Jag blir mer och mer stresskänslig och i jobbiga stunder blir det helt olidligt. När jag bokar biljetter på nätet och det kommer upp en notis om "att du har 3 minuter på dig att slutföra köpet"... Då sätter skakandet igång i full stryka...!
Å andra sidan upplever jag fler och fler situationer där jag är nästan helt symptomfri. När jag kopplar av utan att tänka, när jag andas och bara tar in intryck, är närvarande i nuet och känner harmoni omfamna mig...! Tala om befrielse...!
Nu gäller det att öka dessa tillfällen och minimera de som ställer till det...!
Natalie Merchant går ner till floden och hittar där sin harmoni, låter stress och oro flyta bort all världens väg...
Let the river take it all away
The mad pace, the hurry, the hurry
The troubles, the worries, the worries
Just let the river take them all away
Flow away, flow away
- Natalie Merchant
Visst finns det krafter som kan styra våra sinnen och öka livskvaliteten...!
Lite mer Sharon Shannon: 2001 gjorde hon "The Diamond Mountain Sessions" med flera kända gäster, däribland Jackson Browne, och deras tolkning av Dylans "A Man of Constant Sorrow" känns väldigt fräsch:
Ett par år innan dess spelade hon och systern Mary Shannon med Jackson på spansk TV och det blev en spontan och väldigt levande "Take It Easy":
Jag har alltid varit knäsvag för Sharon Shannon, en extraordinär glädjespridare som spelar alla möjliga varianter av dragspel, alltid med ett sprudlande leende som skulle kunna få mig att helt tappa vett och omdöme. Så är det...!
Efter tiden i Waterboys har hon byggt upp en karriär med folkmusik och världsmusik, alltid jordnära och innerligt framförd. Ibland med en upptäcktsresandes nyfikenhet, där hon blandar in både rock och jazz bland de folkliga slingorna. Hon har spelat med många, från Jackson Browne till Shane MacGowan, från Steve Earle till Bono, från Emmylou Harris till Sinead O'Connor...
Jag hittade detta klipp från Shrewsbury Folk Festival där hennes band lirar så man både häpnar och blir glad ända ut i tårna. Världsmusik av klass! Lyssna på fiol-spelarens "solo" med munnen från 1.57 och dryga minuten framåt. Jag har aldrig hört något liknande! Så fascinerande och flera oväntade inslag avlöser varandra...
Och så sitter ju Sharon där och ler alldeles förtjusande...
Dylan har en speciell plats nära mitt hjärta... Även om det var länge sen jag slutade bry mig om vad han gör nu... Men det finns så mycket innan dess som aldrig kommer att blekna...!
Idag råkade jag plocka fram hans tredje LP "The Times They Are A-Changing" och slås av vilken otrolig samling sånger som den består av...!
Jag mindes en gammal intervju som jag hade på spolband, då en omöjlig Dylan vägrade svara på Klas Burlings frågor... Så sjukt och så härligt upproriskt...! Jo, jag hittade den :
I samma veva hittade jag denna intervju från San Francisco:
Visst är han så spontant rolig...! Tokiga frågor får tokiga svar...!
Jag minns när jag var ung hur knäckt jag kunde bli när någon av mina idoler gav ut ett nytt album som gjorde mig besviken... Eller när några låtar var helt hopplösa att hitta något bra med över huvud taget.
Sommaren 1980 stod jag i Brinks skivaffär och höll i nya Jackson Browne-skivan "Hold Out". Jag darrade när jag läste att första låten hette "Disco Apocalypse". Vad nu då...? Väl hemma begrep jag inte vad jag hörde... Som tur var upplevde jag resten av skivan som riktigt bra... Idag älskar jag "Disco Apocalypse"...!
Neil Young gav i november 1982 ut "Trans". Ett album till större delen gjort med syntar och modern teknik. Den nivå den gode Neil hade satt upp var ju otroligt hög, och av detta förstod jag inget... Till stora delar var det riktigt dåligt...! Och är så än idag...
Känslan av "Även du, min Brutus..." kom in som en heltäckningsmatta över tillvaron...
I går kväll, eller rättare sagt tidig natt, satt jag uppe för att lyssna till en streamad konsert med Dawes, denna grupp som de senaste åren skänkt mig så mycket glädje, djup och en oerhörd mängd bra musik. En grupp som låter levande och lite annorlunda varje gång... Deras senaste två skivor är älskade och kult-förklarade här hemma...
De "gamla" låtarna de började med var så ruskigt bra, stämsången satt som ett fastskruvat städ och jag hade det väldigt trevligt framför datorn. Så kom nya singeln "When The Tequila Runs Out" från nya albumet som släpps nästa månad. Några funkiga takter och... den där känslan i magen: Vad är det här...? Driver de med mig...? Hjärnan försökte lugna mig och sade: Det kanske växer... Resten av skivan är säkert suveränt bra...
Men, det här blir aldrig någon favoritlåt...! Det är inte uselt, det är inte dåligt, men jag tycker inte om det...
