Håller på att planera mitt nya badrum. Det gamla ska ut och ersättas av ett nytt och mer effektivt för en gammal snubbe.
Men, det är så svårt att besluta sig... Den planerade duschkabinen har nu bytt plats och ersatts av en dusch-hörna. Ett eller två tvättställ...? Golvvärme...? Högre toastol...?
Kakel har provats och det har vacklats hit och dit... Hämtat hem fler prover... Men, nu har jag bestämt mig och det blir nog jätte-fint...! (Men, dyrt...!!) Så, nu ska det bara bestämmas golv, tvättställ och skåp, och...
Jag lyssnade idag på några gamla låtband och plötsligt när jag satt där vid datorn och tittade på klinkers så kom den bara: John Gorka och "Cant Make Up My Mind"...! Det var omöjligt att inte skratta högt...!
Ibland fattar jag inte varför det kör ihop sig. Så mycket man vill ha gjort när man är ledig... Så mycket som man trodde sig hinna med...
Det är då det gäller att akta sig, att inte stryka stunderna för eftertanke och "koppla ihop alla lösa trådar". De kan vara nyckeln till att förstå samtiden och alla andra lite bättre...!! Och sig själv med för den delen...!
Declan Sinnott skrev för många år sedan "Let Somebody know" till Moving Heats andra LP, men det var på tredje skivan, "Live Hearts", som den blommade ut till den så oemotståndligt laddade låt den är för mig. Musiken vävs samman och det finns en explosivitet i samspelet mot slutet. Declan Sinnott själv på en elgitarr som nästan sliter mig itu, Eoghan O'Neill rör om med sitt plötsliga bas-solo. Davy Spillane på irländsk säckpipa och Keith Donald på altsaxofon dekorerar fantasifullt. Donal Lunny spelar antagligen någon slags synt här och Matt Kelleghan på trummor följer känsligt de övriga. Att Mick Hanly hade ersatt Christy Moore som sångare märktes otroligt lite på "Live Hearts" och inte alls här, eftersom det är Declan Sinnott som för en gångs skull sjunger och gör det så känsligt och engagerat.
Lyriken är också stark, det är alltid bättre att berätta för någon, än att gå och älta något för sig själv...!
Att Moving Hearts dessutom var ett demokratiskt projekt och organiserades som ett slags kooperativ där alla delade och bidrog lika gör ju inte saken sämre... Kanske ligger rent av förklaringen till deras expressivitet där...?
Detta är folkmusik, rock, jazz, fusion, ja säg vad du vill... Det är explosivitet och känsla och en intensitet utan like...!
Catherine MacLellan verkar ha börjat spela med två tjej-kompisar, Ashley Condon och Meaghan Blanchard.
De kallar sig för "The Eastern Belles" och de kommer alla från PEI (Prince Edward Island),
en kanadensisk ö med bara 134 000 invånare. Så här låter de:
Låter ju helt förträffligt... Tre fina röster och stämmor som är något alldeles extra.
Återstår att se hur mycket energi dessa tjejer kommer att lägga på gruppen...
Blir det ett sido-projekt, eller...?
För femte sommaren i rad spelade Elliott Murphy på Blidösund och för mig var det fjärde gången som jag följde med. Undrar om inte detta var den allra bästa kvällen, fast det är ju hårfint... Ett sådant proffs som Elliott bjuder alltid på en show i högsta klass och det märks att han verkligen gillar spelningarna på den gamla ångbåten.
Redan i första set fick han upp ångan (fyndigt, eller hur?) och det blev en härlig stämning på båten. Andra set blev ännu intensivare och låtarna följde ibland direkt efter varandra utan prat. Snacket var annars som vanligt fyndigt och inspirerat. Mot slutet lyckades han till och med nästan uttala 'Blidösund'...!
Vad som för mig avgör om en kväll med Elliott Murphy blir bra eller riktigt bra är om han spelar "Caught Short In The Long Run". Och det gjorde han, efter önskemål från den franske mannen på första raden. Kvällens höjdpunkt, trots störande ångvissla. En helt suverän låt som berör ända längst in... Det samma kan man säga om "Anastasia", som var en fröjd att höra och som alltid berör.
