Det är nu snart 34 år sen jag såg FJK för första gången och det har blivit oräkneliga gånger sedan dess. Nu har grabbarna (eller gubbarna om man ser det så) gått in i studion för första gången sen 2007 och spelat in några nya låtar. Nu får vi fritt lyssna på dessa tre låtar:
Anders Forslunds "Längs Vägen" har spelats några gånger på Blidösund och det är en stark låt som ser både bakåt och framåt. Kanske vi blir lite klokare med åren trots allt?
Jag hörde "Spårlös" redan på 80-talet i Linköping, men då lät den helt annorlunda... Mats Klingström sjunger dessa tänkvärda tankar och kanske vi inte har lärt oss än...? Det är på tiden att det finns en insplning av en så här bra låt!
Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" skrev jag om redan i januari 2015:
"Stor poesi och stor musik skapas när du förmedlar något som lyssnaren direkt förknippar med sina egna upplevelser. Det som är viktigt i livet tar åter makten över alla måsten och bördor... De har inte en chans när en sån här låt dyker upp... "
Tänk dig att du vandrar ut en dimmig och lite kylig kväll och någonstans där finner du en plötslig harmoni, en frizon utan alla vardagliga krav, bitarna faller på plats och du ser sammanhang du tidigare bara kunnat ana, du är där mitt i nuet och ändå är du halvt drömmande...
Någonslags sådan känsla får jag av The Pines nya skiva. Ärligt talat: Jag hade aldrig ens hört talas om dem, när jag för några veckor sedan fick chansen att lyssna i förväg på deras nya "Above The Prairie". Jag föll tämligen omgående och har sedan dess lyssnat igen och igen, och jag är full av förundran och värmen sprids i hela kroppen. Detta är fantastisk musik, mycket troligt årets bästa skiva och ett album som aldrig lär falna...
The Pines består av David Huckfelt och Benson Ramsey, låtskrivare, gitarrister och sångare. Bensons bror Alex Ramsey verkar också ha tagit steget in i bandet på detta deras fjärde album. Det finns smått fantastiskt spel här på både gitarr och piano, men ändå underordnar det sig alltid helheten, känslan, stämningen... Huckfelt och Ramsey sjunger med sympatiska röster, fulla av karaktär och närvaro, och de blir nästan som extra instrument i ljudbilden.
Det är lite new age, lite americana, lite singer-songwriter, lite av allt möjligt. Det tog flera lyssningar innan jag ens lyssnade på texterna, men när de väl trädde fram så inser jag att de är med och skapar helheten, en slags melankolisk harmoni som vävs samman till en känsla av att vandra omkring i symbios med naturen, med människorna, med universum...
I sista låten träder texten fram väldigt tydligt. Nyligen bortgångne indianen John Trudell, som gett ut flera skivor med dikter till musik på Jackson Browne's bolag, läser sin "Time Dreams" till The Pines musik och indian-sång av Quiltman. Fullständigt enastående...! Det känns nästan kusligt att detta troligen blev Trudells sista inspelning. Han läser:
Our memories come from the earth
And return to the earth.
In the reunion
Our pulse comes from the sky
And returns to the sky.
- John Trudell
Det är så vackert, så rörande och skapar en intensiv känsla av närvaro och förundran, för livet och en helande magi som sveper in när dimman lättar...
Länkar: The Pines hemsida - med mycket läsvärt, alla låttexter och en hel del annat.
About The Pines - en ytterst intressant biografi på deras hemsida.
Anna Ternheim med band - Lokomotivet, Eskilstuna 19 mars 2016
Någon gång mitt i konserten släcktes ljuset och jag hann undra om det var något med 'Earth Hour', men sen tändes ljuset något och Anna och de övriga fyra i bandet stod och började sjunga "Summer Rain" halvt oförstärkt, endast till Annas gitarr. Bakom dem visades en gatubild på ett hus och det var nästan som vi satt där mitt i regnet och man ville plocka fram ett paraply...
Det fanns flera sådana talande kontraster denna kväll, som när Anna ensam på piano gjorde sin alltid gripande version av "Shoreline", och när hela konserten avslutades med "Show Me The Meaning Of Being Lonely" så att tiden nästan stannade.
Jag tycker att Anna Ternheim alltid blir som mest angelägen när musiken blir mer avskalad och hennes röst och spänningen i hennes frasering griper tag om lyssnaren. Denna kväll fanns också emellanåt en helt annan ljudbild och stundtals är det omvälvande och nästan inferniskt. Gitarristen Charlotte Centervall sveper fram de mest otroliga ljud på sin elektriska gitarr, trummisen Jonna Löfgren spelar varierat och distinkt, basisten Patric Thorman växlar effektfullt mellan kontrabas och elbas, och Tomas Hallonstens klaviatur fyller ut soundet, antingen finstämt eller svulstigt. Han spelar ett par gånger även trumpet med den äran.