Jag har idag plockat fram "Stories Don't End" och inser att det vore helt omöjligt att Dawes skulle kunna göra ett helt album som nya singeln... Så nu väntar jag förväntansfullt på den 16:e september, då "We're All Gonna Die" kommer ut.
Lite orolig, men ändå förväntansfull... Trots allt...!
Longdancer - "If It Was So Simple" - Rocket 1973
Longdancer - "Trailer For A Good Life" - Rocket 1974
Jag köpte 1974 i västra London en LP med gruppen Longdancer, eftersom Ian Matthews stod som producent och Andy Roberts var med på dulcimer. En ruskigt stark skiva. Mestadels akustiskt med mängder av klingande gitarrslingor och fantastisk stämsång.
Dave Stewart och Brian Harrison spelade först som duo på folkklubbarna innan de tidigt på 70-talet bildade Longdancer tillsammans med ytterligare två gitarrister: Steve Sproxton och Kai Olsson, som jag nyligen skrev om... Gruppen blev de första som fick kontrakt med Elton Johns nya skivbolag Rocket.
Första skivan består av 10 låtar där de flesta är akustiska alster med en kvalitet som CSN hade varit stolta över... Några snabbare och mer arrangerade låtar var lika tilltalande de med... Ibland förstår jag inte hur en del saker kan behållas som hemligheter...
Titellåten satt mitt i prick för en 18-åring som börjat få upp ögonen för att det religiösa nog inte var något för honom. Åtminstone inte i redan etablerade former...
Longdancer gjorde en skiva till, "Trailer For A Good Life". Utan Kai Olsson, med med Charlie Smith på trummor och Matt Irving på bl.a. keyboard och gitarr. Mycket ojämnare, men med sina höjdpunkter, som denna Stewart-sång:
Gruppen splittrades strax därefter. Basisten Brian Harrison gjorde därefter tillsammans med Dransfield-bröderna en av mina verkliga favoritskivor "The Fiddler's Dream". Även Charlie Smith var med och spelade trummor på detta mästerverk. Kai Olsson gjorde två solo-skivor. Dave Stewart upplevde senare riktigt stor succé med Eurythmics.
Men kvar finns en välbevarad hemlighet som känns lika fräsch än idag...!
Det har varit ovanligt tyst här hemma en vecka. Sjuk... Yr... Illamående... Det har liksom inte funnits förmåga att lyssna...
Det blev Catherine MacLellan's första egna skiva "Dark Dream Midnight" från 2003 (som senare återutgavs som bonus-CD till hennes tredje skiva "Water In The Ground", dock med fyra låtar färre...) Precis "in the right mood" för mig, frustrerande melankoli med taggar av saknad, men också med en skinande spröd styrka, en envis vilja att ta sig vidare, en längtan som invaderar varenda cell i kroppen.
Det känns nästan otäckt när jag några timmar senare får ett mail från Catherine, där hon berättar att hon uppdaterat sin blogg med en berättelse från Lunenburg Folk Harbour Festival i Nova Scotia. Jag läser och det är så gripande att tårarna flödar och jag blir tvingad att torka av glasögonen för att kunna läsa vidare...
Så utlämnande, så starka känslor, om hur hon valde att framföra Ron Hynes låt "Godspeed" på två-timmars hyllningen till Ron Hynes på festivalen. Just den låt Hynes skrev till hennes pappa Gene, som tog sitt liv när Catherine just blivit tonåring.
Skulle hon klara av det...? Läs och bli berörd...!
När Tim Renwick sätter på sig el-gitarren och skapar sina gitarrsolon uppstår ofta ren magi.
På skivor med Al Stewart, Iain Matthews, Sutherland Brothers & Quiver har han bidragit med några av de finaste gitarr-solon som någonsin spelats in... Han har turnerat med Pink Floyd och Eric Clapton. På Renwick's hemsida kan du se att det vore nästan lättare att räkna upp de som han inte spelat med...
Men här är något alldeles speciellt, ett okänt solo från en gammal LP-skiva med Kai Olsson:
Lyssna från 1.51 och 25 sekunder framåt...!!
En ok pop-låt, men med en 25 sekunders explosion i mitten...! Är det över huvud taget möjligt att uttrycka mer på några sekunder...?
Kai Olsson var en av grundarna i gruppen 'Longdancer', men blev osams med Dave Stewart (senare Eurythmics) om gruppens inriktning... Men de hann göra en förträfflig skiva innan dess, som jag får återkomma till senare...
Kai Olsson gjorde därefter 2 soloskivor och Longdancer ett ojämnt andra album utan Kai.
Kai's bror Nigel Olsson spelade under många år trummor i Elton John's band. Där även Tim Renwick var med ett kort tag 1983.
Sista semesterdagarna och plötsligt mår jag pyton...
Huvudet känns som ett bowlingklot som snurrar runt, runt...
Vanlig influensa (hoppas!!) eller är det så att jag kollapsat...?
Jag befarar att det här kan ta tid....
Men jag tänker INTE ge mig...!!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