En annan höjdpunkt är alltid "You Never Know What You're In For" och "Diamonds By The Yard". Men ingen "Green River" eller "A Touch of Kindness"... Synd också att han redan sorterat bort "Land of Nod" från den senaste skivan med nytt material. Den är så bra att den borde alltid vara med. Men under två timmar går det ju inte att få med mer än en bråkdel av Elliot Murphy's bästa låtar...
I ett hörn vid stenmuren på min tomt växer några krolliljor. För några år sen var det bara en, men nu är det tre och de utmärker sig genom att vara lite annorlunda: De söker skugga i första hand, de blommar "nedåt" och utvecklar till slut en slags fallskärmsliknande skapelse. Jag gillar verkligen dessa udda blommor, de är häftiga, de kör "sitt eget race" och de vågar verkligen att vara annorlunda...
Det är nog så att jag känner mig lite besläktad med krolliljorna. Vi är oftast i en minoritet, tänker lite annorlunda och vill egentligen bara vara fritt tänkande, som det passar oss...
För mig räcker det gott med 22 grader varmt på sommaren...!
Blir det för varmt så trivs jag inte alls och jag lider när det blir närmare 30 grader...
Jag söker oftast upp skuggan och tycker det är skönt med små vindpustar...
Jag trivs med min vildvuxna tomt och blommor som avlöser varandra med att blomma...
Jag fascineras av stora träd och känner mig behagligt liten i deras närhet...
Jag bryr mig inte om att ta reda på vad som är 'inne' just nu...
Jag blir uttråkad av höra kommersiellt tillrättalagd kultur...
Jag är helt ointresserad av 'Allsång på Skansen' och andra ytligheter...
Jag vill inte bli underhållen... Jag vill bli berörd! (Läs mer här!)
Scott Merritt hade nog aldrig kunnat skriva sina nya låtar, som 'Solomon' ovan, om han
inte sökt sig till en lugn plats där tankar fått vandra fritt...
Hur ska jag nu få ihop det här...? Jo, jag tror att vi alla skulle må bra av att fler vågade tänka i egna banor, att fler tordes utmana sig själva. Att färre följde de upptrampade vägarna och att fler i stället sökte sig till nya outforskade stigar...!!
Om de ger dig ett linjerat papper,
så skriv på tvären...!
- Albert Einstein
Själv hatar jag linjerade papper, tycker alltid det känns mer rätt med ett helvitt papper...
Friare, mindre kantigt och utan begränsningar...
Så, ta tag i närmaste penna: Skriv, rita, kluddra utan att tänka...
kanske det är då som föutsättningarna ändras...
du får kontakt med dig själv igen...
finner nya infall...
vågar pröva förutsättningslöst...
och kanske får till det...
Om inte...
så har du i alla fall försökt...
och varit lite helare en stund...
Inte illa det heller...!
Att Fotheringay skulle återuppstå för att göra lite reklam för den nyligen utgivna boxen, det var inte bara föga troligt, det var ju helt omöjligt med både Sandy Denny och Trevor Lucas borta sedan länge...
Men nu har de varit ute på en kort turné och återkommer senare i år med ännu fler datum. Mannen bakom projektet är förstås gitarristen Jerry Donahue. Med sig har han fortfarande Pat Donaldson på bas och Gerry Conway på trummor. Trevor Lucas roll fylls exemplariskt av PJ Wright, men hur ersätta Sandy Denny...??
Fairport Convention har genom åren på sin Cropredy-festival provat åtskilliga av de bästa sångerskor som finns med någon anknytning till folkrock i England. Med blandat resultat, kompetent och välvillligt, men allltid utan det där extra som Sandy Denny själv hade...
Men, nu har Fotheringay tagit in två mycket dugliga sångerskor och det verkar funka bättre än man kunnat hoppas:
1) Kathryn Roberts, med förflutet som Kate Rusbys duopartner och därefter som sångerska i Equation under många år. Senast i ny duo med Sean Lakeman. Därtill duktig pianist.
