Nyårsafton igen

Jaha, då var vi där igen: Ett år har gått och det har gått fort... Så mycket som förändras till det sämre och så mycket jag skulle vilja sett utvecklas annorlunda...

Ändå envisas jag med att fokusera på allt det fina jag ser hos männniskor...! Mitt bland vardagens slit och stress så bjuder så många på så mycket och det värmer och berikar livet för så många av oss...

För min personliga del hade jag aldrig kunna föreställa mig att 2015 skulle innehålla så många positiva förändringar och upplevelser:
- Nya arbetsuppgifter på jobbet som blivit så himla kul igen...
- Att jag skulle våga ge mig iväg på outforskade stigar...
- Nya möten med nya vänner som hittade direkt in i hjärtat...
- Ännu ett möte med Jackson Browne...
- Att söka upp och återfå kontakten med någon som en gång var väldigt viktig för mig...
- Få uppleva så mycket bra musik, både på konserter och här hemma...

Någonstans verkar det som jag funnit harmoni, slutit fred med mig själv och lärt mig fokusera på vad som är viktigt... Även om jag ibland fortfarande "hoppar i galen tunna, fastän jag är väl medveten om det", som en terapeut en gång så talande sa till mig...

Nu ska jag försöka ta vara på varenda dag...

Warren Haynes "New Year's Eve" från årets bästa skiva blir ett självklart musikval idag:



Next years gonna be better...
Next year will surely be the one...
And it's right around the corner
Hell, its just about begun!
So what am i still sitting here for?
When everyone's inside
What am i doing drinking whiskey?
Looking for a place to hide...
- Warren Haynes

Nej, att gömma sig hjälper inte... Sandy Denny får istället staka ut vägen:

No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it.
See where we go to, know where we've been
Build up the courage to face it...!
- Sandy Denny

Gott Nytt År och ta väl hand om er själva och varandra där ute...!

Årets skivor 2015

Ännu ett år... Ännu fler skivor att lyssna på... Här är några jag vill lyfta fram...! Vill du lyssna finns nästan alla på Spotify...

Nya album:
1. Warren Haynes featuring Railroad Earth - "Ashes and Dust"
- Warren Haynes utforskar nya marker och samarbetar här med den renommerade bluegrass-gruppen Railroad Earth. Resultatet är magnifik 'americana', där Warrens sydstats-gitarr samsas med Tim Carbone's sällsynt dynamiska fiol. Även John Skehan på mandolin har en dominerande roll. Haynes egna kompositioner är utmärkta och vi får hela 80 minuter av musik. Några covers finns också med, bl.a. har "Glory Road" tagits med, efter att ha spelats live under flera år.
Jag började skriva om den här skivan för några månader sedan, men ville lyssna mer...
Och det gör jag fortfarande...!!
- Här kan du höra hela albumet i sin helhet...! 
- En recension på Folk och Fä-bloggen kan läsas här...!

2. Scott Merritt - "Of"
- Scott Merritt tillhör mina obskyra favoriter och hans album "Violet and Black" från 1990 anser jag vara ett av de fem bästa alla kategorier. "Of" är första skivan på 13 år. Detta är smalt, och spellängden är bara dryga halvtimmen, men det är alldeles speciellt. En stor musikkonstnär har gett oss ännu ett album att älska.   - Här är min recension på bloggen...!   
- Fler recensioner finns här...!     - Här kan du höra fyra låtar...!

3. Whitehorse - "Leave No Bridge Unburned"
- Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Whitehorse är Luke Doucet och Melissa McClelland. Två kanadensare. Två röster som passar så otroligt bra för varandra. Två gitarrer, där Luke väsnas så behagligt emellanåt. Sånger av kvalitet och styrka. Ett framförande som hoppar upp i knät på dig och biter sig fast.   - Här finns min recension...!

4. Plainsong - "Reinventing Richard: The Songs of Richard Farina"
- Plainsong, med Iain Mathews och Andy Roberts, tolkar Richard Farina med en innerlighet och en värme full av respekt. Nästa 50 år efter sångerens/poetens död 1966. Bättre än så här kan det inte göras...!      - Läs min recension på bloggen... !

5. Dawes - "All Your Favorite Bands"
- Dawes nya är så ruskigt bra att jag inte vet vad jag ska tillägga. Den här gruppen imponerar på alla sätt och frontmannen Taylor Goldsmith förtjänar verkligen all uppmärksamhet.
- Läs min recension på bloggen här...!

6. Distance, Light & Sky - "Casting Nets" 
- Chris Eckman från Walkabouts nya projekt. På gränsen till helt fantastiskt...! Lågmält, men ändå intensivt och som alltid när det gäller Eckman är det angeläget... Shantal Acda sjunger också riktigt bra...! Eric Thielemans på slagverk är tredje medlem. Kom redan i november 2014, men får vara med här ändå...

Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:

Richard Thompson - "Still"
- Min gamle favorit gör ju inte lika tilltalande skivor längre, men han håller fortfarande oförskämt hög klass och det här är bland det bättre på senare tid. Några riktiga pärlor har han fått fram denna gång. Det är nog jag som ska sluta hoppas på mirakel och vara mer rättvis... Thompson är ofta i en klass för sig själv, både som låtskrivare och gitarrist. Så det så!

Mary Coughlan & Erik Visser - "Scars on the Calender"
- Den stora kvinnan såg jag live i London förra året och det glömmer jag aldrig... Men att hon skulle ta hjälp av en så vass gitarrist och göra en så här bra skiva kunde jag väl aldrig ana...
-  Årets skiva hos 'Folk och Fä'...!

Paper Aeroplanes - "Joy"
- Mina kult-favoriter blir större och större... Något så ovanligt som en helt igenom positiv skiva!
Flera riktigt bra låtar och fortfarande massvis av charm och Sarah Howells sjunger alltid lika förträffligt. Men inget går upp mot deras debutskiva....

Great Lake Swimmers - "A Forest of Arms"
- GLS är tillbaka efter Tony Dekker's solo-utflykt. Några enorma toppar och hög kvalitet rakt igenom. Men jag önskar ändå att de blev mer lågmälda, det är där de är helt unikt suveräna stämningssskapare...

Declan Sinnott - "Window on the World"
- De irländske gitarristen och producenten har gjort ännu ett soloprojekt och fått till en väldigt attraktiv skiva, fylld med låtar jag vill höra om och om igen. Vickie Keatings harmonier spelar en stor roll, liksom Declan Sinnott's eget spel på allt med strängar.

Joel Rafael - "Baladista"
- En fin skiva som man blir glad av. Egentligen inget märkvärdigt, men så äkta att man inte kan annat än att älska den mannen.    - Mer på bloggen här...! 

Steve Skaith / Latin Quarter  - "Bare Bones"
- Några av låtarna i Latin Quarters rika låtskatt har fått sig en ny skrud, denna gång i nedtonad akustisk variant. Bra låtar klarar alltid av att skalas av och här hör vi hur enastående bra dessa sånger är...