Kvällen inleds med "Hours" och det är kaotiskt och nästan malande och först när tredje låten "Walk Right In" drar igång släpper det plötsligt som när det efter en lång väg uppför blir utförsbacke och medvind. Kontrasten blir ytterst effektfull och så fortsätter kvällen...
Det tog några låtar innan Anna började prata mellan låtarna, men då blev det desto mer sagt och det kändes som om hon verkligen bjöd på sig själv och det syntes att hon uppskattade gensvaret hon fick.
Konserten på Lokomotivet förgylldes även av riktigt fina bilder och av ett imponerande ljus-spel. Även här med starka kontraster.
Jag håller Anna Ternheim som en av de mest intressanta artisterna i Sverige och hennes förra skiva "The Night Visitor" har spelats många gånger här hemma. Den nya "For The Young" är lite mer komplex, men bygger ändå till stor del på ett slags dramatik där tystnad och toner som får klinga ut vävs samman med en ödslig intensitet. Det har tagit lite tid, men jag älskar den skivan mer och mer... Synd att vi i kväll inte fick höra "Just As Friends", en väldigt stark och gripande skildring av ett förhållandes slut.
En riktigt fin kväll där Anna efteråt signerade skivor och pratade med alla som ville. Sympatiskt och jordnära.
West of Eden från Göteborg är nu uppe i nionde albumet, och man undrade ju om de ännu en gång skulle kunna leverera samma höga kvalitet, speciellt när de gett sig på ett så svårt projekt som att samla låtar om den stora utvandringen till Amerika. Svaret är ett tveklöst: Jovisst!!
"Look To The West" innehåller 13 låtar som alla handlar om utvandringen på något sett. Det är bara att lyssna och bli imponerad över att de galant fixar ett sådant här projekt.
Kanske att det finns färre sånger som fastnar direkt, men efter ett par lyssningar växer de till sig och jag kan bara konstatera: Jenny Schaub sjunger lika förträffligt som vanligt och texterna känns lika inspirerande även denna gång. Martin Schaub sjunger bra han med och ligger bakom det mesta musikaliskt. Han börjar därtill växa ut till en av landets bästa producenter, snyggt och välbalanserat, men där små detaljer får ta plats och där idéerna känns fräscha.
Lars Broman på fiol, Martin Holmlund med sin bas, Ola Karlevo bakom trummorna, samt Henning Sernhede på gitarr och mandolin kompletterar och bidrar alla på sitt sätt till slutresultatet.
Jag var länge tämligen ointresserad av historia. Det var först när jag på 80-talet under min lärarutbildning fick en fantastisk berättare som lärare som jag började förstå vikten av vårt historiska arv och vad vi har att lära därav. Underligt nog har det dokumenterats vädigt lite musikaliskt och West of Eden fyller med detta album på både mängd och kvalitet.
På deras utmärkta hemsida finns de flesta låttexter till alla deras skivor och en hel del annat: West of Eden's hemsida
Till slut måste jag nämna de fina svartvita bilderna på bandet, som med tidstypiska kläder och historisk stämning accentuerar "Look To The West" som ett imponerande historiskt dokument.
Det är verkligen inte klokt vad tiden går, det känns som igår när jag första gången hörde Luka Bloom. Året var 1990 och skivan "Riverside" slog ner som en bomb i mitt liv: Vilket tryck i den akustiska gitarren...! Vilka hjärtskärande låtar...! Lukas hyllning till Shane MacGowan i The Pogues i "The One" lyser lika starkt än idag, liksom Lukas låt om sin pappa i "The Man's Alive". Ett par år senare fick Luka mig att lyssna på rap i "I Need Love", mot alla odds...! 1994 gjorde han "Diamond Mountain", en av de starkaste låtar jag vet...
Sen dess har Luka Bloom släppt skivor i snitt vartannat år, olika på många sätt, men aldrig ens en dålig låt, en häpnadsväckande kvalitet rakt igenom och alltid med denna positiva syn och tilltro till livets möjligheter...!
Egentligen var inte "Riverside" debuten, även om det ofta sägs så. Redan tidigare, mellan 1978 0ch 1982, släppte han tre skivor som Barry Moore, hans riktiga namn (han är bror till Christy Mooore), och därtill en första skiva som Luka Bloom, ett album som drogs in och flera låtar dök senare upp igen på "Riverside".
Nu, fyllda 60 år, släpper han ännu ett album på eget bolag och som kan köpas direkt från hans hemsida. Samma härliga stämma, samma övertygelse, samma positiva infallsvinklar, samma geniala gitarrspel, samma sprudlande klanger, samma nyansrika stämning. Men med nya låtar, som likt små pärlor känns absolut självklara, små mästerverk som vibrerar av intensitet.
Jag skulle kunna lyfta fram alla tolv låtarna, men måste specielllt nämna den gripande "No Fear Here", den positiva "Oh Sahara", den instrumentala "Berkely Lullaby" som är så vacker att man häpnar... Och så "Australia", en hyllning till landet och till kärleken...