2) Sally Barker, lång solo-karriär och medlem i Poozies, en tjejgrupp med folkanknytning. Känd från Englands TV-tävling "The Voice" 2014, där hon kom på delad andra plats. Därtill spelar hon akustisk gitarr med den äran...
Jag har haft förmånen att få höra en inofficiell inspelning av en konsert från den nyligen avslutande turnén och jag är imponerad. Det är bra, riktigt bra till och med, och på något konstigt sätt känns det både respektfullt och lite utmanande och spännande. Kathryn och Sally gör sig till tolkare utan att försöka efterlikna Sandy för mycket. Mycket skickligt och ändå fullt av starka känslor...
Den nya upplagan av Fotheringay följer i fotspåren av original-upplagan i låtval och attityd. Att de därtill har ett otroligt starkt material att förvalta gör det ju både krångligare och lättare, om du försår vad jag menar. "Nothing More" är den definitiva låten om utanförskap och "The Sea" är en oerhört stark skildring av osäkert sökande till en melodi som sköljer över dig. "Winter Winds" blir nästan odrägligt vacker när de delar på sången i stämmor och "Banks of the Nile" delas upp i två olika roller och förblir helt oemotståndlig. Trevor Lucas något snabbare låtar tar PJ Wright hand om och emellanåt tror man nästan att det är Trevor man hör, utan att det låter som någon slags efterapning. Samma intonation och samma sätt att liksom klämma fram sången...
Sandy skrev ju oftast låtar med enbart verser och utan refränger, och det kan ju ha gjort hennes konst svår att ta tll sig för ovana öron. Så sägs det... men jag begriper ändå inte hur någon levande varelse inte kan bli berörd in på bara skinnet och ända in i själen av hennes musik...
Jerry Donahue's hemsida - en amerikan som flyttade åt "fel" håll och utvecklade brittisk folk-rock med sitt grymma gitarr-spel. Några länkar men inte mycket mer...
Gruppen Fotheringay bildades av Sandy Denny när hon lämnade Fairport Convention för att få lite mer utrymme för sina egna kompositioner. Hennes blivande man Trevor Lucas blev gruppens andra front-figur. 1970 gavs skivan "Fotheringay" ut och idag, 45 år senare, framstår den ännu som ett enastående mästerverk och har med tiden fått mer uppskattning, liksom Sandy Denny själv. Jag skrev i december 2009 om skivan och hänvisar därför till det: Fotheringay - Winter Winds - Mina mest spelade skivor - del 3: Fotheringay
För några år sedan gavs det ut material från den påbörjade andra skivan, efter ett ambitiöst och älskvärt jobb av gruppens gitarrist Jerry Donahue. "2" hade ett något ojämt innehåll, men med några toppar som verkligen tillförde myten nytt bränsle. (Samme man hade 1998 även sett till att Sandys live-skiva "Gold Dust" restauerades och kunde ges ut. För mig en upplevelse utan like och en av de få skivor som fått mig att gråta av glädje...)
I våras var Jerry Donahue hjärnan bakom att Fotheringay-boxen "Nothing More" såg dagens ljus. Det kan tyckas märkligt att en grupp som bara gav ut en LP kan fylla ut en box om fyra skivor. Men, förutom den riktiga skivan från 1970 och den senare utgivna "2", båda med extra-material, så finns en live-CD med klart hörvärda live-upptagningar från Rotterdam i ganska bra kvalitet och dessutom sju fantastiska låtar från BBC. Att höra Sandy Denny sjunga "Wild Mountain Thyme" så förtjusande och rörande är inget mindre än en riktig guldgruva...
Dessutom har Jerry Donahue och gruppens rytm-sektion, Pat Donaldson och Gerry Conway, gjort en ny bandversion av "Bruton Town" med hjälp av en upphittad hem-demo med Sandy och Trevor. Bara den är värd ett inköp av boxen...
Men den största upplevelsen är den fjärde skivan, en DVD med fyra låtar live från Tyskland. Två av dem har funnits på YouTube ganska länge, men först nu finns de alltså tilllgängliga i perfekt kvalitet. Dessutom: 'Nothing More’ och ‘John the Gun’, som aldrig sändes på TV när det begav sig, finns nu att beskåda...!! Så lite material som det finns bevarat i filmväg med Sandy Denny så är det ett mirakel för oss fantaster, och borde faktiskt vara det för hela mänskligheten...