David Gilmour - "Rattle That Lock"
- Har alltid gillat Gilmour's röst och gitarr. Man får vad man väntat och det är riktigt bra utan att vara fantastiskt.

Magna Carta - "The Fields of Eden"
- Om Chris Simpson ger ut sin första skiva med nytt material på 14 år, så kommer den givetvis med bland årets bästa...      - Läs mer på bloggen här...!

Svenskt:

1. Rolf Carlsson Band - "Själ och Blod"
- Rolf Carlsson har gjort ännu ett album (hans nionde!!) och borde ha goda förutsättningar att nå ut till en större skara lyssnare. Hans något skrovliga röst och en envishet att lyfta fram positiva tankar ger hans musik en tilltalande klang och ett djup utan att bli pretentiös. Jag tror att när Rolf Carlsson någon gång ser tillbaka på sin karriär så kan "Själ och Blod" mycket väl vara den skiva han känner sig mest stolt över...     - Min recension på bloggen finns här...!

2. Totte Bergström - "Modersmål"
- Totte har spelat in några av sina gamla låtar och kompletterat med några nyskrivna, alla på svenska och därav den fyndiga titeln på nya skivan. Det är en riktigt stark skiva Totte fått till och bandet han har bakom sig imponerar med ett tätt men ändå luftigt komp, som känns fräscht och inspirerat. Det vore verkligen på tiden att denne mångsidiga gitarrist/sångare/låtsrivare fick lite mer uppmärksamhet...!         - Mer på bloggen här...!

3. Tina Stenberg - "Mitt I Livet"
- Tveklöst en mycket stark och ärlig skiva med avskalade och mest akustiska arrangemang. Men det som är mest imponerande är den höga kvaliteten på låtarna. Producenten Martin Svensson har lyckats skapa ett sound som är ovanligt nyansrikt och tätt, som skir grönska när allt slår ut på våren.     - Läs min recension...!

My Quiet Companion - "My Quiet Companion"
- My Quiet Companion från Göteborg är Sofia Ekberg, Patrick Rydman och Henrik Cederblom, som alla sjunger och spelar gitarrer. De skapar en stämning som sitter i vare sig de spelar lugnare eller snabbare låtar. Ofta med en lågmäld intensitet och inspiration som liksom bubblar under ytan. Tre låtar som jag älskar finns med här...     - Mer på bloggen finns här...!

Sanna Hogman - "Medan Tid Är Ska Vi Ro"
- Det är alltid härligt att hitta en ny musikalisk bekantskap, som direkt känns som en gammal vän. Det finns en hel del melankoli i texterna och konfrontationen med den ofta glada och virvlande musiken blir både spännande och effektivt angelägen.     - Läs min recension...! 

Maria Blom - "Kom Med Mig"
- Ett album jag nyligen upptäckte och håller på att lyssna in mig på. Helt klart ett imponerande verk, för en gångs skull på svenska med Maria. Ännu en svensk sångerska med innehåll, klass och ärlighet...

Live-skivor:

Jayhawks - "Live at the Belly Up" 
- Äntligen en utlovad live-skiva med Jayhawks... Det har varit på gång tidigare, men aldrig blivit av förrän nu. 80 minuters frossande i Jayhawks musik mår man alltid bra av... Min favoritlåt "Ain't No End" är inget annat än makalös här...! Finns endast som digital nedladdning.     
- Läs mer och köp här...!

Retro (Inte helt nytt, men nyutgivet):

Fotheringay - "Nothing More"  (Box)
- Det kan tyckas märkligt att en grupp som bara gav ut en LP kan fylla ut en box om fyra skivor. Men, förutom den riktiga skivan från 1970 och den senare utgivna "2", båda med extra-material, så finns en live-CD med klart hörvärda live-upptagningar från Rotterdam i ganska bra kvalitet och dessutom sju fantastiska låtar från BBC. Men den största upplevelsen är den fjärde skivan, en DVD med fyra låtar live, inspelade i Tyskland. Så lite material som det finns bevarat i filmväg med Sandy Denny så är det ett mirakel för oss fantaster, och borde faktiskt vara det för hela mänskligheten...     - Mer att läsa här på bloggen...!

Gregson & Collister - "Home And Away (Deluxe Edition)"
- Demo-kassetten blev LP, som blev CD och som nu blivit en 3-skivors-CD...! Clive Gregson och Christine Collister spelade anspråkslöst in några live-spår och kopierade själva upp några kassetter. Så urbota genialt och smakfullt att ingen borde undgå att få höra det... Nu återutgivet med två live-konserter, givetvis helt utsökta. Varken Gregson eller Colister har väl senare nått upp till den nivå de höll tillsammans, nästan i Richard & Linda Thompson-klass. De ingick också ett tag i Richard Thompsons band.    - Läs mer här...!

Upptäckta allldeles för sent:

Sally Barker - en sångerska som jag först nu upptäckt...    - Mer på bloggen finns här....!

Jordan Cameron - en gitarrist och låtskrivare från Prince Edward Island som jag just nu lyssnar mycket på. Jag återkommer...     - Under tiden kan du lyssna på ett smakprov...!


Visst är det härligt med musik...!!!

Årets bästa låtar 2015

Ibland är det alldeles självklart vilken du måste välja som årets låt och ibland finns det en uppsjö att välja mellan. Denna gång blev det faktiskt lite av båda alternativen:


1. Dawes - "All Your Favorite Bands"
Fullständigt lysande låt som skapat ett nytt talesätt när du vill önska någon allt gott...
Videon ovan är ihopsatt av inskickade bidrag när olika fans mimar!


2. Rolf Carlsson - "Själ och Blod"
Tidsskildring som det är omöjligt att inte bli berörd av... Tänk att man känner för att dansa till en så allvarlig låt... Full av glädje och tillförsikt...!

1
3. Scott Merritt - "Everwill"
Scott Merritt är tillbaka! En lågmäld liten sak med sällsynt intensitet.

4. Dawes - "Somewhere Along The Way"
Det var svårt att välja... Kanske den bästa låten i alla fall...?
Lyssna och läs mer här !

5. Tina Stenberg - "Bara Du"
En av årets vackraste kärlekssånger. Från imponerande albumet "Mitt I Livet".
Lyssna här !

6. Paper Aeroplanes - "Good Love Lives On"
En av de bästa låtarna från den positiva skivan "Joy".
Se videon här !

7. Whitehorse - "Tame As The Wild Ones"
En stark och medryckande sång från "Leave No Bridge Unburned".
Lyssna här !

8. Lewis & Leigh - "Paradise"
Duo som fullkomligt gnistar av charm, utstrålar glädje och gör musik som känns absolut självklar. Videon finns här !

9. Great Lake Swimmers - "The Great Bear"
Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av!
Lyssna och se en riktigt fin live-version här !