Luka Bloom spelar akustisk gitarr som en gud, med klanger och slingor som är rent geniala och som gör musiken så varm och så tilltalande.
Kanske årets första nya skiva visar sig vara den bästa...?
Länkar: Luka Blooms hemsida - där du kan köpa hans skivor och passa samtidigt på att köpa hans bok "Homeplace", med hans låttexter och hans fina fotografier. Billigt dessutom! 20 Euro inklusive porto!
Audio Boom podcast - intressant intervju om låtskrivande och självförtroende samt två låtar live i studion.
Jag hade precis börjat sortera lite nya skivor att skriva om när nyheten om George Martins bortgång nådde mig.
Jag är övertygad om att han inte bara var Beatles producent och mannen som gav dem ett skivkontrakt. Han verkar också ha varit inspiratör, idé-spruta och troligen medlare. Hans trygga lugn skapade nog en miljö där man kunde pröva idéer förutsättningslöst och där det inte fanns någon prestige från någondera sidan.
Hans betydelse går inte att ifrågasätta. Utan honom kanske Beatles hade fortsatt göra enkla kärlekslåtar och aldrig prövat nya vägar. Det hade säkert varit bra det med, men den ofantliga betydelse de fick för rock- och pop-musikens utveckling hade säkert inte alls varit lika stor utan George Martin.
Jag har förstått av Rolf Hammarlund och hans intervjuer med George Martin vilken otroligt sympatisk och fin människa George var. Detta tidiga klipp om skapandet av "Please, Please Me" säger det mesta:
Precis som livet i övrigt, handlar det mesta om lyhördhet och ödmjukhet. Dessa egenskaper hade George Martin i överflöd...!
I tisdags kväll var jag och lyssnade när min vän Bosse Lundkvist berättade om sin pappa, Svante Lundkvist, på Eskilskällan på Stadsbiblioteket i Eskilstuna. Ett fint porträtt av en fin människa. Ett par minnesbilder dök upp i mitt huvud. Eftersom jag umgicks en hel del med Bosse var det naturligt att jag även såg Svante då och då. Dessutom var vi ju alla tre inbitna Tunafors-supportrar...
Jag minns att jag på 80-talet, när jag några år pluggade i Linköping och Bosse gick på folkhögskolan i Härnösand, var hemma en helg och ringde och kollade om Bosse också råkade vara hemma. Det var upptaget och eftersom jag skulle ner på stan, så tog jag i det fina vädret en extra promenad förbi familjen Lundkvists hus på Söder. Maria öppnade och någon Bosse var inte hemma... Snart kom Svante och insisterade på att jag skulle komma in och fika och se på Tipsextra. Svante höll på att gå igenom veckans brev-hög och likaså låg veckans 'Folket' redo i en annan hög. Svante lade bort dessa högar och vi började prata under fotbollens gång, först om matchen, men snart satt vi där och filosoferade om politik, om livet, om kärlek och mycket annat.
Jag har ett svagt minne av att de även övertalade mig att äta med dem, men jag är inte helt säker på att det blev så. När jag senare vandrade hemåt var det kyligare ute, men jag var mycket varm inuti...
Ett annat minne är från några år tidigare, på kvällen en nyårsafton. Svante uttryckte sin glädje över mitt och Bosses engagemang i någon fråga, men ville också ge oss lite bredare perspektiv. Han sade något i stil med: "Ni måste lära er att också ha tålamod, det tar tid att förändra saker och ting. Ni får aldrig glömma att ni alltid måste ha med er minst 50% av alla i befolkningen, vare sig de har en övertygad åsikt eller inte... Jag hoppas ni under er livstid får uppleva att vi ändrar färdväg mot det bättre, åtminstone på några sätt..."
Det är snart 25 år sen Svante gick bort, men jag minns honom väldigt klart, som en ovanligt närvarande och ödmjuk person, som aldrig gjorde någon affär av att han själv var minister. En man som envist vägrade att tänka negativt, utan alltid valde att se det positiva och lyfta fram det. Ett föredöme på alla sätt...! Vi skulle behöva fler som honom...!
Ibland blir man överraskad när man får höra att det är en ny skiva på gång. Oftast visar det sig dock, när man kollar upp det, att det var några år sen förra ändå... Men Dawes släppte "All Your Favorite Bands" för mindre än ett år sen och därför blev jag riktigt överraskad att de är i studion igen.
Den avhoppande keyboardisten Tay Strathairn lär ha blivit ersatt av någon ny medlem. Kommer nye gitarristen Duanne Betts vara med även på skiva? Hoppas det!
Här är en ny låt som kanske kommer med:
Taylor Goldsmith har säkert fått ihop en bunt nya låtar, det verkar som de kommer utan avbrott, en efter en, blivande klassiker i en strid ström....
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