1968 blev låten "Fotheringay" den första egna kompositionen som Sandy Denny spelade in sedan hon gått med i Fairport Convention. En episk Sandy Denny-låt om den ensamma och fängslade skotska drottningen Mary som längtar bort. Med en unik och vacker gitarrslinga, Sandys häpnadsväckande röst och fascinerande lyrik som du kan tolka helt efter dina egna erfarenheter:
The evening hour is fading
Within the dwindling sun
And in a lonely moment
Those embers will be gone
And the last
of all the young birds flown.
- Sandy Denny
En demo-version med Sandy ensam med gitarr från 19-CD-boxen:
Det finns några cover-versioner, men den här, med Josienne Clarke och Ben Walker, är den enda jag bryr mig om:
Ungdomlig glöd och närvaro. Nästan lika vacker som originalet...!
Anders F Rönnblom Band + Heartbreak - Mary's Café utanför Eskilstuna 2015-07-04
Trevliga Mary's Café och ett sagolikt fint väder gav förutsättningar för en fin kväll ute på landet i Sörmland. Eskilstuna-bandet Heartbreak återuppstod för en kväll och det blev ett trevligt pop-ös med fyndigt mellansnack av Peter Torsén. Jag ska väl erkänna att jag aldrig brydde mig om bandet på den tiden det begav sig, men en sån här kväll funkade det utmärkt och speciellt gitarristen Kjell Karlsson gav musiken lite spretighet och impulsiv spelglädje.
Efter en kort paus tog Anders F Rönnblom över med sitt eminenta band: Björn Aggemyr på bas, Björn Rothstein vid trummorna, samt Peter R. Ericson och Calle Ekerstam på fantasi-rika gitarrer. Peter, Calle och Anders själv väver samman sitt spel och svarar varandra så att allt smälter samman och bildar en mycket suggestiv helhet, där man solar, kompar och fylller i om vartannant. Låtarna blir ganska långa och det är så spräckligt vackert och det är omöjligt att inte ryckas med.
Kommer lite att tänka på Grateful Deads sound, men här är det två "Jerry Garcia" som väver ihop sina uttryck. Ja, ibland rentav tre, då Anders även han bidrar med riktigt fint spel. Unge Calle Ekerstam var en ny positiv bekantskap för mig. Peter R. Ericson är ju ganska välkänd (för mig i alla fall) både som gitarrist, producent och artist, och visar i kväll med eftertryck vilken enormt lyhörd gitarrist han är. Han fick även framföra titellåten från sin nya skiva "National Hero".
Vi fick höra ett axplock från Anders F:s långa karriär, Inledande "Lång Tid" angav tonen med sitt gung och sedan följde bland annat "Vildhonung", "Tambourines and Lovers", "Jag Kysste Henne Våldsamt" och "Skratta Tills Tåget Går". Anders hörvärda texter hördes imponerande bra i ljud-mixen, men det var de suggestiva musikaliska utsvängningarna som var den allra största behållningnen, med betoning på 'största'....
Som extranummer gjorde Anders ensam "Din Barndom Skall Adrig Dö" och "Ramlösa Kvarn" innan bandet återvände till "Europa Brinner" och den avslutnande "Komedia", evighetslång men utan en enda trist sekund...
Så här lät "Komedia" 2012 då Jesper Lindberg ännu var med i bandet:
Taylor Goldsmith i Dawes har en förmåga att kombinera melodiösa musik-skapelser med suggestiva låt-texter som det är lätt att känna igen sig i. Har just hittat en bonuslåt från Dawes andra skiva, "Nothing Is Wrong": En enkel helt underbar kärleksförklaring till en förälskelse som aldrig riktigt blev vad den kunde ha blivit...
However alone you end up feeling
or however small you think the world has become
Cause even though the devil got his way
and stole that future we got very little of
There's a place in my heart
where you should always feel loved
- Taylor Goldsmith
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