10. Plainsong - "Pack Up Your Sorrows"
Iain Matthews och Andy Roberts tolkar Richard Farina ännu en gång. En positiv låt som känns lika aktuell idag. Här kan du lyssna !

Hmmm... Jag har säkert förbisett någon och glömt flera... Men, det här räcker väl...?

Precious Time

Snart har ännu ett år passerat och nu är det bara några få dagar kvar innan jag fyller 60... Hur har det gått till...?

En vän till mig skrev för ett tag sen: "Vad gamla vi börjar bli...! Från och med nu tar vi vara på varje minut !!"

Darden Smith har det redan klart för sig:



How many tomorrows do we have?
How much precious time?
How much precious time?
- Darden Smith

Precis vad det handlar om... Att det ska vara så svårt att inse det och sedan låta det styra den tid vi faktiskt har...!?!

Julmusik trots allt...

Julmusik fick länge mig att rynka på näsan... Ärligt talat stod ett tag hela julfirandet mig upp i halsen, men eftersom jag nu slutit fred med så mycket annat i mitt liv, så då får väl även julmusiken slinka med...

Det finns faktiskt bra julmusik, men då får man leta ordentligt, så för några år sen gjorde jag en Spotify-lista kallad "Xmas" och den håller än...

Men det har kommit väldigt mycket ny julmusik sen dess, det måste vara många artister och grupper som griper efter ett halmstrå när karriären är på väg utför...

Hur det nu än är, så finns här alltså: "Xmas 2" - Spotify-lista nummer 2 med bra julmusik.



God Jul mina vänner !!

En liten julklapp: Jackson Browne solo i London 1972

I januari 1972, för snart 44 år sedan, skivdebuterade Jackson Browne och några månader senare spelade han solo på Paris Theatre i London och BBC hade den goda smaken att spela in. Här kan du höra en ung och inspirerad Jackson i en suverän upptagning:

Jackson Browne – Live at The Paris Theatre, London – 1972 – BBC Radio 1

Lite fakta:
1972.05.27 Paris Theatre London, England. Solo radio broadcast by BBC Radio 1.
Set list: Take It Easy / Peaceful Easy Feeling / Jamaica Say You Will / Doctor My Eyes /
Song For Adam / Looking Into You /
Jesus In 3/4 Time / Redneck Friend

Två riktigt ovanliga covers:
Jack Tempchin's 'Peaceful Easy Feeling', som fanns med på Eagles första skiva, och John David Souther's 'Jesus In 3/4 Time'. Alldeles underbara...!


Det är bara jul en gång om året, så var så goda...   

Magna Carta på ålderns höst

Magna Carta - "The Fields of Eden" - Talking Elephant 2015

Chris Simpson i Magna Carta är nu 73 år gammal, men fortsätter ändå med sitt Magna Carta, trots flera officiella avslut och avskedskonserter. Nu har till och med en skiva med nytt material kommit, den första på hela 14 år... Även om diverse live-skivor, återutgivningar och en uppsjö samlingar getts ut under den tiden.

"The Fields of Eden" håller hög klass utan att vara någon av gruppens allra bästa, men det kan man väl inte begära...


I den nya uppsättningen imponerar speciellt Wendy Ross med sin fiol och hennes spel sätter verkligen sin prägel på musiken. Chris Simpson har väl börjat tappa lite av sin röst, men närvaron är frapperande intensiv som vanligt...

Titellåten är lång och har en berättelse i stil med "Lord of the Ages" och "Seasons". Konstigt nog fungerar det riktigt bra, men det beror väl på Simpsons sällsynta förmåga att skriva dramatisk lyrik om det vardagliga.

Singeln "Walk Away From Heaven" är en stark och medryckande låt som med lite flyt skulle kunna bli en riktigt stor hit:



För flyt, det har väl inte Magna Carta haft sedan 70-talet... Ständiga medlemsbyten och åtskilliga konflikter har gjort att säkert 20-25 olika musiker har passerat under gruppens historia, men det är Chris Simpson som ÄR Magna Carta, så soundet har alltid varit lätt att känna igen. Akustiskt har det oftast varit, åtminstine i början, men ofta med välarrangerat komp med både snits och stil.

Skivan avslutas med "Life In The Old Dog", som tidigare funnits med på en live-utgåva. Den blir ett värdigt slut på skivan och kanske på Simpsons skiv-utgivning... men det tror jag nog ändå inte...

Läs mer:
Magna Carta: Official Website - oerhört innehållsrik sajt...

Magna Carta - The Ultimate Discography - Alla fakta om alla skivor med flera smakprov att lyssna på. "The Fields of Eden" saknas dock än så länge...

Magna Carta - The Story So Far - en biografi med alla fakta och lite till...

My back pages: Magna Carta’s Chris Simpson interviewed - en intresant intervju där Simpson bl.a. berättar om sitt dåliga självförtoende...

Kevin O'Regan på väg framåt...

Kevin O'Regan, som jag skrev om i februari 2012 (Läs här!), har nu varit i final i "UK Songwriting Contest" i kategorin "Folk and Acoustic" med 'A Tune I'd Never Heard Before'.

Verkligen välförtjänt! Det förvånar mig att han inte fått åtminstone lite mer uppmärksamhet efter de två fantastiska skivor han gjorde då på kort tid.


Han har i och för sig ägnat en hel del tid åt sidoprojektet 'Holler n Duck', en komisk duo som gett ut en live-DVD och fått mig att krokna av skratt flera gånger...

Men det tål att upprepas: De två skivorna från 2011 innehöll så många högkvalitativa låtar som du absolut inte bör missa... Här är några:
"A Tune I'd Never Heard Before" - Clare Trivett spelar helt underbart på fiol här.
"Your Aching Heart" - gripande och vackert, samt med Pete Zorns makalösa saxofon.
"Crystals of Ice" - en av de vackraste farväl-sånger jag vet... Pete Zorn igen...!
"The Fragrance of Your Perfume" - ännu sorgligare om tomheten efter någon som lämnat.
"Chase Your Dreams" - fullt ös om att våga jaga sina drömmar.
"Never Look Back" - mycket tänkvärda och kloka iakttagelser.
"Santiago" - folkrock av yppersta kvalitet.
"The Mountains by the Sea" - med Deb Sandland som extra suverän gästsångerska.
"I Give You Music" - I give you music to make you whole.... Så sant!!

Det finns mer att lyssna på här på Kevin O'Regan's hemsida och du kan även ladda ner både "A Tune I'd Never Heard Before" och "The Fragrance of Your Perfume" helt gratis!!

Mitt i allt allvar så slutar jag med ett komiskt klipp med 'Holler n Duck':

26 år senare

Du kanske tycker det låter underligt, men när du ligger och slumrar tryggt i min famn, då undrar jag ibland om inte du ger mig mer trygghet än vad jag ger dig. En innerlig glädje att se en ny människa sakta börja ta form...
- ArT 27 januari 1990

För 26 år sedan väcktes jag kvart över sex på morgonen av min dåvarande sambo:
- Upp med dig, det är dags nu...!!!

