. En låt om det stora i livet från den lille obetydlige mannen på fabriksgolvet. Full av enkel livsfilosofi med djup av oanade mått: "Hang your head over,
Feel the wind blow"
- John Gorka
Jag tror att den här världen vore en bättre plats om fler kunde känna vinden blåsa, om fler kunde förnimma storheten i det lilla...
En riktig favorit: Finns det någon låt som bättre beskriver det oemotståndliga, men ändå ambivalent tvekande, det omstörtande, när förälskelsen slår till...?
Anna Ternheim gjorde en fantastisk cover på Augustgalan för några månader sedan:
Jag har vandrat längs gränsen länge nog
En emigrant med sviktande mod
Bränd av kvinnor och gamla kontrakt
Med rastlösheten som gift i mitt blod
Hon går förbi här som en doft av hopp
som ett tåg på en nattlig station
som ett rop i en gränd från en förlorad vän
som en ny religion
Hon gör mig galen
- Ulf Lundell
Idag firar jag Sandy Dennys födelsedag. Hon skulle blivit 70 idag, men hon blev bara 31....
Sandy Denny var som sångerska/låtskrivare/textförfattare så enastående att det finns ingen som ens går att jämföra. Ännu 31 år efter hennes död har jag aldrig hört något liknande och jag inser att jag aldrig kommer att få göra det...
I år sammanfattar jag årets bästa skivor på ett lite roligare sätt:
Olika kategorier med bara vinnare...!
Årets bästa: The Pines - "Above The Prairie"
Tänk dig att du vandrar ut en dimmig och lite kylig kväll och någonstans där finner du en plötslig harmoni, en frizon utan alla vardagliga krav, bitarna faller på plats och du ser sammanhang du tidigare bara kunnat ana, du är där mitt i nuet och ändå är du halvt drömmande... Så är The Pines musik...
Skivan avslutas med att den i december 2015 bortgångne indianen John Trudell läser sin "Time Dreams" till The Pines musik och indian-sång av Quiltman. Fullständigt enastående...!
Bucaro visar på sin nionde skiva att han har en behaglig och attraktiv stämma som fångar din uppmärksamhet direkt. Ett typisk 'Americana'-sound som tuffar på lågmält, men ändå kräver din uppmärksamhet, med tilltalande ödslighet och stämning. Överraskande hög klass på alla låtar, med starka melodier. Lyssna mer här: Clarence Bucaro på Soundcloud.
Årets vackraste: Josienne Clarke & Ben Walker – ”Overnight”
Josienne Clarke har alltid känts som en sago-fé från folkliga England. Tillsammans med gitarristen Ben Walker har hon gjort ett album så vackert men ändå fullt med kanter och taggar. Såååå bra...!
Årets melankoliska: Sarah Jarosz – ”Undercurrent”
Oerhört starkt album av Sarah Jarosz. Det finns ett mörker av melankoli som genomsyrar denna skiva men ändå lyser den klart med livskraft…!
Årets berättare: Mary Chapin Carpenter – ”The Things That We Are Made Of” Mary går från klarhet till klarhet och det här är ruskigt starkt och djupt. Strålande texter och fina melodier. Ännu en riktigt bra skiva och kanske rentav hennes allra bästa…!
Årets harmonier: Lewis & Leigh – ”Ghost”
En imponerande samling låtar framförda med dessa utsökta harmonier i absolut världsklass och med en charm och en innerlighet, blandat med lite pop-känsla och en stor portion glädje.
Årets suggestiva: Ken Dunn & Gypsy Starfish - "The Great Unknown"
Lite blues, lite americana, lite folkmusik, lite singer-songwriter. Ken Dunn sjunger lite "ful-snyggt", arrangemangen sitter klockrent och allt växer på lyssnaren. Jag kommer att tänka på en gammal favorit-skiva, Mick Greenwood's "To Friends". Det är beröm av stora mått, åtminstone i min värld...
Årets lågmälda: Luka Bloom - "Frugalisto" Luka Bloom är en av de riktigt stora. Fantastisk sångare, gitarrist, låtskrivare, textförfattare och en stämnings-skapare av rang. Därtill är han en människa med stora ideal och vettiga värderingar. Två egna låtar och resten är covers, men Luka sätter sin egen prägel på dem.
Årets engelska folkrock: Kris Drever – ”If Wishes Were Horses”
Engelsk nyskriven folk-inspirerad musik med härlig dialekt och finurligt komp…..
Årets engelska folk: Kate Rusby - "Life In A Paper Boat"
Kate har fortfarande sin röst, men det mest imponerande är hur hon mer och mer tar ut svängarna i komponerandet. Rent av lite politisk…
Årets samling: Sandy Denny – ”I’ve Always Kept A Unicorn”
Sandy Denny mestadels akustiskt, många demos och udda inspelningar: Två skivor i en klass för sig, en helt utsökt samling som tydliggör Sandys kvaliteter…
Årets comeback: Iain Sutherland - "Back to the Sea" Vid 67 års ålder har Iain Sutherland efter mängder av års tystnad nu gjort en skiva nästan helt på egen hand. 14 sånger som alla är av högsta kvalitet, med samma varma röst och ärliga lågmälda känsla som en gång i tiden...