Drygt två timmar senare var jag tvåbarnspappa och livet har väl aldrig varit sig riktigt likt. Om det redan var fullt upp med ett litet barn, då fanns det med två småbarn inte längre tid för minsta tvekan, det var bara att se till att allt blev gjort... Men ändå lyckades jag få ner ovanstående rader...



Jag vet att min nu 26-åriga son gillar "These Days" med Jackson Browne och det glädjer mig ofantligt mycket.

Här kan du höra ett kort klipp, från suveräna "Off Camera", när Jackson pratar om hur han skrev den låten redan som 16-åring.



Här ytterligare några textrader som fanns med i de tidigaste versionerna, t.ex med Nico, men som sedan ströks:
I stopped my ramblin'
I don't do too much gamblin'
These days
These days I seem to think about
How all the changes came about my way
And I wonder if I'll see another highway
- Jackson Browne

Dawes på Mountain Stage

Dawes spelade för några månader sen på Mountain Stage för fjärde gången. Jag säger bara: En dryg halvtimme med fantastisk musik...!!

Lyssna speciellt på "Somewhere Along The Road" (börjar efter cirka 21 minuter) och hör vad nya gitarristen Duane Betts kan åstadkomma: Ett drygt 3 minuter frapperande innehållsrikt gitarrsolo och det hela slutar med att Taylor Goldsmith kommer in och de spelar stämmor i fas. (Eller vad heter det? Alla gitarrister hjälp mig...!)


Tre framträdanden till med Dawes på Mountain Stage:
November 2013 - 5 låtar, varav 4 från makalösa "Stories Don't End".
Augusti 2012 - 6 sånger från då nysläppta "Nothing Is Wrong".
November 2010 - Några låtar från debutskivan "North Hills" och lite mer.

På Mountain Stage finns så mycket live-musik att lyssna på att du härmed är varnad: Risken att fastna är uppenbar...!!

Leenden och leenden...

Joel Rafael - "Baladista" - Inside Recordings 2015

Det finns få saker som jag retar mig på som reklam med leende människor. Unga, vackra typer och därtill med kritvita tänder. Så totalt innehållslöst, en polerad yta utan det minsta djup och så falskt att det inte går att dölja...

Sen finns det riktiga leenden, äkta känslosamma uttryck som liksom bara uppstår av sig själv och tar världen i sin famn och sprider värme. Joel Rafael's nya video "Thanks for the Smiles" från hans nya skiva "Baladista" är full med fina bilder på leenden som tränger ända in och gör mig varm långt inne...



Joel Rafael debuterade offentligt först vid 45 års ålder 1994 och nu ser han tillbaka och har gjort en fin skiva som man blir glad av. Egentligen inget märkvärdigt, men så äkta att man inte kan annat än älska den mannen.

Han sjunger fortfarande med ett tonfall som får mig att tänka på en ung Bob Dylan. Den här gången är det mer jordnära och familjära betraktelser och inte så mycket politik. Det har han ju bidraget med tidigare och nu kan han få ta det lite lugnt, kan man tycka. Han verkar hur som helst ha funnit ett helande lugn som omfamnar hela hans väsen och han delar med sig allt vad han kan. Gott så!

Imagine

John Lennons "Imagine" är ju en av de allra största låtarna någonsin, det måste ju vara helt bortom all diskussion. Jag kan aldrig få nog av det intensiva hopp och den obevekliga tillit till människans bättre sida som den utstrålar.

När jag var ung hade jag lite problem med textraden "Imagine no possessions" och tänkte att nu gick han väl lite väl långt... Men idag förstår jag den bättre och lockas av tanken. Visst är det svårt att tänka sig, men varför inte...?

Eftersom jag förutsätter att alla redan har hört den, så tar vi en lite ovanligare version med akustiska gitarrer som ni kanske inte har hört:



You may say I'm a dreamer... men varför inte...?

Time for asking why...

Det är redan slutet på november och snart dags att sammanfatta 2015. För mig personligen ett mycket innehållsrikt år med många spännande möten och oväntande utmaningar. Men, med lite vidare synfält, ett mörkt år där mycket utvecklats (eller snarare invecklats) mot det sämre och allt mer frustrerande.

Jag är så urbota trött på:
- all egoism och ego-fixering...
- all rädsla för det okända och främmande...
- all misstänksamhet och tron att alla är ute efter att skada eller förgöra alla andra...
- all invandrarfientlighet och alla lögner som upprepas gång efter gång...
- alla dessa sabotage riktade mot dem som inget annat gjort än flytt för sina liv....
- all tro på den ständiga tillväxtens smått religiösa skepnad och totalt omöjliga logik...
- all bristande förmåga till empati och att visa ödmjukhet...
- all stress och alla prestationskrav som tynger våra liv...

Nej, nu räcker det...! "What's so funny 'bout peace, love and understanding"?

Underbara Amelia Curran gör här den gamla sången så känsligt att den blommar på nytt:



Just det...! Jag är fullständigt övertygad om att dessa tre egenskaper kan skapa ett mycket bättre samhälle än vad ovanstående punkter ens kan fantisera om...

En av mina favoritförfattare, Lage Johansson, sade det hela så enkelt:

Det är bätttre att vara naiv
än att vara resignerad

Det är bättre
att tro på förändring
än att säga att ingenting
tjänar någonting till

Det är faktiskt bättre
att hoppas lite
än att ha tappat hoppet helt
- Lage Johansson

Det är också bättre att stå upp och protestera! Det är bättre att säga sin mening och vägra tro på all dynga som sägs och skrivs! Det är också bättre att visa att det finns alternativ som motvikt till punkterna ovan och allt elände som de göder! Jag vill hellre lyfta fram att folk nu vågar säga emot och vägrar "köpa" alla lögner! Det är glädjande att se hur vanligt folk tar ställning för de utsatta och visar både givmildhet och ödmjukhet!!

Det är hög tid att fråga oss "Varför"...! Time for asking why...!!

Tommy Sands klockrena budskap och tveklösa tillit är så fräscht och uppmuntrande att det blev en hel Spotify-lista. En lista som jag känner mig väldigt nöjd med: 40 låtar som rymmer både rannsakan och övertygelse. Drygt två och en halv timmes ursinne mot våld, orättvisor, krig, rasism, egoism och allt annat som hindrar oss från att tillsammans skapa ett något bättre och mer humant samhälle:

Time For Asking Why - Spellista på Spotify


Låt nr 6 med Phil Beer (i Albion Band) heter "Nameless Kind of Hell" och inget annat.

Sammanfattat så händer det faktiskt något om vi, som Luka Bloom sjunger, visar lite "Dignity and Backbone" ...!

Runrigs sista

Runrig har funnits i mitt liv sedan jag såg dem på Cambridge Folk Festival 1984. Egentligen borde de väl vara lite för pampiga, lite för överdimensionerade, för min smak... Men deras ovanligt starka melodier, härliga stämmor, bra texter och en massa känsla och musikalitet har alltid gjort dem välkomna. Att de dessutom är sympatiska och jordnära typer, trots all framgång hemma i Skottland, och därtill Tyskland och Danmark, är ju heller aldrig fel...

I januari kommer deras sista studioskiva. Inte senaste, utan sista, så säger de i alla fall... Rory Macdonald är ju trots allt 66 år fyllda och brodern Calum 62. Ynglingen i gruppen, Brian Hurren, endast 35, har tagit på sig rollen som producent och alla verkar ovanligt nöjda. Första singeln, "The Story", tillika titeln på det kommande albumet, kom ut för en knapp vecka sedan, och det låter så mycket Runrig som det går att stoppa in i en låt:



För två år sedan firande bandet 40 år som grupp och det blev en en spelning kallad "Party On The Moor", där förre sångaren Donnie Munro för första gången sedan 1997 åter sjöng med Runrig och enda gången han och nye sångaren Bruce Guthro, (ny och ny, 17 år nu...) sjungit tillsammans. Till den jättelika föreställningen skrevs till och med nya versrader till "Book of Golden Stories" och redan då började man se tillbaks och sammanfatta:



Det är bara att hoppas att Runrig fortsätter turnera och spela flera år till...

Våld löses aldrig med våld

"Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem".
- Albert Einstein

Det sägs att Albert Einstein var en de mest begåvade människorna någonsin... Han var därtill modig, kreativ och humanistisk. Men även full av tveksamhet, en viktig egenskap för riktig klokhet och för att kunna behålla sin ödmjukhet.

Några fler klokheter från Albert Einstein:
- "Fred kan aldrig hållas genom våld, den kan bara hållas genom förståelse".
- "Vilken intelligent dumskalle som helst kan göra saker större, mer komplexa, och mer våldsamma. Det kräver en dos genialitet, och en hel del mod, att göra det motsatta".
- "Jag vet inte vilka vapen som 3:e världskriget kommer utkämpas med, men jag vet att 4:e världskriget kommer utkämpas med pinnar och stenar".
- "Våld må ha röjt undan hinder snabbt, men det har aldrig visat sig vara kreativt".
- "Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka".

En annan tänkare, Neil Young, gär mer rakt på sak: "Throw your Hatred Down" tillsammans med Pearl Jam:



Neil Young har allltid varit en rebell och vägrat tänka i färdiga rutnät... Även Albert Einstein var en rebell:

Om de ger dig ett linjerat papper,
så skriv på tvären...!
- Albert Einstein

Ett av mina absoluta favorit-citat...!!

Totte Bergström på uppskattad USA-turné

Kan man vara uppskattad och respekterad i USA och ändå hemma i Sverige bara vara halvt okänd? Det borde väl inte kunna vara så, men har man som Totte Bergström valt att ofta spela bluegrass så blir det väl inte lättare precis... Men, "over there" så vet erkänt stora namn som Byron Berline och Gene Parsons vilken duktig gitarrist och musikskapare det rör sig om...!

Byron Berline bjöd tidigare i år in Totte och bandet Bluegrass Vikings till sin bluegrass-festival hemma i Guthrie, Oklahoma, och den gick av stapeln för drygt en månad sen. Det blev en riktig succé och amerikanarna stod i kö för att köpa Tottes nya skiva med låtar på svenska.

Jag hade föreslagit att de även skulle spela några låtar på svenska från den nya skivan och det blev riktigt lyckat, berättar Totte. Kanske blev det lite "exotiskt" och tillsammans med Tottes röst och egna låtar var det kanske orsaken till en del av all den uppmärksamhet Totte och bandet fick. Ett TV-inslag med Totte blev det också. Höjdpunkten och det definitiva beviset på erkännandet var nog ändå att bli uppbjuden på scenen och spela två låtar med Byron Berlines eget band.

Därefter bar det av till San Francisco och två lyckade konserter i Petaluma, CA.

Totte har nyligen på sin facebook-sida skrivit 20 inlägg kallade "Memory Lane", där han berättar om några av sina musikaliska upplevelser och höjdpunkter: (Du behöver inte "ha" egen Facebook för att läsa detta, de är tillgängliga för alla).
Totte Bergström på Facebook

Där kan du läsa om hans möten och spelningar med bl.a. Clarence White, John Stewart, Gene Parsons (se ovan), Emmylou Harris, Earl Scruggs, Roger Bush och redan nämnde Byron Berline.

I Sverige har han spelat med bl.a Lalla Hansson, Derek Hudson, Björn Ulvaeus och under några år med Basse Wickman, både akustiskt och mer rockigt och elektriskt i Basses band. Han har även spelat med Ulf Lundell, bl.a på "Snön Faller", "Prärien Igen" och "Sonjas Vals" från "Nådens År", ett av Lundells allra bästa album.

Totte har varit med i, och bildat, grupper som Moonshine, New Strangers, Vagabond Ways, Kapten Whesk och nuvarande Bluegrass Vikings. Därtill har han gett ut fem soloskivor och den senaste "Modersmål" är en av årets bästa.

Har du inte hört Totte Bergström...? Gör dig själv då en tjänst och skaffa "Modersmål", lyssna och du lär undra hur du kunnat missa allt detta...

Byrds historia via Gene Parsons

Du vet kanske hur det är att upptäcka något du inte visste fanns: Boken om den du vill veta allt om, skivan med gruppen du inte visste existerade, och så vidare... Jag hittade för några timmar sedan 14 videoklipp med Gene Parsons berättande om sin tid i Byrds och om sin nära vän, den unike gitarristen Clarence White. Han berättar även att han var på väg att bli värvad till Little Feat (!)



14 avsnitt...!!! Har lyssnat med öron stora som kastrull-lock och har fortfarnade hälften kvar att ta del av. Så himla intressant att jag måste dela med mig...!

Byrds var extremt viktiga för mig. Det allra första inlägget på denna blogg handlade om vad "Mr. Tambourine Man" startade hos mig 1965. The Byrds, ofta så underskattade, var först med så mycket: Dylan-tolkningar elektriskt, först med folkrock, med spacerock, med att bli bannlysta pga "olämplig" text, först med country-rock och därtill var de väldigt väldigt bra...!

Byrds hade inte det bästa stöd från recensenterna mot slutet av sin karriär, men jag älskade de skivorna, de finns med mig lika väl som min egen hud. Alla mina egna upplevelser på högstadie-tiden har anknytning till Byrds-musik och de står för mig över all möjlig kritik.

Gene Parsons spleade trummor och sjöng med en varm röst som kändes djupt in i hjärtat. Han spelade därtill banjo som en glädefylld energispruta. Senare gjorde han mer akustisk musik och hans solo-skiva "Kindling" var sällan långt från skivtallriken.