Årets personliga brev: Lars Winnerbäck - "Granit och Morän" Det brukar kännas som att man får ett personligt brev när Lars Winnerbäck släpper en ny skiva. Så även denna gång och kanske ännu mer personligt än vanligt. Bilder dyker upp i minnet, känslor svallar i hjärtat och det känns i maggropen som om det var mitt liv, min verklighet han skildrade...
Årets helande meditation: Jenai Huff - "Color Wheel"
Harmoniska skildringar av kärlekens makt och påverkan, både till någon förälskelse och till sitt eget barn. Det är så finstämt och harmoniskt att det är som en meditativ stund av innerlighet och värme. Harmoniskt och helande.
Årets EP: Morgan Erina - "Lady"
Jag faller pladask för Morgan Erinas låtar, så enkelt självklara, men ändå spännande och känslomässigt utlämnande. Om det finns någon som helst rättvisa borde den här EP:n bli spelad om och om igen av en riktigt stor mängd musikälskare...
Årets självrannsakan: Graham Nash – ”This Path Tonight”
Graham Nash gör ett starkt album och söker förstå vad som lett honom hit. Känns ärligt och lite modigt…
Årets tema-album: West of Eden - "Look To The West" 13 låtar som alla handlar om utvandringen till Amerika på något sett. Det är bara att lyssna och bli imponerad över hur galant de fixar ett sådant här projekt…
Årets nykomling: The Looking – ”Lead Me To The Water” En röst som tar dig med på utflykter, med lite steel guitar och ett mycket intressant sound…
Årets fynd: Brian Cullman - "The Opposite of Time" "Time If There Is Time" är kanske albumets finaste ögonblick med sina djupa reflektioner. Sedan fortsätter det med både ballader, lite blues och allt möjligt, allt framfört med känsla, närhet, fina arrangemang och härligt spel på både akustiska och elektriska gitarrer.
Årets jazzinfluerade: Norah Jones - "Day Breaks" Norah återvänder lite till det sound hon slog igenom med… och så gör hon cover på Neil Youngs ”Don’t Be Denied”…
Årets Dylan-inspirerade: Conor Oberst – ”Ruminations” Har man en sån röst som Conor Oberst borde det nästan vara förbjudet att överproducera sina skivor. Conor Oberst verkar ha fattat det och gjort en akustisk skiva med hög angelägenhet…
Årets Neil Young: Neil Young – ”Peace Trail”
En inspirerad och engagerad Neil låter nästan som på ”On the Beach” och ”Tonight’s The Night”… Det tar lite tid att uppfatta stämningen... Det har jag längtat länge efter, nästan gett upp hoppet om… Tack Neil…!
Årets tveksamhet: Dawes – ”We’re All Gonna Die” Kändes först som en stor besvikelse, men envist tog den sig in och växte bit för bit…
Årets frågetecken: Bob Weir – ”Blue Mountain” Har alltid varit svag för Bob Weir, hans röst och han är en av världens bästa kompgitarrister.
Den nya skivan är mer lågmäld och jag vet ännu inte vad jag tycker…
Årets bootleg: Jackson Browne ”Awake Again” Legendarisk konsert från Montreux 1982. Så mycket bättre kan det knappast bli…
Årets återutgivning: Basse Wickman Nästan hela Basses katalog finns nu att köpa digitalt. Aldrig för sent att ge denne så underskattade singer-songwriter den credit han förtjänar…! Han var först med mycket i Sverige! Läs mer här: Var Basse Wickman först?
Årets sent upptäckta: Corinne West – ”Starlight Highway” från 2015
Harmonierna mellan Corinne West och Kelly Joe Phelps är nästan i klass med Broken Fences, mer behöver inte sägas…
Årets bokslut: Leonard Cohen – ”You Want It Darker”
Sista utgivningen innan han gick bort… Inte hans bästa, men ändå…
2. Rolf Carlsson - "Jag har drömt" - Årets nytolkning! Så bra, så ärligt och Dan
Andersson känns lika aktuell som alltid!
3. Hermitage Green - ”Make It Better” – En enkel kärlekssång med kraft och rytm.
Fler höjdare utan bestämd ordning:
Thea Gilmore - "The War" – Oerhört stark ny låt av Thea.
Morgan Erina – ”Runner” - En varm låt med eget stuk...
Latin Quarter – ”Dark Side Running” - Budskap med stor portion medmänsklighet.
Loudon Wainwright III – ”I Had A Dream” – Ett tappert försök att förhindra Trump...
FJK – "Allt Jag ville Ha" - Blev äntligen inspelad. Berör mycket starkt!
Dawes - "For No Good Reason" - Bästa låten på nya albumet…
Brian Cullman - "Time If There Is Time" – Ännu en påminnelse om tidens gång...
Men glöm inte denna radiospelning: Tre låtar i enastående magi
Dawes, Blake Mills och My Morning Jacket gör ett medley på Lucinda Williams "Crescent City", Neil Youngs "Down By The River" och Rolling Stones/Gram Parsons "Wild Horses". Även Pink Floyds ”Breathe” finns med…
Ett av mina favoritalbum som fortfarande lyser lika briljant: Ian (=Iain) Matthews "If You Saw Thro' My Eyes" från 1971. Varenda låt är speciell och även speciellt bra...
Idag väljer jag "It Came Without Warning"... Jag tycker den passar bra denna första dag på året... Kom igen, nu kör vi...!!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