När du lyssnat igenom alla avsnitten med Gene Parsons lär du upptäcka att det även finns
25 avsnitt med John York, den sympatiske bassisten som var med i Byrds under ett par år.

Fortfarande en av de bästa någonsin

Jag har tidigare skrivit varmt om Don Henley's extra speciella "The Heart of the Matter".
Se här: "The Heart of the Matter". En låt som fått mig att gråta öppet och en låt som har helat när jag som bäst behövt det...



Don Henley spelade nyligen på Austin City Limits och "The Heart of the Matter" fanns med bland alla nya låtar från nya plattan och alla gamla Eagles-hits. Fortfarande en låt av absolut yppersta kvalitet och så fylld av känslor och ändå så klok, så klok...

Plainsong spelar igen och tolkar Fariña

Plainsong – "Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña" - Omnivore 2015

Plainsong upplöstes för ett par år sen och man gjorde en avskedsturné och gav även ut en liveskiva från turnén som det definitiva slutet...

Nu finns en ny utgåva plötsligt där ute...!! Iain Matthews och Andy Roberts kände för att frossa i att tolka Richard Fariña och det vet vi ju från Iains första skiva "If You Saw Thro'
My Eyes" att de kan göra alldeles förträffligt:



Tillsammans med Mark Griffiths så blåste de alltså då liv i Plainsong igen. Nya skivan består av tolkningar av Richard Fariñas låtar, mest från hans korta karriär tillsammans med sin unga hustru Mimi, Joan Baez lillasyster.

Richard Fariña dog 1966 i en motorcykelolycka vid 29 års ålder, dagen efter hans bok "Been Down So Long It Looks Like Up to Me" gavs ut. Tillsammans med unga Mimi gjorde han ett par skivor som har en alldeles speciell lyskraft, med deras stämsång änglalikt över en akustisk gitarr och en dulcimer. Som en korsning av Nick Drake och Woody Guthrie, men ändå alldeles eget.



Mimi Fariña var bara 21 år när Richard dog, men fortsatte sin karriär bl.a med Tom Jans (som dog 1984 i sviterna efter en motorcykelolycka, han också). Hon skrev den fina "In A Quiet Morning" till Janis Joplin och startade organisationen "Bread & Roses" som såg till att personer på sjukhus och fängelser fick uppleva livemusik. Själv dog hon i cancer 2001.

Iain, Andy och Mark i Plainsong tolkar nu, nästan 50 år senare, Fariña med en innerlighet och en värme full av respekt. Kanske hade Fariña låtit så här om han levt och skapat här och nu.



Resultatet har blivit en av årets bästa skivor. Mer finns egentligen inte att tillägga...

Länkar:
Plainsong – Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña - Recension på Folk Radio UK, en ypperlig sajt att ta del av...

Press Release: Plainsong Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña - Omnivore Records ger oss alla fakta om detta projekt.

Singer-songwriters - 50 år senare

Greg Copeland, Bob Cheevers, Keith Miles & Barry Ollman - "Hidden Treasures" - "Singer-Songwriters from Home" - Hemifrån 2015

När Elektra 1965 gav ut "The Singer-Songwriter Project" med fyra okända artister så föddes i praktiken begreppet singer-songwriter. Bland de fyra var Richard Farina och David Blue, fast den förre kallade sig då Dick och den senare hette då ännu Cohen i efternamn.

Peter Holmstedt på svenska "Hemifrån" har nu, 50 år senare, producerat en hyllnings-skiva och en slags uppföljare till "The Singer-Songwriter Project". Fyra singer-songwriters som inte nått den status och framgång som de förtjänat: Greg Copeland, Bob Cheevers, Keith Miles och Barry Ollman.

Alla fyra har spelat in nya låtar, eller gamla för första gången själva, speciellt för den här samlingen. En riktigt bra skiva för alla som gillar berättare och lugn akustisk musik med klar västkustprägel.

Bob Cheevers starkaste låt är "Progress", en bitande skildring av detta vansinne och/eller grundförutsättning, och "These Are My Words" kunde nog blivit en hit om någon kändis spelat in den. Cheevers har helt klart en klar och bra röst.

Barry Ollman är en riktig storyteller och soundet och stämningen doftar lite Crosby-Nash, inte så konstigt när man ser namnen på de musiker som kompar Ollman. Tillbakalutat men inte alls oförargligt på något vis.

Greg Copeland är för mig i en klass för sig själv. Med en röst som tränger sig på och liksom sätter sig ned vid ditt bord. En riktig berättare han med, men det är mer än så, det är poesi och en spänning som vibrerar i luften. Varje ton känns välplanerad och ändå spontan. Det är angeläget och med en känsla som biter sig fast. Inledande "Wait For Me" är nog samlingens bästa låt och avslutande "Pretty Girl Rules The World" (se bloggen den 30 augusti), är en av få up-tempo-låtar, och en låt som borde vara en klassiker.

Keith Miles är nog den som jag efter Copeland uppskattar mest. "Homeland" och "Kerouac Days" är ritigt bra låtar med ett härligt sound som både smeker och river. "Playing Your Guitar" är också bra med fint spel på akustisk gitarr.

Jag tror inte någon av dessa herrar kommer få något jättestort genombrott nu heller, men de får väl stå som ett bevis på att kvalitet inte alltid medför större framgångar.

Jag ströar tid omkring mig...

Jag råkade idag i bilen hem säga: "Jag liksom ströar tid omkring mig..." Det lät ju fint, men vad menade jag egentligen...? Efter lite reflekterande hit och dit så kom vi fram till att jag menade ungefär att "fylla tiden med något utan betungande prestationskrav..."

Jag insåg lite senare att det jag försökte formulera redan hade sagts så mycket bättre:
När jag slutar slåss mot livet
och låter det hända mig
- Christine Hellqvist

Dessa två rader av Christine Hellqvist säger egentligen allt om vad livet handlar om och det har för mig blivit ett slags ideal att försöka nå upp till...

Livet är som bäst när vi släpper taget lite grann och bara låter allt ske, när vi nöjer oss med att iaktta och inte nödvändigtvis behöver förstå allt vad som händer...

Det är kväll och minusgrader ute och vintern är på väg att kyla ned oss igen. Men vintern har ju sin charm den med... Det kan vara så härligt friskt och därtill väldigt vackert. Om vi öppnar upp, släpper loss och bara låter det hända...

Raderna ovan kommer från Christines fina vinterlåt "När sångerna skriver sig själva" och bilderna i videon tog jag mitt i kylan med stela händer och blåfrusna fingrar. Lite senare sammanställde jag alltihop till en liten film:

Tomhet

Vaknar ledsen. Känner tomhet och tänker på de drabbade i Trollhättan...

Finner inte orden, men lyssnar gång efter gång på Christine Hellqvists "Jag ger dig
min hand", som hon skrev efter katastrofen på Utöya:



Någonstans skymtar jag hopp, empati och kärlek....

My Quiet Companion

My Quiet Companion - "My Quiet Companion" 2015



My Quiet Companion från Göteborg är Sofia Ekberg, Patrick Rydman och Henrik Cederblom, som alla sjunger och spelar gitarrer. De skapar en stämning som sitter i vare sig de spelar lugnare eller snabbare låtar. Tankarna går till det lågmälda soundet som gruppen America hade på sin första skiva, den med "A Horse With No Name", ofta tre gitarrer som spelar någorlunda lika med en lågmäld intensitet och inspiration som liksom bubblar under ytan. Ibland kommer lite mer finspelta slingor och förgyller, som i den instrumentala "Drömmen", men det är oftast liksom lite i bakgrunden. Det fungerar hur som helst alldeles utmärkt.



My Quiet Companion bildades 2012 då Sofia Ekberg spelade in sin första EP "All The Small Details", där flera av låtarna här dök upp första gången. Det är hög klass rakt igenom men några sånger berör mig starkast och jag vill höra dem om och om igen.

Sofias "Så Nära" är en rysande skildring av ett förhållandes upp och nergång. Så sprött och känsligt, och dessutom så vackert, att det är omöjligt att inte känna med i känslosvallet. Rydmans "Shouldn't It Be" är också fasanfullt vacker och stämningsfull. Sofia Ekberg bidrar också med "Let It Slip Away", en flickas bekännelse inför sin mammas uppbrott från pappan. Starkt och utlämnande!



Länkar:
My Quiet Companion's hemsida - med alla texter och mycket annat av intresse.

My Quiet Companion på Reverb Nation - där du kan lyssna på flera av låtarna och lite mer.

My Quiet Companion på Hemifrån - där det också finns mycket annat att upptäcka.

FJK berör med närvaro och musikalitet

FJK på Blidösund 2015-10-14


--- "Jordgubbar och Smultron", första sången denna höstkväll ---

Ännu en tur med FJK på Blidösund i onsdags kväll. Jag har sedan länge tappat räkningen på antalet gånger det hänt, men skulle glädjeligen göra resan om och om igen. En gång varje månad vore ett bra sätt att återfå den glädje och inspiration som tillvaron kräver!

I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!

"Ett Litet Steg", "Man Borde", "Allt Jag Ville Ha", "Stora Midnattståget" och "Ormen" är bara några av de alldeles förträffliga låtar som framfördes med närvaro, känsla och briljans. Och det känns närmast oförskämt att inte nämna "Jordgubbar och Smultron", "Enkelt Ursprung", "Någonstans Längs Vägen Finns Du", "En Gång I Livet", "Vinden I Min Själ" eller "Sanningens Minut". Sen finns det minst ett dussin till, lika förträffliga, som inte spelades.

--- "Man Borde" från förra sommarens Blidösund-resa ---

Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: FJK måste vara Sveriges mest underskattade band...!! I en rättvisare värld hade de spelat på ett utsålt Globen eller ännu större ställe.... Men Blidösund är fantastiskt, som en hemmaplan för FJK. Vi som var där känner oss väldigt lyckligt lottade...!

Den eviga frågan...

Ovanstående citat, ur en bok där barn förklarade allt möjligt på sitt speciella sätt, hade jag länge på anslagstavlan.

Jag undrade nog också som barn... Jag antar att jag bara var 4 eller 5 när jag första gången kysste en tjej. Jag minns inget av det, men min bror hävdade att han sett att jag kysste min tjejkompis när vi cyklade runt huset där vi bodde. För att komma från det pinsamma vet jag att jag förklarade det med att vi krockat med cyklarna och då hade ju våra munnar råkat komma mot varandra (!), så det räknades inte, det var bara en "krockpuss"...!

Det dröjde ganska länge efter det, mest såg jag nog då tjejer som oberäkneliga baciller som var intresserade av trista saker... Men i slutet av 7:an insåg jag att det var omöjligt att låta bli att titta på en viss tjej och det kändes pirrigt och skönt och helt ofattbart. Och så är det väl än idag, fast objekten har varierat, minst sagt....!

Jag var alltså 14 år och kär...! Det blev därefter många olika, ofta olyckliga, förälskelser. Ofta fegade jag ur, men ibland fick jag det ur mig efter en kraftig ansamling av mod... Kärlekar blev mer, det blev förhållanden, det blev barn och det blev ett gemensamt liv.
Det blev glädje, gemenskap och känslan av att vara hel. Det blev även besvikelser, tomhet, otroheter samt mindre och större katastrofer.

Men kvar finns ändå alltid en längtan att vara där igen... Och igen...! Det vore väl egentligen klokast att försöka undvika det hela:
But everybody's gonna tell you it's not worth it
Everybody's gonna show you their own pain
You might try to find your way up around it
But the need for love will still remain
- Jackson Browne

Jackson Browne tydliggör ovan det hela klockrent, kärlekens gåta klargjord på några rader, bättre kan det inte sägas...!!

Så, om jag nu för egen del skulle sammanfatta snart 60 års virrvarr av kärlek, så vore det enkelt att låna Joan Baez slutfras från hennes "Love Song For A Stranger Part 2":
And concluding my thoughts of the past
That love is a pain in the ass
- Joan Baez

Men, nej, så är det ju inte...! Vad jag lärt mig är att kärlek kan ta så många olika uttryck, många olika skepnader... Det gemensamma är att det kräver all uppmärksamhet, att man blir varm inuti och att det pirrar både här och där i kroppen. Attraktionen! Kåtheten! Men det finns också delar av trygghet, delaktighet och tillit. Samt ofantligt stora delar av gemenskap och bejakande, av förundran och glädje.

Nej, det blir nog så att jag inte kommer få något svar på frågan så länge jag lever (och knappast därefter heller...) Kanske är det en förutsättning för kärlekens väsen att man inte ska förstå utan bara omslukas och förundras?

Jag undrar alltså fortfarnade... Tur är väl det!

Jackson Browne har formulerat många försök att uttrycka vad kärlek är och inte är. Kanske han kommer närmast sanningen just när han själv ställer frågorna och svaren dyker upp på näthinnan, som i den makalösa "Sky Blue and Black":



You're the color of the sky
Reflected in each store-front window pane
You're the whispering and the sighing
Of my tires in the rain
You're the hidden cost
And the thing that's lost in everything I do
Yeah and I'll never stop looking for you
In the sunlight and the shadows
And the faces on the avenue
That's the way love is
That's the way love is
Sky blue and black
- Jackson Browne

75, 67... och 60...!

John Lennon hade idag fyllt 75 år...
Jackson Browne fyller idag 67...

Två förebilder. Två fredskämpar med stora tankar...



... och jag börjar närma mig min 60-årsdag...

Tiden går minsann...

Ny utmaning ger nya vidder

Böcker, böcker, böcker... Ibland tar livet vägar man aldrig kunnat ana... och ibland är det nyttigt att "bara låta allt hända"...

I februari frågade min chef om jag var intresserad av att ta över skolans bibliotek inför höstterminen. Först var jag väl inte så där exalterad, men ändå lite lockad... När jag sedan fick igenom alla mina önskemål, bl.a. att inte vara ensam, så var det bara att köra...

Mycket har hänt och det har varit fullt upp för en halvtidstjänst som min... Men det har varit roligt, mycket roligt, och det känns nu som om det var den här utmaningen jag behövde inför mina fem-sex avslutande jobb-år.

Jag och min kollega har sorterat och gallrat, flyttat böcker hit och dit, besökt bokmässan i Göteborg, lagat bordskivor, skruvat ihop stolar, byggt hyllor, fräschat upp och under tiden lärt känna varann allt bättre och det ska bli kul att fortsätta utveckla det hela ännu mer.

Idag hade vi en liten anspråkslös invigning. Samma dag råkar Paper Aeroplanes släppa sin nya video ovan, verkligen "tajmat"! För mig så blir det väl nu lite mer vardagslunk med förhoppningsvis fler inspirerande möten...

En sak är i alla fall säker: Ryktet om "bokens död" är kraftigt överdrivet! När de tre tjejerna i 7:an idag hade klippt snöret och vi öppnat dörrarna, sprang de runt alldeles lyriskt lyckliga över alla böcker som fanns i hyllorna... Då var det nästan som om böckerna talade med dem... och kanske är det just det de gör!

Det kommer fortfarande vara mest musik och andra tankar här på bloggen, men lite fler böcker kan nog smyga sig in ibland... Avståndet är inte så stort, och ibland är musik och böcker som olika skepnader av samma upplevelser. Vem kan till exempel motstå Nalle Puh? I bokens finurligt kloka tankar, eller när Kenny Loggins sjunger om honom:

Kloka tillbakablickar

Rolf Carlsson Band - "Själ och Blod" - Riverside/Trickleheart/Border Music 2015



Rolf Carlsson har gjort ännu ett album (hans nionde!!) och borde ha goda förutsättningar att nå ut till en större skara lyssnare. Hans något skrovliga röst och en envishet att lyfta fram positiva tankar ger hans musik en tilltalande klang och ett djup utan att bli pretentiös.

Nya skivan "Själ och Blod" är ruskigt stark och innehåller 10 bra låtar, som känns som att de hör samman. Inledande "Aldrig vi mot dom" slår an tonen med både tillbakablickar och slutsatser i nu-tid. Det är frestande att rabbla upp varenda sång, men jag väljer att lyfta fram "Klara med K" (med lånad musik av Hooters), den tänkvärda "Blå balkong högst upp", samt den snabbare titellåten "Själ och Blod". Alla är inget annat än suveräna skildringar av en grubblare som ändå alltid låter positiv och lyfter fram möjligheter, hur mörkt det än verkar se ut.



Det finns åtskilliga tillbaka-blickar, förnuftiga funderingar och slutsatser som sprider värme och ödmjukhet. Den drygt 8 minuter långa "Nittonhundraåtti" griper tag och jag känner igen mig på flera sätt. "All kärlek du kan få" (musik av Tom Waits) och den egna "Du finns här i mitt liv" blir nog mina favoriter, i alla fall just nu. Vackert och suggestivt och åter samma positiva grundton som gör det hela extra angeläget.

Produktionen och soundet tilltalar mig och det känns både luftigt och tätt. "Goda mänskor" sticker ut med sitt blås-arrangemang och smittande "trall", inte alls dåligt på något vis, men det bryter stämningen en aning, i övrigt känns låtarna delaktiga i en helhet, både musikaliskt och textmässigt.

Avslutande "Var nöjd med dej själv", originalet av Bill Fay, sammanfattar talande vad skivan, ja livet, ytterst handlar om.

"Själ och Blod" släpps den 23 oktober och samtidigt kommer "Hundra sidor sånger 85-15",
en bok med Rolfs låtar samlade.

Jag tror att när Rolf Carlsson någon gång ser tillbaka på sin karriär så kan "Själ och Blod" mycket väl vara den skiva han känner sig mest stolt över...

Tina Stenberg - hudnära och ärligt...

Tina Stenberg - "Mitt i Livet" - TBM Records 2015



Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om Tina Stenberg, trots att hon tidigare släppt tre skivor, samtliga på engelska, mellan 1997 och 2009. Idag släpps ett nytt album på svenska, "Mitt i Livet", och det verkar vara en nystart på flera vis: Efter en skrivtorka och allt fokus på familjelivet, så kom sångerna plötsligt på svenska och sedan föll bitarna på plats...

"Mitt i Livet" är tveklöst en mycket stark och ärlig skiva med avskalade och mest akustiska arrangemang, men det som är mest imponerande är den höga kvaliteten på låtarna.

Det är huvudsakligen egna kompositioner, men därtill gör Tina Eric Andersen's "Come To My Bedside" på svenska så hudnära underbart att det är omöjligt att inte bli riktigt känslosam. Egna "Grått och Ensamt" och "Vila i Min Famn" är lysande sånger som berör och jag blir varm inuti.
"Bara Du" sticker ut med lite tuffare klanger. Är det årets vackraste kärlekssång? Efterföljande "Du och Jag" griper också tag med saknad och vemod.

Producenten Martin Svensson har lyckats skapa ett sound som är ovanligt nyansrikt och tätt, som skir grönska när allt slår ut på våren. Det klingar fint om gitarrerna och basen känns ordentligt. Jag kunde varit utan några stråkarrangemang, men det spelar mindre roll.

Avslutande "Ofrivilligt Fri" är också en pärla med Tinas fina närgångna sång och med Pelle Jernryds svepande gitarrer. Ett värdigt slut på en mycket stark skiva...!

Länk:
Tina Stenbergs hemsida - med bl.a. alla texter till hela "Mitt i Livet".

Skivan finns på Spotify!

Att utmana ödet...

Att döpa sitt album och titellåten till "May All Your Favorite Bands Stay Together", som Dawes gjorde, var kanske att utmana ödets makter...?

Mitt under brinnande turné så lämnar nu klaviaturspelaren Tay Strathairn bandet med omedelbar verkan på grund av "Musical Differences"... Det är faktiskt andra gången som
Tay lämnar Dawes, han gjorde det redan 2009, men återvände sedan 2011.

Men eftersom Dawes nyligen utökade bandet med Duane Betts på gitarr, så kliver nu frontmannen Taylor Goldsmith bort till keyboarden och spelar där resten av turnén.
Så här lät det första spelningen utan Tay:



Men, Dawes garderade sig ju för att det faktiskt skulle kunna hända.... Första låten på
skivan heter ju "Things Happen"... Jo, just det...!